Söndag är tråkigast i värl´n

Våren kom med stormsteg, fast bara en smula. Jag var dum nog att gå ut med sopor och papper till tunnorna ute på gården. Det i sig är förstås inte så dumt, men jag gjorde det i shorts; det är dumt. I mitt försök att styra upp och organiseara mitt liv, så är det som vanligt tvätt, disk och städ som min söndag består av. Strax skall jag återgå till uppsatslitteraturen, men jag erkänner motvilligt att det inte lockar allt för mycket. Länsman tjuter som en gris, antar att mars gör sig påmind i stackarn; även om kulorna är borta. Jamandet blir en smula irriterande, men är kul på samma gång, eftersom han har mer energi och springer omkring. Härom dagen var vi ute och knallade runt i nästan en timme. Fotot är taget precis utanför dörren, givetvis spenderade vi inte hela timmen här. Men det var enda gången jag fick chans att ta upp kameran. De vita märkena i plattorna, är från förra vintern. Tjälen hade satt sig rätt rejält, varför det bara gick att få upp dörren ca 30 cm. Vår dåvarande vaktmästare fixade listigt detta genom att hugga på plattorna med en yxa. Det fungerade föga. Men plattorna fick ju ett snyggt, postmodernt utseende. Det är allt som räknas. Jag kommer göra mig av med en massa skit när jag flyttar. Bl.a. en 120-säng, ett tv-bord på hjul och en bokhylla. Men även gardiner och kläder. Om ingen självmant ropar att de vill ha det, så är det fan returen som gäller: "Hallå, kom och hämta skiten!" - "Ja, goe herrn". Så skall det låta. Vill härifrån nu och riktigt längtar efter att få komma in i nya stället. Alla böcker, tidningar, cd-skivor och filmer är packade, härnäst är det vinyl och mer film som skall ner i lådor. Så otroligt tråkigt. Vill även få tag i någon som kan tänka sig ta över trean här, det är helt bisarrt att vistas inom dessa väggar; inte ett hem alls. Hittade den här bokhyllan, både jag och Länsman kom överens om att den vore ett gott inköp. Designprylar brukar väl inte kosta så farligt? För övrigt tog jag Jacks råd och inspekterade området runt och emellan Halle- och Hunneberg. Vad jag länge trott var en myt, ett sägenomspunnet djur; visade sig vara i allra högsta grad verkligt. "Buttern" kommer inom kort att ges utrymme i mitt Bestiarium. De foton jag hittills tagit och de inledande frågorna är inte tillnärmelsevis tillräckliga för en presentation. Djuret är, så som namnet indikerar, inte den mest tillmötesgående varelsen jag mött. Men skam den som ger sig.