Frågeställningen fattas som vanligt.
1. Dessa tidiga tänkare lade ner mycket tid på att försöka förstå naturen och dess beskaffenhet. Hur hänger ”allt” ihop? Vad är, om den finns, grunden? Naturfilosoferna var antagligen de första som försöker förklara existensen utan att till allt för stor del blanda in det ”övernaturliga”. De försöker förstå sambanden mellan ”allt” i vår värld. Här skulle vi kunna se de första stegen mot en systematiserad vetenskap. I detta sambandssökande strävar de efter att hitta tingens arche, deras princip, ursprung. Att de gör detta kanske kan ses som ett svar på den mångfald de möter i sin samtid? Som vi i kurslitteraturen kan se, så fick folken i den östra delen av Medelhavet intryck från flera olika kulturer, genom t.ex. handel. Dessa kulturer hade alla en mer eller mindre skiftande syn på verklighetens beskaffenhet och som ”utomstående” kan man då fråga sig om alla dessa kulturer har fel, rätt eller om det kan förhålla sig så att de alla innehåller ett ”korn av sanning”, en ”kärna” som kanske är gemensam. Denna reaktion är inte underlig alls, vi ser den själva idag, i vårt postmoderna, pluralistiska, samhälle. En relativisering av sanningsanspråken. Kanske vi kan skatta oss lyckliga i att reaktionen blev som den blev där och då i områdena runt Grekland. Att den inte istället blev en ”stängd” slutsats, då en del grupper (när de möter pluralism) istället ”väljer” att sluta sig och inte ta till sig nya idéer. Så som vi idag kan se en del fundamentalistiska grupper göra.
Detta tror jag i första hand har att göra med att dessa tidiga tänkare såg och förstod fördelen med ett mer öppet flöde av idéer (och handel; Det är kanske inte helt smart att tala om för någon att deras världsåskådning är helt åt skogen, om man i nästa stund vill göra affärer med dem?). Det var ju ändå just detta flöde som hjälpt till att öka välståndet hos medborgarna, både ekonomiskt och idémässigt. Så kanske var det också en slags nödvändighet, att detta mer systematiserande tänkande tog form?
Som jag förstår, så verkar det som att naturfilosoferna anser att inte människan i sig är ”central”, utan själva världen, kosmos som helhet. I detta föds då frågan om vilken princip som ligger bakom allt. Detta bakomliggande verkar genomgående för dessa tänkare ha varit just förnuftet. Vidare finns det sådant som bygger upp världen, så som vi känner den, t.ex. vatten, eld, jord eller en ”blandning” av flera olika element. Människan måste använda sitt eget förnuft (som är en liten del av det ”stora” förnuftet?) för att förstå hur dessa element är uppbyggda och hur de påverkar världen.
I detta anser jag att vi kan se hur de menar att just förnuftet är den bästa vägen att nå och förstå verkligheten, alltså har man här lämnat ”myten” bakom sig (även om många av dem ändå använde mytiska inslag i sina förklaringar).
Då Parmenides anser att icke-varat inte går att tänka (då att ”tänka” är att vara), så blir icke-varat en omöjlighet både som tanke och som naturligt fenomen. Då kan inte heller en början tagit plats, eftersom det innebär att denna början skulle sprungit ur ett ”icke-vara” eller ett tomrum. Vidare menar Parmenides att ”verklig” förändring inte existerar, utan att vi helt enkelt tror att saker förändras. ”Bakom” allt vi kan uppfatta existerar alltså varat och detta är oföränderligt och evigt. Det skulle då finnas två världar. En som är evigt sann (varat) och en som är föränderlig (sinnevärld, den vi lever i och tar aktiv del av). Som jag förstår det så använder Platon Parmenides i sin text i ”Axplock” och då tänker jag kanske i första hand på Platons tankar om det goda (ett annat uttryck för det oföränderliga varat?) och hur detta så att säga ”ligger ovanpå” allt annat, ”utanför” oss och samhället och är oföränderligt. Det tycks mig som att detta går hand i hand med Platons idélära, om hur allting har en ”idé” någonstans bortom vår värld. Det skulle alltså då också gälla för ”det goda”. Dock ser jag även Herakleitos i Platons text, i hur allt förändras. Alltså framstår en klar skillnad mellan just ”denna” och ”den andra” världen. Vidare verkar förnuftet och det goda vara, om inte samma, så i alla fall tätt sammankopplade. Då ett ”bra” förnuft, vill det goda.
Anaxagoras framhåller också detta förnuft, ett koncept som är sig själv tillräckligt och som (om jag förstått rätt) inte förändras av ”lägre” företeelser, men som å andra sidan påverkar dessa lägre. Dessa lägre företeelser är otaliga till mängd och de är byggstenarna för allt vi kan erfara. Det opersonliga världsförnuftet (Nous) skulle vara början på allting, det som avskilde företeelser, materia osv. från varandra, i en allt mer växande virvel. Detta ser jag som en möjlig metafor för filosofens eget förnuft, som i vetgirighet, nyfikenhet, griper omkring sig för att förstå och avskilja det filosofen stöter på. Som om Anaxagoras ser ett liknande skeende i det stora (”ursprungsförnuftet”) och det lilla (han själv). Detta iordningsställande av tingen i kosmos, ses som gott och skönt. Även detta kan ses som en metafor för hur hans egen kultur höjt sig över ”barbarernas” och skapat ordning i kaos.
Genomgående för Herakleitos är förändring, motsättning och rörelse. Att vi t.ex. inte kan stiga ner i samma flod två gånger osv. Han verkar för övrigt vara av åsikten att verkligheten är ett kretslopp: För själar är det död att bli vatten, för vatten är det död att bli jord, men ur jord blir vatten och ur vatten själ (Axplock s. 8). Även Herakleitos menar att det enda som är beständigt är logos, förnuftet. Jag undrar då om vi skall förstå det som så att förnuftet är förändring och att förändring är förnuft (även om förnuftet själv aldrig kan förändras)?
Här kan hända att jag gör det svårare för mig själv, än jag varken behöver eller bör.
Så över till Aristoteles, som enligt mig blir så att säga ”resultatet” av sina företrädare. Han bygger, föga förvånande, sin filosofi på tidigare tänkare (då en idé föder en idé osv), detta märks exempelvis i hur han använder begreppet arche, när han förhåller sig till de joniska naturfilosoferna och hur de menar att allt är av samma substans. Men han utvecklar filosofin i nya och fascinerande riktningar. När han exempelvis i ”Den Nikomachiska etiken” säger ”Om våra handlingar nu har ett mål som vi vill uppnå för dess egen skull, medan allt annat eftersträvas på grund av detta, och om vi alltså inte väljer allting på grund av någonting annat … så är det uppenbart att detta är det goda och det bästa”, ser jag en vidareutveckling av Platons tankar om det goda och därmed också ett vidarearbete av Parmenides. När han sedan talar om hur ”de aktiva personerna som med rätta vinner de fina och goda sakerna i livet” (angående lycka som en form av verksamhet), tycker jag mig ana en antydan av Herakleitos och hans idéer om aktivitet och förändring. Nu skall framhållas att Aristoteles här talar om olika former av det goda och vilken som skall ses som det ”högsta goda”. Men som sagt, så är hans filosofi baserad på och en utveckling av tidigare tänkares alster. Dock anser jag att man skall se Aristoteles i ett lite annat ljus. De tidigare tänkarna har så att säga koncentrerat sig på det ”utomvärldsliga”, på kosmos i stort och vår plats i det. Detta gör givetvis Aristoteles också, men mig synes att han har en mer praktisk infallsvinkel. Han verkar fundera på och argumentera omkring individen och dennes plats i samhället, samhällets uppbyggnad osv. På något sätt verkar han vilja ta en mer aktiv del i hur ett samhälle skall vara uppbyggt (ännu en gång; detta är min egen åsikt och jag vet inte om den stämmer fullt ut).
Att Aristoteles har blivit otroligt inflytelserik inom flera olika områden (Logik, metafysik, biologi) osv. är inte svårt att förstå.
Detta att både Platon och Aristoteles använder sig av tidigare filosofer, får ses som en självklarhet. När vi skall fundera över hur saker och ting ligger till, så underlättar det givetvis om vi studerar det som andra tänkt innan oss. Med det inte sagt att vi måste stanna vid samma slutsats som de, utan att vi kan använda våra föregångare som ”språngbrädor”. Så att Platon och Aristoteles bygger vidare på försokratikernas ”grund” är inte underligare än att jag just nu i grundkursen i idéhistoria besvarar den här frågan.
2
När västrom faller i slutet av 400talet, blir det kyrkan som håller ihop Västeuropa Det blir i första hand kyrkan som håller i utbildningarna. De lärda har nu under lång tid studerat Platon i ljuset av teologi. På de institutioner där utbildningarna tog plats, var det allstå i första hand teologiska frågor man dryftade. Här kan t.ex. nämnas Augustinus arbete med ”de två städerna” och problemet med det ontologiska gudsbeviset. Denna tid kallas i kurslitteraturen för ”förskolastik” och jag antar att vi behöver den benämningen för att så att säga ”kategorisera” och ordna tider, skiften och tänkare. Dock har jag lite svårt för det, då det sällan helt enkelt uppstår ett rent ”brott” mot den ”tidigare” idéströmnigen. Var går gränsen mellan ett sätt att tänka och nästa? Det handlar givetvis om en lång tid av utbyte och bearbetning. En mognadsprocess kan man säga.
Skolastik kan ses som starten för den vetenskapliga kulturen i Europa. Att Aristoteles texter hade ”återfunnits” bidrog till att en ny typ av intellektuella uppstår. På universiteten börjar man försöka varva strikt logik med det teologiska arbetet. Något som inte kan ha varit helt enkelt, t.ex. då Gud enligt Aristoteles är oberoende och en ren form och inte personlig som i kristendomen. Vidare ser Filosofen andra dygder än de som framhålls inom den kristna tron; Stolthet och högsinthet t.ex., istället för kärlek och ödmjukhet osv.
Aristoteles texter kom till Europa genom kontakten med den muslimska ”världen”. När filosofin fördrevs från Aten 529 (Filosofins historia, s. 181), så förloras viktiga skrifter under en längre tid i Europa och om inte muslimerna varit kunskapstörstiga och öppna för intryck, hade dessa texter kanske gått förlorade för alltid. Araberna översatte från grekiskan till arabiska och vidareutvecklade idéer inom medicin, astronomi, matematik och filosofi. När de översatte och arbetade med texterna, så satte de en personlig prägel på dessa genom kommentarer. ”Men dessa kommentarer innehöll ofta en nytolkning och därmed ett självständigt filosofisk arbete” (Filosofins historia, s. 176). De två kanske mest framstående arabiska filosoferna var Ibn-Sina och Ibn-Rushd och det var givetvis inte bara Aristoteles som översattes och bearbetades, utan en mängd olika filosofer och deras verk. Vidare kan nämnas de muslimska Mutaziliterna, som använde strängt logisk argumentation i sina teologiska spekulationer (som kallades kalam, arabiska för skolastik). Dessa ansåg att koranen och förnuftet är jämspelta och att deras individuella storhet bekräftar varandra. Även Judar var inflytelserika i bevarandet och förvaltandet av Aristoteliska texter. Här kan nämnas Moses Maimonides, som i första hand själv utgick ifrån den arabiska tolkningen av Aristoteles.
Den Europeiska skolastiken använde, precis som Mutaziliterna, strikt logik och filosofi i sitt teologiska arbete. Först ville (fick) man inte använda Aristoteles senare texter, endast de tidigare logiska texterna (som bevarats i Venedig, ditforslade av grekiska flyktingar) ansågs vara ok. Att dessa ”nya” texter var så uppseendeväckande, beror på att de tar upp ämnen som t.ex. biologi, etik och fysik på ett sätt som dittills inte varit aktuellt i det medeltida Europa. Kyrkan hade så att säga kristnat Platons läror (mycket genom Augustinus) och när nu ett mer empiriskt och logiskt synsätt framträder ruckar det på de fundament som känts så säkra.
I samma veva som Aristoteles blir allt mer populär, så börjar universiteten att på allvar etablera sig, samtidigt startar tiggarordnarna Dominikaner och Franciskaner. Båda dessa ordnar intresserade sig för studier och blev senare betydelsefulla lärare vid universiteten.
Universiteten koncentrerades runt medicin, juridik och teologi. I grunden låg artes, filosofin. Och det var inom just artes, som Aristotelisk logik kom att spela stor roll. Vilket, föga förvånande, retade teologerna.
Till tidigare nämnda Dominikanerorden, hörde Thomas ab Aquino. Denne försökte förena den ”nya” Aristoteliska filosofin med teologin. Att dessa var åtskilda såg han med säkerhet, men Platon hade tidigare kunnat inlemmas i kristendomen och det samma borde alltså göras med Aristoteles.
Jag tror att detta arbete blev direkt nödvändigt för Thomas. Han var djupt troende och även väl bevandrad i kristen teologi och texter. Ändå kunde han inte bortse från den logik han hittar i Aristoteles texter. Detta torde vara en ohållbar situation för en intellektuell person. Slutsatsen blir alltså att en slags ”brygga” måste till mellan dessa områden. T.ex. menar Thomas att vi kan förstå att Gud existerar, inte bara genom den kristna tron och dess texter, utan också genom förnuftet. Här använder han Filosofens tankar om förändring och hur orsaken till förändring är något som i sig är mer än det som förändras.
Att Aquinos arbete har haft otrolig betydelse för både filosofi och teologi, är självklart. Men det som jag anser gör honom riktigt intressant, är vilken anledning han kan ha haft med sitt arbete. Vad låg bakom? Var det bara kunskapstörst? I kurslitteraturen lär vi oss att han, mot sin familjs önskningar, väljer att bli Dominikanermunk. Detta måste ses som en brist på ”god sed” under medeltiden, med dess starka betoning på social status osv. Uppenbarligen var han en man med ”eget huvud”. Om detta tyder på ett, så att säga, ”annorlunda” sinne, vad betyder det i så fall i ljuset av de tankar och slutsatser han kommer fram till? Hade Aristoteles texter och filosofi fått lika stort inflytande om Thomas varit av en annan personlig läggning?
Enligt Aristoteles är världen hierarkiskt uppbyggd, en ordnad helhet. Allt som finns i världen äger en inre strävan att realisera sin naturgivna position och godhet. Detta gäller också för människors gemensamma liv i samhället. Vidare menar han att människorna inte har individuella, odödliga själar och inte heller världen är evig. Ståndpunkter som minst sagt var kontroversiella under högmedeltiden. Thomas (och därmed till stor del skolastikerna) anser dock att det är möjligt att förena denna Aristoteliska syn på verkligheten och kristen tradition. Thomas har med sig ett slags ”klosterteologi”, vilken fungerar väl med Aristoteles naturvetenskap, då den senare kan ses som ett liknande uttryck för tron att människans mål är att finna total lycka i Guds gemenskap. Som jag förstår det så menar Thomas att Aristoteles tankar om ickeindividualitet går hand i hand med hur alla (enligt honom) söker Gud. Så precis som ett ekollon strävar efter att förverkliga sig själv som ek, så strävar människorna efter sanning och lycka i den tidigare nämnda Gudsgemenskapen. Thomas ser även hur människorna kan använda förnuftet och därigenom förstå vilka handlingar som leder till ”det goda”. Både Aristoteles och skolastikerna menar att naturens ordning är konstituerad som en hierarki, detta är inget ”vi” hittar på. Skolastikerna gillar med stor säkerhet också Aristoteles tankar om ”essensen” (som är beständig) och de tillfälliga egenskaperna ”accidenser”. Där Gud alltså kan ses som essensen, det eviga osv.
Vi får, genom Thomas, även en något mer positiv syn på människan och naturen. Dessa kan nu ses som goda och inte fallna, då Gud skapat dem.
Att man återfann Aristoteles texter ”tvingade” de lärde att än en gång förhålla sig till de egna tankarna och försöka förklara dem i ett nytt ljus.
I och med att universiteten växer, kan vi se hur intresseområdena breddas (även om det mesta fortfarande studeras i ljuset av just teologi och filosofi). T.ex. tar kurslitteraturen upp Robert Grosseteste, som i sitt arbete med ljus och prismor antas ha blivit en slags inkörsport till glasögonens uppfinnande. Hans arbete grundar sig i en uppfattning (som jag förstår det) att man kan känna Gud i naturen, alltså finna Gud genom att intellektuellt och rationellt studera naturliga fenomen (Grosseteste menade att Gud från början bara skapat ljuset och materien).
Var det så att de olika inriktningarna som utbildningarna får, var till för att finna ”Gudsbevis” inom sina olika områden? Matematikern finner Gud i siffrorna, naturvetaren i naturen osv.? Eftersom Gud hölls som en absolut sanning, så blir det en god uppgift att söka denna absoluta sanning? De vi läst om är alla djupt involverade i den kristna tron, deras arbete får därför ses som försök att både rättfärdiga och bevisa denna. Men i deras iver att ta till sig nya idéer, för att, så att säga, få vapen i kriget om människornas själar (man lär sig arabiska för att omvända muslimer, man studerar fysik för att rationellt ”bevisa” Guds existens osv.), så öppnar man även dörren för den kunskapstörst som finns även hos människor, som kanske inte sätter just Guds rike i första rummet.
Människan har av Gud fått förnuftet och det är helt enkelt något gott att använda det. Dock måste dessa skolastiker hålla sig inom trons ramar och deras tankar bygger givetvis inte bara på Aristoteles, utan också på kristna dogmer och trosuppfattningar. Jag anser att det dock är i förnuftets upphöjning som vi ser möjligheten till renässansen och den senare påföljande utvecklingen. När det väl en gång blivit ”ok” att göra förnuftsbaserade, logiska, argument och experiment osv, så blir den utvecklingen svår att stoppa. Samtidigt får vi inte glömma den politik som rådde under denna tid. Stater i det som skulle bli Tyskland stred med påvestolen. Ludvig av Bayern satte t.o.m. upp en motpåve. Så om en tänkare sågs som farlig eller besvärlig från påvestolens håll, kunde detta vara bra ur maktperspektiv från tysk sida osv. Här anser jag att vi ser ett frö till Luther och protestantismen.
Aristoteles blir ett avstamp som tänkare förhåller sig till, men efter ett tag börjar en del invända mot honom (Ockham t.ex.). I och med det vi tidigare gått igenom angående argumentation, förnuft, logik och hur idéer leder till idéer, blir detta en självklarhet. Inte så att Aristoteles nödvändigtvis måste ha fel, men att man över huvud taget läser hans texter osv., öppnar för just ifrågasättande.
Vi har idag kvar mycket av dessa universitetens pionjärer, t.ex. är diputationsväsendet kvar och en viktig del vid fortsatta studier. Skolastikernas jobb inom de olika ämnena och deras betydelse för den fortsatta vetenskapsutvecklingen i (i första hand) Europa, kan inte underskattas. Som jag nämnt, tror jag att vi kan skatta oss lyckliga över att naturfilosoferna reagerade som de gjorde för så länge sedan, vi kan tacka muslimerna för att de förde traditionen vidare när ”Européer” inte ville och vi skall vara glada för det arbete som skolastikerna genomförde. Allt detta arbete leder fram till renässans, protestantism, upplysning och vidare till våra egna utbildningar och vetenskap idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar