Äcklets tidevarv

Vad definierar människan? Är det vår fysik? Vår hjärna? Finns det en gräns för när den biologiska organismen inte anses vara människa längre, eller är det ett visst mått av nedsatt kognitiv förmåga, som visar när någon inte längre tillhör det mänskliga släktet?

Nej så är det inte, är du född av människor är du människa. Att tänka på ovanstående vis är förkastligt.

Men vad definierar människan? 

Personligen är jag av inställningen att vi blir människor. En slags emergent process i vilken vi utvecklas till Människa, genom sociala mekanismer. Med detta inte sagt att vi föds tabula rasa, oskrivna blad, vilka kan fyllas med information. Vi föds med förutsättningarna att utveckla vissa förmågor, att gå, tala, gripa osv. Men även tex att skratta. Vissa individer föds utan förutsättningarna för dessa förmågor, vi anser kollektivt det vara patologiska tillstånd. Precis som att oförmågan att tala skulle betyda att vederbörande är oförmögen att kommunicera. Så är det ju inte, det är mer en fråga om andras (o)förmåga att lyssna. Vad som krävs är att vederbörande tar ett steg tillbaka, ut ur sig själv så att säga, och reflekterar; försöker förstå. Kanske ur en, för hen, ny vinkel. 

Men häri tror jag det finns en ledtråd till en av sakerna som gör oss till homo sapiens (läs hellre "Pan Narrans"); vi kan reflektera över oss själva, vårt (och andras) tillstånd. Vidare kan vi begrunda att vi just reflekterat över detta; varför? Och dess nytta. Det blir till och med så meta att vi kan begrunda att vi just begrundat vår egen reflektion. Vissa av oss gör dock ett medvetet val att inte reflektera. Alltså inte så att de inte ser (exempelvis) problemet som föreligger dem, de ser det, men de väljer att bortse ifrån reflektionen. 

Verkligheten, kulturen, vi idag lever i, är ytterst (själv)reflexiv: vi går inte ett steg utan att tänka på hur vi ter oss för andra. Dock är det ytan vi (åter)reflekterar vidare/över. Vi har blivit varandras speglar. Men vad reflekteras? Är det individens/samhällets inneboende egenskaper, eller det vi vill att andra ska se? Om det är det tidigare; är det gott? Om det är det senare; vad är det du egentligen återspeglar? En identitet vilken inte är din, utan lånad, en du övertygat dig själv om att du måste presentera. 

Med reflexiviteten har också kommit självinsikt, för vissa. Självinsikt över jagets ofta låga natur, men även en kulturell självinsikt. Och den senare är, med rätta, inte alltid roligt att ta del av. Det här gäller möjligtvis främst den Västerländska kultursfären, vilken onekligen varit roten till mycken sorg. 

Med vår tids reflexiva självinsikt kom också en djupt rotad skuldkänsla för vad tidigare generationer gjort, deras handlingar och sätt att se världen. Vi ser oss om i världen, och i vår närhet, och s(p)åren av vår "utveckling" gör sig påmind med besked; vi har sargat världen, och andra. 
Men bättrar vi oss? Det kommer små glittrande korn av hopp då och då, men allt som oftast verkar just ovannämnda "jag presenterar vad jag vill att andra ska tro att jag är"-identitet visa sin fula nuna. En presentation av vad du övertygat dig om är korrekt och rätt, men som lämnar ett tomrum som aldrig kan fyllas. Det du försöker fylla är ju inte Du, det är det hål som uppstått efter att du systematiskt undergrävt och tillintetgjort den du faktiskt är. Inte endast individen gör detta, vi gör det också som större social konstruktion.

Vi lever i äcklets tidevarv. Vi ser att vi förljuget ämnar uppnå något som, bakom skynket, visar sig vara oss förfalskat. Men vad har det med kulturell reflexivitet att göra?
Det genomsyrar inte "bara" de enskilda individerna, det har blivit kulturellt betingat. Det är idag inte underligt att titta tillbaka och äcklas av hur vi betett oss. Detta har antagligen yngre generationer gjort, angående äldre dito, sedan urminnes tider (allt de gjorde "då" är förlegat och idiotiskt). Problemet, som jag ser det, är att vi idag faktiskt kan peka på specifika skeenden, händelser, konsekvenser och repressalier, och utbrista "men hur i helvete är det ens möjligt!?".
Sedan återgår vi till våra modesta små liv, ojar oss över bankkrascher och IS; men oroar oss egentligen mer för hur de senaste brallorna sitter. Vi bryr oss inte om de människor som svettas ihjäl för sagda byxor, för vi behöver de kulturella poängen.

Problemet uppstår när det slår oss att skillnaden mellan "oss" och tex IS inte är moralisk, den är teknologisk och ekonomisk.
Då blir äcklets tidevarv oss alltför tydligt.

Musik för dagen: Red Hot Chili Peppers - Nobody Weird Like Me