Rötslam och Läxor

Börjar med en rök. Har precis betalat räkningarna, aldrig en tilltalande syssla. På Spotify ljuder just nu "I´m not the one" med The Black Keys, bra låt av bra band. Dagen har varit lång, väldigt lång. Timmarna är de samma givetvis, men uppfattningen av dem annorlunda. Allting släpar sig fram och jag har stundvis svårt att samla nog med energi för att lyssna och ta in min omvärld. Ibland känns det som att jag går motströms i ett folkhav, alla och allting rusar emot mig, men jag orkar inte värja mig för deras kroppar. Stöts fram och tillbaka mellan dem, utan styrsel, utan vilja.

Dundrade ner till Göteborg idag, skoldags. Har varit förkyld och mest legat och tyckt synd om mig själv ett tag. Men idag skulle det bli andra bullar, det blev det också. Som vanligt var det Forsbergtacklingar för att komma på tåget och givetvis var det fullt, ingen håller en plats åt mig; jag står. "Lyckligtvis" kunde jag klämma in mig i utrymmet för väskor o.dyl. För de som frekventerar tåg, kommer det kanske inte som en överraskning att detta utrymme är mittemot toaletten? Det i sig är inga problem, men det var en dam som bevistade våtutrymmet och jag är förhållandevis övertygad om att hon antingen dog och uppstod där inne, alternativt gjorde sig av med slaktavfall och rötslam. Jag piggnade raskt till och läste stående vidare i "The Managed Heart", vilket för övrigt är en ganska underhållande och intressant bok. Även om vissa av slutsatserna som dras, enligt mig, är en smula haltande.

Idag vart det två föreläsningar. Killen var helt klart kunnig, men var kanske inte helt bekväm i sin roll som föreläsare. Det var även ett intressant glapp mellan lektionerna; tre timmar. Nu hade jag väldigt trevligt och intressant sällskap, vilket gjorde att tiden, i det närmaste, flög förbi.

Sedan hem, handla mat, göra mat, äta maten; själv. Så underligt och ovant. Stora förändringar ger givetvis ett visst mått av osäkerhet och ambivalens inför sakernas tillstånd, men igen kommer allting krypandes, vältrandes, upp längs ryggen och armarna förlorar åter igen sin kraft. Förhoppningen på möten, på att jag existerar och syns, grusas och jag förstår det som att min person aldrig togs på allvar, ett skämt som inte var intressant; annat än som föda för något annat. Ett verktyg för den Andras uppbyggnad och stabiliserande, att använda när behovet krävde det, men som sedan kunde kastas åt sidan och försakas. Försöken på någon slags försoning som jag tror mig se, ter sig endast som ihåliga ord och nödtvungna lögner. Lögner vilka skall uppfattas som en utsträckt hand av möjliga löften. Tomma löften. Löften som, som bäst, talar om att jag kan få äran att ge lite till. Jag vill hugga av min utsträckta hand vid dess ruttna rot, men kan inte; för i masochismens sanna anda hoppas jag på mer. Det är hårda läxor. Mitt gamla trolleritrick; att kallnande vända mig inåt och med hård yta låta det glida av fungerar inte längre. Det är nästan det jävligaste, inte riktigt; men nästan.

Länsman har i alla fall fått god mjukmat och spenderade, med mitt goda minne, en kvart på hatthyllan. Detta firade han. när jag skulle lyfta ner honom, med att riva mig på handen; den lilla gosbubblan.