Har precis dammsugit lägenheten, skall strax diska lite tänkte jag. Länsman gillar inte dammsugaren; något vi har gemensamt. Jag är dock inte rädd för den, vilket kanske är tur. Borde nog egentligen äta, men det ligger inte i toppen på listan just nu. Satte mig ned, tog en rök, funderade, nu lyssnar jag på Thumper och smakar på det här med att stå fast. Att låta sig vara förankrad i sina ord och i sin handling. Hur går det till när man låter sina  ord, intentioner och handlingar vara vitt skilda? Vita lögner kan jag förstå, de kan vara användbara om man inte vill såra eller skada någon. Men när det kommer till sådant som faktiskt är viktigt, något som kan få långtgående konsekvenser; hur kan man då inte tänka sig för, göra annorlunda?
Antar att alla ljuger, i alla fall några gånger i livet och jag tror det till viss del har att göra med, att man är rädd för vad som skall hända "sedan". Det är lättare att ljuga nu och slippa ta konfrontationen, än att behöva stå för vad man säger och gör. Konfrontationen kan skjutas upp till senare, helst genom ett telefonsamtal eller ett sms; allt för att inte behöva se den andre i ögonen. Har vi blivit så fega? "Jag först! Men snälla, ifrågasätt inte det - ta det bara, för jag klarar bara inte av att du har en åsikt om egenvärde!". Ta gärna vad du vill, var helt skoningslös om det behagar; men se för fan till att vara beredd på mothugg och om du känner att du inte är det; ge fan i att ta för dig från första början. Allt och alla har en bristningsgräns. Är det kanske en tendens hos människan idag? Att testa varje gräns, tills den brister? Varpå personen ifråga blir förvånad över motreaktionen. I rent fysikspråk kan man tala om orsak - verkan. Anser dock att det fungerar alldeles utmärkt att använda samma begrepp analogt ifråga om människors sociala verklighet. Du kan inte behandla en annan hur som helst, hur länge som helst. Till slut nås en gräns för vad som tåls. Ju jävligare du dragit och slitit i gränsen, desto jävligare blir verkan - resultatet. Om du nyper en person i armtjocket gång på gång och inte slutar med det fastän den andre ber dig, så får du finna dig i att du, till slut, får en snyting. För mig kan det inte bli mycket lättare eller enklare än såhär; behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag vet att detta är den gyllene regeln, funnen i flera större religioner. Men den stämmer onekligen och kanske av en god anledning. Logiken i den är inte svår att förstå. Problemet är att vi (och ja, även jag givetvis) istället ofta lever under devisen "Behandla andra som de behandlar dig". Logiken i denna mening är precis lika lätt att ta till sig. Kanske även mer mänsklig?
I vilket fall som helst så kan man stilla undra, hur det kommer sig att vissa tar av och använder andra, utan en tanke på konsekvenser eller vad som sker i den andre. Om utbytet är jämnt och lika, så är det ju inget att orda om så klart, att ge och ta är en grundläggande premiss för mänskligt utbyte (som ordet implicerar). Det är just när det blir ensidigt, när en tar och en annan ger. Ofta sker nog detta just under premissen "löfte". Att få den andre att ger lite mer, lite längre, för att få må fint själv. Löftet ligger i att "sedan" skall bli bra. Ibland är det så man vill spy.

Ligger lite efter med c-uppsatsen, känns som att jag har annat att tänka på. Just nu är det även dags för en socialpsykologitenta, vilken kan vara gott att ha gjort innan jag verkligen ger mig i kast med religionen.

Vet du någon som vill ha en trea? Gärna igår.

Ps. Doggers bankar besökt och dykt. Mycket intressant, speciellt en liten (rätt så argsint) krabat. Foto och reseanteckningar inom kort. D.s.