Inlägget jag skrev häromdagen har fått mig att fundera, vilket antagligen har något psykopatologiskt över sig.... men ändå.
Det här med att livet dundrar förbi oss och mycket verkar glida oss mellan fingrarna. Tid. Vad skulle jag vilja att du visste om mig, mitt liv osv. om morgondagen visade sig utebli? Vilka frön, om några, har jag sått?
Jag har förslösat (och förslösar) så otroligt mycket dyrbar tid på att vara rädd, arg och ledsen. Jag har skurit av många kopplingar och kontaker, oftast i ett sökande efter något som jag aldrig kunnat finna. Jag vet inte ens varför, eller efter vad, jag sökt. Med det sagt så måste jag erkänna att jag nog också älskat, och gör det nu.
Men det som slog mig efter att jag mumlat ur mig förra inlägget var att så mycket verkar gå i cirklar, eller kanske hellre spiraler. Upprepningar, reproduktioner, av förhållnings- och tillvägagångssätt sprungna ur en norm- och ramlös verklighetsuppfattning. Tror det är därför så mycket av ens liv bara verkar flyta på utan riktmärken. För mig är detta påfrestande; att inte självklart vad gäller val kunna skilja rätt från fel.
Detta osäkra gungfly är jag inte ensam om, det är en (så gott som) konstituerande faktor i det postmoderna tillståndet. Nu värjer jag mig mot uttrycket "postmodern" då jag inte alls anser oss vara ur det moderna. Ibland är det som att all den glöd och vilja som i mångt och mycket exemplifierar våra far-/morföräldrar och föräldrar (och generationerna innan dem) har sinat. Som att fjädern som spändes i uret har förbrukat sin energi; varvat ned (eller så är det jag som ser tidigare generationer i ett, i det här fallet, romantiserat skimmer). Som bäst är vi i en senmodern "verklighet" (du ser förstås de ironiska citationstecknen), en verklighet där tidigare generation(er)s självklara val, beslut och syfte visar sig ofullkomliga. T.om. som varandes direkt felaktiga; lögner så många till antalet att vi glömt hur att hålla räkningen.
Paus för cigarett.
Vad denna verklighetsspiral gör är dock, tyvärr, att ingenting någonsin är nytt. Varat blir olidligt lätt och en aldrig sinande tablå av redan bevittnade scener. Inget nytt under solen, du vet.
Gamle gubben Baudrillard kallar denna form av verklighet för "hyperreality", en simulerad ordning; simulakras herravälde.
En verklighet som är svårfångad, med lika lite substans som gas. I denna verklighet finns ingen frihet, vi är bundna till upprepning.
Antar att du hört uttrycket "we are one"? Genom en holistisk syn på det mänskliga släktet vill man peka på rättigheter, gemensamt ansvar och friheter för allt levande. Man kan se detta som en utveckling mot en ljusare framtid där monotonin bryts. Man verkar mena att denna frihet kan vinnas genom möten, kopplingar och interaktioner vilka kommer leda till människans förvandling från larv till fjäril.
I mycket sprids detta över internet. Onekligen spelade nätet en stor roll under den "arabiska våren". Men det är en 'sanning' med modifikation. Du är inte fri på internet, heller. Du är en slav under servrarnas ägare, programmerarna och vem det nu är som står för din uppkoppling. Detta betyder att du tar del av en tillverkad värld där, av andra uppställda, lagar begränsar "verkligheten" vilket är en förlängning av ovannämnda hyperrealitet, simulakras tredje stadie; verklighetens öken.
Jag är fullt införstådd med ironin i att jag använder internet för att kommunicera detta.
Du är en slav, för evigt i kedjor av upprepning och, allt svagare, representationer av en verklighet som visat sig obskyr och som, vad det verkar, i upplösning. Som kopior, på kopior, på kopior... som att det här inlägget är en representation av det förra. Psykopatologiskt, som sagt.
Nu säger jag inte att det är på detta vis, endast att det är vad det verkar vara. Det känns ändå såhär. Jag är villig att försöka förstå, villig att starta om, försöka på nytt...villig att låtsas att jag inte känner hotet varje vaken sekund. Men även om jag är villig att ställa mig upp, i ljuset ta trevande steg och glömma, t.om. villig att låta känslorna få luft under vingarna och bli en vän; är den enda tillåtna känslan oftast 'död'. Det avståndstagande i mig, det som försvarar och flyr är så starkt, och väldigt svårt att förändra.
Detta är antagligen endast min egen sanning om verkligheten, kanske är det lögner. Men mellan dessa raders lögner kanske man kan hitta korn av sanning, eller så kanske du måste se förbi sanningarna för att hitta lögnerna; vad vet jag? Allt mindre vill jag påstå, allt mindre för varje dag som går.
Det enda som återstår är att be om ursäkt och hoppas på förlåtelse och förståelse. I övrigt vill jag ha pannkaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar