Pan Narrans

Jag är religionsvetare, med fötterna i historia och (främst) beteendevetenskap. Vidare har jag inriktat mina studier på socialpsykologi och kulturstudier, men också mer generellt humanioras kritiska tänkande. 

När jag nu sitter och vässar masteruppsatsen, ska till att ge exempel på religionsdefinitioner, upptäcker jag hur allt svårare det är.

Jag har drivor med böcker om religion, religiositet osv, massor med gamla gubbar som skrivit jättesmarta grejer om ämnet. Marx, Durkheim, Weber, Freud m.fl. De har alla något skiftande inställning till religion och varför människan är religiös. 

Problemet är att de alla har fel. Samtidigt har de alla rätt. Rätt för att deras tankar och slutsatser om ämnet fungerar, är rationella och (någorlunda) vattentäta. Men de har fel för att de hittar sina svar för "högt upp". De talar om religionen som en effekt av det mänskliga psyket, olika mänskliga kulturer. Religion är rit och ritual som förklarar världen, menar de (otroligt kortfattat och inte alls riktigt sant). 

Men det är här i de har fel. Eller ja, också rätt. 

Jag tror "religion" inte är så "ytligt". Jag tror att religion är en del av vår evolution, att själva förmågan att "tänka religiöst" är en konstituerande del av vad det är att vara människa. Vi hade inte varit den varelse vi idag är, om vi inte haft förmågan att vara religiösa. 

Eller nu ljög jag: om vi inte haft förmågan att väva narrativ, menade jag. 

Allt gubbarna gör är att använda samma förmåga för att förklara religion...och så missar de målet.

Det gör mig förbannad, för det får mig att halta när jag ska argumentera i mina texter. Jag använder ju argument baserade på en felaktig förståelse av fenomenet i sig. 

Jag måste bygga om allt. 

Det är då fan.