Det är kallt i lägenheten. Tror värmen gått igen, men orkar inte ringa och tjata. Tänker numera på mitt "hem" som just "lägenheten", opersonligt. Mest ett ställe jag bevistar, i brist på något bättre. De senaste dagarna har vänner visat mig värme och jag är dem tacksam för det. Men det är som att värmen inte kommer in. Som när du är ute och går, när det är riktigt kallt. Du ställer dig i lä, men du blir bara, som bäst, varm på ytan. För du vet att du snart måste gå vidare igen. Som att kylan kommer inifrån och inte låter sig blidkas. Jag bemöts av tystnad, en tystnad jag inte förstår orsaken till. Eller nej, "bemöts" är fel ordval, det indikerar att man ändå har någon slags interaktion. Här verkar tystnaden stamma ur ett ointresse. Väntar på tecken, i stort sett vad som helst, på att saker skulle kunna te sig annorlunda. Men inget, ingenting, ges mig för att jag skall hålla mig flytande och som så ofta är det upp till mig själv att trampa vatten. Kallsup efter kallsup, andetag efter panikslaget andetag, för att fortsätta en dag, en timme, till. Är det bra nu? Är du nöjd och tillfreds? Men jag då? Jag är trött på att vara dörrmattan som ursäktar sig för precis allt han tänker och tar sig för. Jag vill bli förbannad, eller ledsen...eller vad fan som helst, men det är som att kraften inte finns där. Problemet är det svarta hat jag vet lurar nedanför mig, det som är så enkelt att glida ned i och låta färga hela världen. Ett allt annat än positivt ställe. Försöker le, att le mot sig själv i speglar, att le inombords skall uppenbarligen kunna lura sinnet till att tro att man faktiskt är glad, men det hjälper inte. Ser lögnen i mitt eget ansikte. Försöker glädjas åt dina framgångar, men ditt leende och dina skratt skär i mig. Din glädje sårar mig och de vackra orden gör helt enkelt så förbannat ont. Det är ju helt sjukt att tänka på det här viset, att någon annans glädje får det att vrida sig i kroppen på en. Men karta efter karta hjälper inte. Kylan har tagit plats i magen och får allting att tappa färg. Det finns andra sätt, men det är vägar jag inte vill gå igen. Problemet är att de är de enda lösningar jag är van vid, som känns trygga. Jag vet inte vad jag skall göra och jag vet inte ifall jag faktiskt bryr mig.
Uppdaterar runt tio i elva med en pryl jag hittat i en bok, som jag anser vara en karamell värdig att suga på en stund.
"This double pretending - pretending to him and pretending to herself that she loved him - created two barriers to reflection and spontaneous feeling. First, she tried to feel herself in love - intimate, deeply enhanced, and exquisitely vulnerable - in the face of contrary evidence. Second, she tried not to feel irritation, boredom, and a desire to leave. By this effort to orchestrate feeling - to keep some feelings above consciousness and some below, and to counter inner resistances on a daily basis - she tried to suppress reality testing. She both nurtured an illusion about her lover and doubted the truth of it. It was the strain of this effort that led to her 'secret nervous breakdown' ... On stage, illusion is a virtue. But in real life, the lie to oneself is a sign of human weakness, of bad faith. It is far more unsettling to discover that we have fooled ourselves than to discover that we have been fooling others"
(Arlie Russell Hochschild, s. 45-47 "The Manged Heart").
Det finns bara jag. Bara jag som tolkar världen som den föreställningn den är och bara jag som ger den liv. Vad vore världen utan mig som fördömde den? Vad vore någonting utan dess åskådare?
SvaraRaderaIngenting existerar utan din tillåtelse. Du kan skapa ditt hat och din kärlek. Ibland behövs det att man ror ut från land för att inse att land aldrig funnits.