Vilse i min version av verkligheten, del 3

Ett litet tag sedan jag skrev och egentligen borde jag göra annat just nu. C-uppsats t.ex. Jag har sökt artiklar osv, men kan helt enkelt inte samla tillräckligt med ork, för att göra ett seriöst ryck. Just nu känns det kanske inte heller helt viktigt. Det finns annat att tänka på, att smälta och ta sig igenom. Mycket har hänt den senaste tiden, mer än vad jag mäktar med egentligen. Att bryta upp och fortsätta själv, är inte lätt; för någon. Men jag måste erkänna att sitta i en lägenhet, "gjord" för två, är rätt tungt. Överallt finns små hål, som tidigare fylldes av en annans saker, person. När det till slut börjar sjunka in, kommer många gamla spöken fram. Rätt eller fel, bra eller dåligt, allt blir svartvit dikotomi i vilken jag inte alls kan navigera. Så mycket har hänt, blivit sagt och gjorts och inget är som det skall vara. När saker händer, har de en tendens att göra det blixtfort och utan pardon. Hur kommer det sig? Som att något laddas upp inom en, emellan två tills det når någon slags kritisk massa och så *poff!*, det var det. Andra har åsikter och det får de ha, men reaktioner, aktioner och förhållningssätt kan absolut diskuteras och förundras över. Men det får vara som det vill med den saken. Just nu snurrar allting för mig och att hitta bäringen verkar fjärran. Antar att det gäller att börja beta av sak efter sak i maklig takt. Lägenhet? Skola? Liv? Va? Öh... nae...jag vet inte.

Jesus Snigel Clark

 Idag blev det ett hål till, ett som blir helt omöjligt att fylla: Jesus är inte kvar. Han har fått flytta till landet, där han kan få gå ute och där det finns mycket kompisar. Det är bra, men jag kommer sakna knytet. Hans oförmåga att jama, så han väser istället, att han alltid vill ligga i mitt knä eller framför dataskärmen, även när han egentligen inte får plats. Hans påverkan på Länsman, så att den sistnämnde rör sig i alla fall en liten smula. Hoppas även att Länsman klarar sig utan brorsan. För hoppningsvis kommer det gå bra.