Kan inte sluta.
Försöker så innerligt, men det går inte. Insikten har slagit ner och med den en ensamhet så total, att jag förlorar förmågan att stå.
Ditt värde, som människa, kan analogt talas om i ekonomiska termer. Detta, självuppfattade, värde kan genomgå inflation; du tror dig vara värd mer, än du faktiskt är. Det är kanske meningen att vi skall känna så, att vi alla skall känna att vi, i oss själva, har ett intrinsikalt värde? Det riktiga problemet uppstår när ditt värde devalveras; när någon annan bortom alla tvivel visar hur obetydlig du ter dig i dennas ögon, att det lilla värde du faktiskt innehar är av helt instrumentell art. Kanske används du som en evalueringsperiod, som den bildliga tån i havsvattnet, innan sjön den andra badade i förra året; åter blivit sommarvarm? Eller som ett ”sista” äventyr innan käftarna slår igen? Du vill inte gå på de här nitarna, du vill inte bli bränd. Men du hoppas och kan inte sluta.
När du bett om att bli värdigt behandlad, efter att ha bönat om misskund och det inte infrias; vad gör du då? Vad är du då? Att sparka på den som redan ligger, är en omänsklig handling. Ärren efter stålhättorna finns kvar; håret täcker dem oftast. Ärren gör inte ont, men de kliar ibland. Det värsta är när slagen haglar bakifrån, när du inte kan, inte får, värja dig. Världen snurrar, du tappar fotfästet, ditt medvetande flyr inför skräcken din kropp upplever, blicken blir dimmig och du är borta. Har du tur, håller du dig flytande och låter inte mörkret uppsluka dig. Hjärtat hamrar hårdare, snabbare och du reser dig först på knä. Det egna blodet får dig att vakna till, blicken skärps till ett nålvasst tunnelseende, skräcken förvandlas till ett vansinnigt ursinne och knogarna vitnar; du som människa är försvunnen – det röda tar över och du kan inte sluta.
Men sjunker du under ytan, där mörkret är så betryggande, är du förlorad och totalt utlämnad åt andras leklust. Har du tur vaknar du igen. Vad gäller fysiskt våld är förstnämnda reaktion att föredra, när våldet är på känslomässigt plan, fungerar den inte alls. Så tillvida du inte redan är hopplöst förlorad. Men hur skyddar du dig då? Får du höra att du blivit kall, distanserad, cynisk och hård? Hur kan någon anse det vara underligt, i så fall? Hur skulle du kunna vara det motsatta? Men tårarna vägrar torka, din mage revolterar och knyter sig om vartannat. Maktlösheten belägrar din kropp och kraftlös tar du emot våg efter våg. Du kan inte sluta.
Hur gör du, när de oskyldiga läpparnas vackra ord och blicken från de rörda ögonen visar sig ha matat ditt ego precis så mycket, att du faktiskt trodde på vad som sades? När det du givit, sagt och menat är som bortblåst och du skäms så mycket över hur patetisk du visat dig vara; att du inte kan se dig själv i spegeln. Vad gör du då? Hjälper det att vara en karlakarl; hård, butch och tuff som inte låter sig bekommas? Kan du fungera så? Vem tror du att du lurar; du är fan ingen man. Du är vek, bortklemad och kan ju för fan inte sluta.
Allt kanske kan kokas ned till en fråga om debet och kredit. Denna dubbla bokföring är ohållbar; endast utgifter, inga inkomster. Någon kredit har inte givits - Personlig konkurs. Det känns faktiskt så; konkurs. Otillräckligheten är överväldigande, du är aldrig nog och i ett rum fullt av människor, är du ändå ensam. Samhörighet känner du endast i korta stunder, sedan är det som att alla vänder sig ifrån dig. Du kan inte längre se deras ansikten och deras ord blir ett slags bakgrundsbrus till den grå tystnad du upplever.
Uppskattar du någonsin dig själv? Inte? Är det då konstigt att andra gör som de gör?
Med humor överlever du lite längre, så skratta ditt fanskap, skratta åt allt. Allting kan bli skrattretande, bara det är jävligt nog och du får inte sluta; då är det över.
Självcensur är fjärran, allting ligger öppet, rått, bart och drömmarna är tillbaka. Människorna som förlorar färg, förfulas och torkar ut. När du rör vid dem, spricker deras hud och varet, förruttnelsen, sipprar ur dem medan de skrattar åt dig. Svartnande tandkött släpper taget om tänderna och du ryggar undan i avsky. I folksamlingen ser du hur vissa skiner av ett speciellt ljus, ett ljus som skulle kunna förankra dig i en värld som rasar. När du närmar dig, märker du hur den skinande drar sig undan, oförstående går du efter. Oförstående tills du lägger märke till dina händer och hur köttet smittats av sjukdomen. Kan du känna hur den färdas med ditt blod? Hur den når ditt hjärta och du vissnar? Sch sch sch allt är som det skall, som det alltid varit; men är du nöjd här? Ditt liv i spillror, ingen hjälp står till förfogande, vem skyller du på och varför kan du inte sluta?
Gamla lösningar kan fungera; ljug, ljug, ljug och ljug för dig själv. Rör inte vid någon och låt inte någon röra vid dig. "Mig spelar det ingen roll, det bekommer mig inte."
Jag vill, men jag kan inte sluta.
Ps. Skall i veckan ut och dyka vid Doggers bankar, får se vad som upplevs D.s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar