Slaktfeber

Låter aldrig de asen mala ner dig. 

Medvetandeström. Första minnet, chockerat uppvaknande

En sådan ring bekommer inte en kung 

Mänsklig representation av en patetisk Gud. 

Dödsrosslingar, ett så träffsäkert begrepp, ett så slutgiltigt och otvetydigt ord; dödsrosslingar. Ett gammalt ord, på något vis primalt och sant, man kan liksom bara genom att höra ordet förstå vad det handlar om; ett sista skälvande andetag, ett vibrerande ögonblick, i insikten om att livet nu ofrånkomligen är över. Magnus tycker om det ordet; dödsrosslingar. 

Han tillhör den sortens män som sitter ledigt bekväm i en dyr bil, skinnsäten och instrumentbräda efter särskild specifikation. Han tillhör även den sortens män som ståtar med bristfällig haka och oförmåga till det korrekta uttalet av rullande R. Han har med andra ord både pengar och stamtavla.

Han är den siste av glasätarna, det vet han bestämt. Den siste av sitt slag, unik. Skuren ur granit, hård och obeveklig. Så ser i alla fall de andra honom, de andra på våning 7. På våning sju, längst upp i huset, där de som faktiskt betyder något, som faktiskt har något av vikt att tillföra och som är att räkna med, där tycker de att Magnus är stark, hård och obeveklig. Magnus vet att han är det. Magnus säger "doomsday attack of poison" istället för "deklaration", han är en sån skön snubbe. 

Futurum av rädsla är antingen komik, eller tragik. Magnus väljer det förstnämnda, Magnus är ändå en rätt uppåt kille, Magnus vet vad som gäller. 

Att låta dem ligga trygga i vetskapen om den dödliga injektionen, medan de perplext tänker "men...Här är jag ju inte lycklig", så tänker de i alla fall inuti Magnus eget huvud. Det är något med minen de gör, komiskt förvånade, höger ögonbryn höjt, munnen krökt och ögonen något uppspärrade. Som en tecknad figur från 50talet. En knyckande, vridande, rörelse med tummar i mannens okulara håligheter. Resultatet lät sig inte vänta; tillfredsställande och givande, med en bismak av liderlighet. 

Ikväll borde vara en kväll för att snitta, skära, karva. Men det går inte, han har yoga vid åtta. Magnus brukar, med ett självsäkert leende, säga "men se det från deras synvinkel", sedan vänder han sakta huvudet åt sidan, hakan en smula uppåt, stirrar blankt ut i det oändliga med plirande ögon och något drömskt i blicken...lite som om han kontemplerade strängteorin, eller kanske en riktigt fylligt byst...och svarar sedan sig själv med ett "ja". Magnus finner det fyndigt, lite lättsamt retfullt, att visa sin Annanhet, låta den kika fram bakom en flortunn slöja av löje och humor. Magnus är sammansatt. 

Sedan unga år har Magnus vetat sig vara något utöver det vanliga, något mer, något bättre. Svaghet, uteliggare brinner inte i en hållbar civilisation. Men de brinner med lätthet här. 

Det hände strax innan lunch, mannen stormade in i korridoren, förbi flera av kontoren och verkade i det närmaste sikta in sig på just Magnus arbetsrum. En gapig fan i illasittande blazer, en gnällig kverulant med dubbelhaka och tynande hårfäste. Magnus klarar inte av de som låter sig så förfalla, ändå lyckades mannen fånga honom i en Forsbergtackling från helvetet. Med ett illavarslande köttigt ljud slog han huvudet i skrivbordskanten, spyan kom nästan omedelbart. Mannen slog Magnus besinningslöst, okontrollerade men kraftfulla råsopar över ansikte, armar och bröst. Gränslad över Magnus utmätte mannen något som i det närmaste liknande rättmätig hämnd. Som i ultrarapid såg Magnus en droppe saliv lämna mannens läppar i graciös båge för att träffa hans kind. 

Där var det igen, ett klingande ljud. Spröda toner i en stilla bris. 

Härold.

Tystnad.

Mannen drogs bort från Magnus, Fransén och Peter "Bomba" Kloo släpade iväg gärningsmannen, Bomba gav ett välsittande njurslag, tillräckligt för att han skulle släppa Magnus. Nu ligger han i hörnet, bakom skrivbordet, och gråter. Långsamt torkar Magnus bort spyans rester ur mungipan med handryggen, han står upp och kan inte tro att denna lågavlade kretin fått honom på fall. Skjortan med de kornblå ränderna stoppas tillbaka i byxorna. Ordning, ordning och reda. Magnus krossar mannens vänstra knäskål med ett välriktat och kraftfullt stamp, han springer inget maraton inom det närmaste året. 

Förrådets golv sviktar, knarrar och kvider, när hon går in för att hämta dammsugaren. Det är en gammal Volta, blå och vit med kromade detaljer, en avlång historia som onekligen sett bättre dagar men som hon har svårt att göra sig av med. Efter att Harry gick bort har det blivit allt viktigare att hålla kvar vid saker, vid minnen. Dammsugaren fungerar, om än bristfälligt, och det ska väl va själve den om en alltid ska slänga saker bara för att de inte är i perfekt skick. 

Hon flyttar på kattens resebur för att komma åt dammsugaren, suckar när den ihoprullade mattan från Ikea faller ned och lägger sig precis fel. Alltid ska det va nått! 

Verklighetens tröghet. 

När jag till sist äntligen inser hur du får mig att må. Den pennalistiska tvillingen- ångest.

Detta bryter ned mig, bit för bit. Hur kan jag kringgå ångesten, den bländande paniken, tunnelseendet, den centrerat nålvassa punkten, med ytliga och vibrerande andetag mitt i bröstkorgen? 

"Du är väl för fan inte bättre än jag!?". 

Det är du inte, så hur kommer det sig att tanken är så svårfångad, hur kommer det sig att den inte är självklar; jag är lika bra. 

Du är vad du alltid varit, alltid kommer att vara; en egocentrerad, behovsstyrd och indolent inbilsk hög med skit. 

Florens hatade Harry, med varje uns av sin person, hatade honom. 

Avskyn över hans svettiga bröstkorg när Sonen skapades, brösthåren oljigt glansiga, grå. 

"Barnen är ensamma nu, alldeles ensamma, så synd. Ensamma, ensamma", den gamla kvinnans honungslena röst har något läderartat dammigt över sig, som skalet på ett skrumpet äpple vilket lämnats i solen för länge. Eller som tungan hos en aldrig tystnad lögnare. Välanvänd och garvad. 

 Förra gången var konstellationerna något annorlunda, men de har inte glömt. Kan inte ha glömt. Etern är en transportsträcka vilken korsas som i ett andetag. 

Dess kött blev ett fängelse vars förhatliga begränsningar snart blev outhärdliga. Ja, köttet fjättrade och dess tröga förgänglighet äcklade Oskapnad. 

Köttsäckar, så ser Oskapnad dem; människorna. En samling köttsäckar vars basala funktioner driver dem och står bakom varje avgörande val. Köttets begränsningar i form av behov, åtrå, äckel och skräck är vad Oskapnad hatar och älskar mest hos människorna. Lättpåverkade, lättledda och gemena, låga varelser som låter sina intentioner styras av nästa tarmrörelse, eller huruvida de kan komma att få kopulera med nästa, nätt och jämt, självmedvetna kreatur. 

Staden var en idealplats för hans glupande aptit. Efter så många år, århundraden...årtusenden?...som han legat i urbergets skrevor, så länge han väntat; äntligen var omgivningen redo. Genom sin simpelhet, sin vardagliga illvilja och feghet hade människorna förberett hans återvändo. Det fanns de som varit direkt deltagande i hans uppståndelse, med ögonen fixerade vid gamla sagor, fördolda viskningar i lönndom.

 

Kyss dessa kalla läppar av lera, kyss dem och låt hoppet föralltid falna. Som höstlöv, vackra i sitt döende. 

Och fortfarande, dessa spröda toner, lockande och förbjudna. Greppet hårdnar, halsen snörps åt. 

Han har kommit.