Hur såg dina drömmar ut när du var barn? Själv var jag övertygad om att jag skulle bli arkeolog och gräva efter dinosaurieben...att jag blandade ihop koncepten något hör inte hit.
Nyss planerade jag framtid med kärlek, närhet och familj. Det gick lite som med dinosaurieplanerna, ligger påskräphögen nu. Även om jag kan känna sorg över vad som hänt, så gick jag vidare. Haltande, men ändå. För det är väl så vi funkar? Vi målar upp en bild av hur vi vill att saker ska vara, men inser också att det (som bäst) är mer av ett förhållningssätt och inget som är hugget i sten. Eller? Man gör vad man kan, fungerar det inte så rullar man med smällen och knallar på.
Att inte göra det, att bita sig fast i en bild som aldrig varit och aldrig kommer bli verklighet är, per definition, att leva i en fantasivärld. För mig doftar det av usel självinsikt, dålig förmåga att se saker och personer för vad de är, men också en illa utvecklad självkritik.
Problemet ligger möjligen i hur ofta det blir andra som får ta smällen för ens egen feghet och oförmåga att faktiskt ta ansvar för sig själv.
Vet du varför det svider så när någon säger "Men jag sa ju det", vet du varför det irriterar dig så? För att vederbörande hade rätt, hen hade rätt och du var för dum i huvudet för att faktiskt lyssna. Och nu blir du givetvis sur på den som säger "jag sa ju det", för usch sicket as hen är! Är hen så jävla bra själv då? Nej hen gör säkerligen en hel hög med egna misstag, men inte i det här fallet. I det här fallet var det du som betedde dig som ett kräk, gjorde bort dig eller vad det nu kan handla om.
Den stora skillnaden ligger möjligtvis i att personen du nu skyr tar ansvar för sig själv, sitt eget liv och för att andra inte ska fara illa. Du, å andra sidan, är endast ett själviskt arsel.
Tänkte jag för mig själv, när jag ännu en gång lipat över mitt liv.
Gör andra det? Tänker så? Om de gör det, försöker de då förändra sitt beteende eller fortsätter de anse sig själva vara skapelsens krona?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar