Ibland förundras jag över andras förmågor. Det finns de som aldrig verkar ha några problem med att bara köra på, bara gå vidare. Spelar ingen roll vad de gjort, hur de betett sig, eller om de lämnar någon nedtrampad i sina spår; de bara går på. Själv dissikerar jag varje sak jag gör och oftast har jag inte en aning om, ifall det jag väljer är det rätta. Alla använder vi andra för att blåsa upp vårt eget ego, på ett eller annat vis. Men det kan skötas på olika sätt? Hur kommer det sig att vissa helt enkelt inte, på förhand, kan räkna ut, se och förstå vad deras handlingar och ord kommer att ha för följder?
Jag har funderat på det här och det som verkar ligga närmast sanningen, är någon form av behov - tillgång. Personen har ett behov som behöver fyllas, då kommer hon/han att fylla detta allt efter tillgångarna. Problemet är att mångas behovshål är så stort, att det krävs mer tillgångar att fylla än vad som finns tillgängliga. Detta tror jag många kan känna igen sig i, att det finns något/några områden där man aldrig blir nöjd, känner sig mättad.
I den bästa av världar skulle då den behövande personen känna och acceptera detta, istället för att fortsätta kräva fyllnad av de runt omkring, som alltså aldrig kommer räcka till. För i detta ligger en annan "sanning"; vi behöver alla känna oss behövda. Det är en god känsla, att känna sig behövd; man fyller en funktion. Det gör att man gärna ger och ger lite till. Problemet med det bottenlösa behovet är, som sagt, att det aldrig blir fyllt. Och istället för att vederbörande tar tag i detta, så är det skönare, lättare, att bara få vad man vill ha. Detta lämnar givetvis den som ger helt urlakad, ofta glömd och kastad. Det spelar dock inte den hungrige någon roll, glupskt äter man upp varje komplimang, ömhetsbetygelse, ögonkast... allt som kan få en att må lite bättre; nom nom nom. När den underlägsne givaren (för det är nog makt det handlar om ändå) till slut reagerar och vill se en förändring, ett ökat återgäldande, då skriker det i den hungrande. Helt plötsligt vill den andre ha något tillbaka, hade t.om. mage att hoppas på det! Så kan man inte ha det, då är det bättre att gå vidare till nästa som kan börja fylla ens hål, eller tillbaka; vilket som för tillfället passar bäst.
Säger nu inte, att jag aldrig gjort på detta vis. Det har jag med största säkerhet gjort. Men jag försöker tänka mig för, innan jag tar vad som egentligen inte är mitt och när jag gör det, så försöker jag göra det på riktigt; försöker hålla balansen jämn. Ge och ta i en ständig ström. Detta utav respekt för de/den jag möter och för att jag inte vill såra de som ger mig så mycket.
Hur kan detta vara så svårt? Jag kan väl ändå inte vara ensam i att tänka så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar