Laniakea

I det stora hela är du helt ovidkommande. Du bor på ett dammkorn någonstans i jungfruns superkluster, en hop av galaxer, en i mängden. Du betyder ingenting, din bakgrund, din historia, vem du är och vart du är på väg, helt utan betydelse. Möjligen, om du har tur, så kommer några få pälslösa apor att sakna dig när du till slut så sakteliga ruttnat bort på ett åkderdomshem någonstans på det där dammkornet. Kanske är det något barnbarn som inte brytt sig om att besöka dig under de sista tio åren som kommer känna ett styng av ånger och skam. Kanske någon granne ger din hädangång en flyktig tanke.

Ditt liv är meningslöst. 

Jag menar inte att du inte har mening i ditt liv, det är säkerligen några som skulle undra var du tagit vägen om du försvinner imorgon. 

Jag menar att din existens, på det stora hela, inte är förutbestämd eller bär en högre mening än just "existens". Du finns, här och nu. Kanske du ynglar av dig, kanske inte. Det spelar inte heller någon roll. Livet, som storhet, bryr sig inte. Evolutionen bryr sig inte ifall det är just dina gener som förs vidare. 

Hur du lever ditt liv, är ditt val och endast ditt. Existentialism och så vidare. Inse och acceptera att du, och den verklighet du kallar din, inte spelar någon roll för en stenbumling som snurrar runt en rätt liten stjärna i utkanten av en galax bland många, fantastiskt många, andra.

Insikten att vi är så ofantligt små, att vi inte spelar någon roll, föder ett ställningstagande. 

Antingen skiter du i allt och helt enkelt lever ut varje litet infall du frambringar, varje liten chans till njutning, utan en tanke på vad det har för effekt på de andra obetydliga små flugskitarna runt dig. Eller så väljer du att njuta i möjligaste mån, men också att försöka se till att alla andra har en chans att göra det samma. 

Att ställningstagandet ens är relevant beror såklart på människans evolverade förmåga att känna in andra varelsers behov, deras smärta och njutning; vår sociala förmåga. Utan den hade vi inte varit den varelse som kallas människa. 

Vi har en slående fallenhet att bortse ifrån denna förmåga dock. Vi tillskriver oss själva, och "de som oss", ett större värde än andra av samma art. 

Ibland lägger vi oss bara ned och låter tiden gå, allt annat får stå för rörelsen, själva låter vi letargin råda. Insikten, ibland väl gömd under lager av fernissa och hyckleri, att vi är obetydliga får stryka på foten för inbilskhet och grandiosa drömmar. 

Så, vem är du? I det stora hela, vem är du?