Paper i Humaniora LIR201

Det här är det avslutande arbetet i "Humanioras Historia, Identitet och Praxis".

Examination för delkurs 2
"Utmaningar och möjligheter för humaniora idag" (10hp)

Frågeställning:

Vad bör humanioras roll i vara i samhället? Ska humaniora bland annat arbeta för samhällelig förändring och hur ska detta genomföras?

Inledning:

Vi har under terminen tagit del av texter i vilka man diskuterat humanioras roll. Vad som framkommit är att humaniora i mångt och mycket ofta verkar tvunget att försvara sin existensrätt i en omgivning som, allt mer, ser till direkt ekonomisk vinning och nytta som det primärt önskvärda. Vad jag i detta paper kommer söka göra är att visa en annan form av nytta, en som jag tror går stick i stäv mot gängse uppfattning av konceptet. Vi kommer ta del av en paradigmskiftesbeskrivning, där en grundläggande förändring av prioriteringar är av stor vikt. Anledningen till behovet av detta paradigmskifte är det samtida ointresse för såväl djupgående förklaringar och problematisering, och hungern efter snabba lösningar som jag tycker mig uppleva. I allt från ekonomiska kriser till skenande miljöförstörning kan vi se spår, och resultat, av snabba lösningar. Det synes mig att ansvar inte står högt på agendan och detta behöver lyftas till diskussion. I denna anser jag humanioras företrädare har en viktig roll att spela.

Paper:
Varför önskar jag att detta ska vara en av humanioras uppgifter? För att jag ser humaniora som en samhällets spegel, där humaniora både är ett uttryck för, och en kritiker av, samhället i stort. Humaniora blir då ett ”resultat” av de frågor och problem som framkommer i samhället, men även dessa frågor och problems ”problematiserare”. Sören Kjörup skriver på s.72 i Människovetenskaperna att ”vi [moderna människor] ställer skeptiska frågor, fördjupar oss, ifrågasätter. Vi vill inte avspisas med traderingen; i varje fall vill vi vara säkra på att den är välgrundad, för vi vill ha tag i det trovärdiga, det riktiga, det sanna, samtidigt som vi vill se tingen från flera sidor”, och jag önskar jag helt kunde hålla med honom. Dock påstår jag att så ofta ej är fallet. Vi vill ha trovärdiga, sanna, svar; men (ofta sund) misstänksamhet gör oss osäkra på de svar vi tar del av. Detta är i sig givetvis inte ett problem. Problemet uppstår när ”svaren” tas från osäkra källor: mindre nogräknade sidor på internet, konspirationsteorier, svar av ”en som jag känner hörde från en annan att”-art. Janken Myrdal varnar också för denna utveckling då han skriver ”Den källkritiska revolutionens framstag kommer att försvagas” (s.151 kompendium) som en sannolik och mindre önskvärd utveckling av humaniora på kort sikt. Jag menar att detta är något vi ser prov på så gott som dagligen, t.ex. i medias nyhetsrapportering.

Habermas menar att vi ofta låter idéer som motiverande anledningar ligga till grund för våra handlingar och att vad som på kollektiv nivå kallas ideologi; på individnivå kallas rationalisering (s.311 [7] i pdf ”Knowledge and human interests …). Grunden till våra beslut och vårt handlande behöver alltså inte ligga i kunskap om företeelsens olika aspekter, utan i vad vi tror är rationellt och ”det rätta”. Vilket, föga förvånande, leder oss till slutsatsen att idéer är av stor vikt. Vad jag påstår är att humaniora och humanister har, och bör ta på sig, uppgiften att ifrågasätta och problematisera dess idéer.

Bildning sågs tidigare som avsatt för unga herrar, dessa skulle bli mer kompletta människor. Även om jag ställer mig skeptisk till att man kan vara en mer eller mindre ”äkta” människa, tror jag det finns något sant i att (ut-)bildning låter individen växa. I nyfikenhet och kunskapstörst ligger fröet till medvetandegörande; med informationen vi tillskansar oss kommer också subjektiv förståelse. Habermas menar, genom Kjörup, att den kritiska samhällsvetenskapen bedriver ideologikritik (s.86, Människovetenskaperna). Detta är något humaniora bör ta till sig.

Men hur går vi till väga? Hur behäftar vi humanioras egenart och dess existensberättigande i en samtid som ser naturvetenskap som Vetenskap med stort V och ofta uppfattar humaniora som ”dammiga gubbar pratar floskler”? Myrdal talar om en sannolik och mindre önskvärd utveckling där samhället styrs allt mer av ”naturvetenskapens principer” (s.152, Komp.) och jag tror tyvärr han har rätt. Som jag ser det handlar det om en utmaning på två fronter:

1. Förändring av politikers inställning vad gäller humaniora och dess plats i den akademiska världen, såväl som i samhälle och politik.

2. Förändring av gemene mans inställning till, och uppfattning av, humaniora; dess innehåll, roll och värde.

Som vi såg hos Habermas är kollektivets ideologi individens rationalisering. För att få individen att se det rationella i humaniora, dess värde, krävs således att humanioras värde och egenart blir en del av kollektivets ideologi. Men, för att humanioras värde ska bli en del av kollektivets ideologi, krävs att individen anser detta vara rationellt (våra folkvalda följer folkets vilja, när och om demokratin fungerar). Det blir på sätt och vis ett moment 22. Såtillvida humanister själva inte tar aktiv del i detta arbete, ser jag inte hur en ändring ska komma till skott.

En början kan vara att humanister använder sig av, för dem, annorlunda publiceringsformer. Engelska blir ett lingua franca och genom artiklars publicering på internet får forskarna en större spridning. Att jag framför detta som exempel är pga att jag menar intresset för humanioras frågeställningar och rön måste öka bland allmänheten. Naturvetenskap tillhandahåller ofta förenklade tolkningar av människors beteende, av vår natur. Detta måste humaniora kontrastera genom att problematisera och beskriva t.ex. människans kulturella utveckling (Myrdal s.153, komp.). Jag tror även det är viktigt att tanken ’humanistisk bildning är en god ”förberedelse för att bli en aktiv medborgare i ett demokratiskt samhälle”’ (seminarium 29/11) blir ett allmänt vedertaget rättesnöre hos gemene man.

Som Ekström och Sörlin skriver (Alltings mått, s.19) har universiteten i Sverige sedan -70talet haft krav på sig att informera om sin forskning och sedan -97 haft krav på samverkan med samhället (den tredje uppgiften). I sig inget problem; det första ger insyn i forskningen, det andra ger universiteten möjlighet att påverka samhällsutvecklingen. Vad som framkommer är dock att det ofta fungerat åt andra hållet; staten har gått in och styrt forskning och näringslivet fått sig en ”villigare partner”. 2009 blev kraven än hårdare, universiteten skulle nu vara nyttiga (arbeta för nyttiggörande av sin forskning). Denna nytta ligger dock inte i individens utveckling, växt och stärkning; den ligger i en ökad konkurrenskraft på den globala marknaden. ”Kunskap [är] numera den främsta produktivkraften” (Wiklund s.2, komp.) Ett resultat har blivit att humanvetenskaperna fått hårt åtdragen budget, vilket t.ex. lett till mindre lärarledd undervisning osv. En annan effekt är att vi idag har en stor mängd ingenjörer och ekonomer, samtidigt som vi har den högsta andelen arbetslösa sedan andra världskriget (Ekström & Sörlin, s.27). Ökningen av antalet ekonomer och ingenjörer har således inte hjälpt. Sörlin och Ekström frågar sig på samma sida om ”[det är] något i samhällets kunskapsutveckling som brister?”. Jag vill påstå att så verkligen är fallet, ”[…] denna marginalisering av humanistisk kunskap [har] varit djupt skadlig för samhället” (Ekström & Sörlin, s.31).

I en värld som blir allt mer globaliserad räcker inte kalla ekonomiska kalkyler för att överbrygga kulturella ”gränser”. Det är inte tillräckligt att naturvetenskapligt konstatera att människor består av t.ex. 64 % vatten, 1,0 % klor och att huden är 2,5-3mm tjock. Det räcker inte för att förklara och beskriva mänskliga relationer, kulturella uttryck osv.

Som tidigare påpekats tror jag humaniora tidvis uppfattas som flummigt, de slutsatser vi drar kan ifrågasättas som postmodernistisk relativism (Wiklund s.1, komp.) och jag kan förstå den inställningen, jag har stundvis själv känt mig vilsen under min studietid. Men det är en av de viktiga aspekterna som humanister har att förmedla; verkligheten är eklektisk och man får vara ambivalent. Det är det som gör tillvaron spännande och lärorik. Att läsa, förstå, humaniora kan då vara ett sätt på vilket man blir en vuxen, demokratisk, individ redo att navigera sin samtid. Man får de verktyg som behövs för att se bakom de omedelbara uttrycken, en bättre möjlighet att förstå bakgrunden till orsakerna, till skeenden; både i sitt privatliv och i samhällsperspektiv.

Som jag ser det uppstår det en kognitiv dissonans hos individen idag. Kopplingen mellan kollektiv och individ är distanserat, man blir ofta reducerad till ett nummer. Att på ”naturvetenskapligt” vis bli beskriven med sina beståndsdelar och ”mekaniska” funktioner gör oss inte rättvisa. Detta distanserar oss också ifrån beslutsprocesser o.d. Om jag tillräckligt länge blivit sedd och behandlad som ett instrument, kommer min självuppfattning till slut att vara den samma. I detta ligger ett överlämnande av ansvar; individen infantiliseras.

Med en humanistisk vinkling av skolan (filosofi, etikfrågor etc.) redan i tidiga år tror jag detta skulle kunna avhjälpas, det skulle ge förmågan att rationellt kritisera rådande förhållanden och strukturer. Det vore i alla fall ett steg på vägen.

Så; att tidigt introduceras i humanistiska tankegångar kan bädda för en mer insatt och ”medveten” vuxen, som i förlängningen kan komma att ta demokratiska beslut grundade i uppfattningar om människors individuella värde. Detta bör få återklang i politiken. Men hur genomföra en sådan förändring av t.ex. skolan? Det krävs att pengar avsätts för detta, och som vi sett är humanistiska intressen eftersatta idag.

Även här krävs det att synen på humanioras nytta ändras. Som Wiklund tar upp på s.16 ”[…] underordnas [humaniora] en kunskapssyn som bygger på att kunskapens giltighet och användning är oberoende av vilket samhälle det gäller”. Det torde stå klart att se för alla och envar som på något sätt berörs av globaliseringen (i stort sett alla alltså) att detta inte är hållbart. Insikten att vad som uppfattas som sant, gott, äkta, rätt och riktigt skiftar över hela världen är viktig, och måste kommuniceras. Att man inom många naturvetenskaper kan ha ovanstående kunskapssyn är en sak, men det samma kan inte gälla för humanvetenskaperna. Jag ser det som att av en bandyspelare begära att hen ska följa regelverket för formel1. Intressant måhända, men i längden omöjligt att förhålla sig till. Det handlar att som humanist åberopa de demokratiska ideal som vi vill mena vårt land bygger på; människors intrinsikala värde, lika rättigheter, yttrandefrihet osv.

En fara kan vara att vi får ett nytt slags klassamhälle där akademiker och forskare allt mer ”snöar” in på sitt eget ämne och tvärvetenskap förekommer alltmer sällan, där vetenskapen blir allt mer otillgänglig alltmedan resten av befolkningen faller ned i okunskap och kulturell utarmning (Myrdal s.146 och framåt, Wiklund s.17, komp.). Här ser vi också vikten av att humanioras företrädare träder ut i det offentliga, och inte låter blind auktoritetstro bli rådande. Man får inte låta sig tystas av faran att ”beslutsfattarnas högmod [kommer få dem att säga] ’anpassa era förväntningar till våra mål, annars… ‘” (Lyotard s.131, komp.). Lyotard fortsätter med ”om det finns en klyfta mellan beslutfattare och utförare i vetenskapssamfundet (vilket det gör), så hör den till det socioekonomiska systemet och inte till den vetenskapliga pragmatiken. Denna klyfta är ett av de huvudsakliga hindren för ökad uppfinningsrikedom inom vetenskapen” (min kursiv, Lyotard s.131, komp).

Jag menar att vi nu närmar oss det grundläggande problemet; ekonomi. ’Klart det är fint med kultur, historia och sånt, men nån ska betala för kalaset också’. Varför humaniora bör finansieras hoppas jag har klargjorts. Men frågan om hur kvarstår. Vi kan tala om nyttan och produktivitetsmöjligheterna som ligger i att människor ”blir mer”, det skulle då handla om försäljning av kunskap till utlandet och effektivisering av produktion inom landets gränser. Jag vill mena att man då missar poängen. Vi måste ta ett steg tillbaka och fråga oss varför pengar spelar roll när vi diskuterar forskning (bland annat). Jag ifrågasätter här det monetära ekonomiska system vi är en del av.

Som Lyotard påpekar (s.132, komp) har ”konsensus […] blivit ett föråldrat och dubiöst värde”. Om ideologin på kollektiv nivå är det rationella för individen, så talar vi alltså om konsensus; något vi kommit överens om stämmer och är vettigt. Men är detta det mest rättvisa? Lyotard fortsätter: ”Man måste alltså nå fram till en föreställning om ett praktiserande av rättvisan som inte är knutna till föreställningen om och praktiserandet av konsensus”. Konsensus idag får sägas vara att det är Gott att tjäna pengar; vår monetära ekonomi är den ekonomiska form som tjänar oss bäst.

Häri ligger det paradigmskifte jag inledningsvis nämnde. Jag menar att rättvisa, det etiskt godtagbara, ej kan vara verklighet så länge pengar och förtjänst är en del av ekvationen. I förlängningen betyder det att forskning inte arbetar för mänsklighetens förbättring utan, som vi sett, för att vara ekonomiskt nyttig. Detta hämmar de framsteg som faktiskt kunde göras. Det krävs således en radikal förändring i våra prioriteringar. Både på kollektiv och på individuell nivå.

Som det är nu får vi lön efter vad vi producerat. Att en reklamare tjänar mycket mer än en representant av äldresjukvårdspersonalen är något många kanske skakar på huvudet åt, men ”så ser marknaden ut”. Etiskt är det dock helt uppåt väggarna. Den individuella förtjänsten (oftast i form av pengar) måste bytas ut mot känslan och vetskapen om att man förbättrat tillvaron för sina medmänniskor och att man bidrar till mänsklighetens framåtskridande. Som Myrdal (s.153, komp.) ställer jag mig skeptisk till utopier. Ovanstående beskrivning anser jag dock inte presentera en sådan. Jag säger inte att det systemet vore perfekt; endast att det vore bättre än vad vi har nu.

Jag är medveten om att jag i detta paper drar stora växlar, men vill påstå att det tidvis är vad vi inom humaniora måste göra. För mig ingår nämligen detta i min uppfattning av humaniora: att tänka utanför ramarna, ifrågasätta allmänt vedertagna uppfattningar, kritisera makthavare, system och idéer; att med rationella argument peka på möjliga förändringar.

Så länge vi håller vissa koncept för sanna (demokrati, lika värde etc.), kommer logiska resonemang att föra oss närmare ”sanningen” om det goda samhället. För mig leder dessa koncept till ett samhälle fritt från det monetära oket, vilket också skulle innefatta vetenskapens frihet från marknadsstyrd produktivitet och nytta. Istället blir vetenskapens syfte att verka främjande på alla fronter. Vad skulle forskning om miljöförstörning, utan inblandning/påverkan av stater och företag vilka kan tjäna på att en förändring inte kommer till skott, få för resultat? Hur skulle resultaten av forskning inom arbetsrelaterad stress se ut om subjektet inte arbetar för pengar, utan för att det hen utför är ett jobb som behövs?

Vi humanister måste bli bättre på att göra oss hörda och våga göra ”inverkan på livspraxis [… vilket] faktiskt är av så grundläggande karaktär att [det] måste betraktas som en del av historievetenskapens disciplinära matris” (Rüsen s.1, komp.). Jag menar att detta är en del av humanioras uppgift i stort. Som Wiklund påpekar (s.13, komp) kan bildning vara ett led i utvecklingen av individens personlighet, men också ”ett led i en kollektiv och bredare kulturell utveckling”. Humanioras företrädare har ett ansvar (och egenintresse) att delta aktivt i det utvecklingsarbetet. Kunskapen känner inga gränser; vårt universitet är endast en prick i dess världsomspännande lapptäcke. Vilket samhälle det än handlar om bör kunskapen vara fri och allmänt tillgänglig. I vår krympande värld krävs det av oss att vi lär oss att adekvat kommunicera i de kulturella samtalen.

Humaniora måste vara delaktigt i de samtalen.