Vad inspirerar dig? Vad får dig att sjunka inåt, nedåt, in i den privata, och lite hemliga delen, av dig själv? Vad får dig att låta tankarna och associationerna flöda fritt och ohämmade? För mig kommer associationerna automatiskt, oftast utan kontroll eller filter; det finns ingen censur. Inte sällan uppskattar jag detta, uppslagen är många. Jag uppfattar det som kreativt, det inspirerar. Men det är också väldigt utmattande, det konstanta bakgrundsbruset är tröttsamt, idéerna och infallen är givande, men emotionellt och intellektuellt utmattande. Den rena volymen av intryck nekar handling, varpå självtvivlet och den mentala självspäkningen börjar. När intrycken blivit färre, bruset minskat och orenheten äntligen lämnat sinnet, återstår endast en orolig trötthet. Som en sömn; tröghet. Kroppslig som mental. Inspirationen är ett minne blott, ett minne jag inte vågar lita på.
Associationer flödar ohämmat i mitt liv (dock med förbehåll, vilket vi återkommer till), det kan vara ljuset som silas genom grenverk, en blick från en förbipasserande, en doft (dofter och smak har färg och form...ibland doftar saker inte som de borde), ljudet från en motor. Musik är dock det som hos mig totalt bryter fördämningarna. Attacken, melodin, texten, arret osv ... tillsammans utgör de både dörren och nyckeln till nya banor, nya vyer. Det är underbart, det gör mig lycklig, det gör mig arg, det gör mig förtvivlad ... Genom musiken inser jag för ett ögonblick att jag existerar och att jag har ett innanmäte vad gäller känsloliv. En negativ aspekt av det här är, om en vill se det så, att jag främst lyssnar på hårdrock, oftast tyngre derivatan därav; dödsmetall, doom, stoner. Möjligen inte de genrer mest kända för sin glättigt rosafluffiga inställning till världen i stort.
Vi kommer nu till det förbehåll jag nämnde tidigare; associerar jag verkligen ohämmat?
Musiken som lättast triggar mina associationer är aggressiv, våldsam och, ofta, hotfull. Texterna som hör till har också dessa attribut, dock ska poängteras att dessa texter i allmänhet håller en relativt hög nivå av eftertanke, kritisk intention, alternativt synsätt och rättfram ärlighet. Inte sällan paketerat på intelligent vis. De är samtidigt dystopiska, nihilistiska, cyniska och (som sagt) hotfullt aggressiva.
Så om dessa attribut triggar mina associationer, är då inte associationerna styrda?
Med enkel ledighet associerar jag till de svårare delarna av liv och minne.
Det här har blivit ett mönster i mitt känsloliv, det upprepas om och om igen.
Inspirationen till det här inlägget var, av någon outgrundlig anledning, Cries in the Night av W.A.S.P. (Inte vare sig döds, doom eller stoner, nej hederlig spandexsleaze). Har haft plattan sedan jag var blott i stentvättade jeans med skinnrevärer, Kiss-pin på jeansvästen och fem kronor i fickan för att köpa Refreshers på Pia Närköp på Granngården, Lextorp.
Låten ger associationer till minnen alltför svåra att besöka, samtidigt gör den mig förväntansfullt fylld av stolthet och energi. En väldigt underlig känsla. Mönstret upprepas varje dag (inte en dag utan hårdrock), samma känslomässigt och kognitivt ohållbara våg varje dag, varje låt.
Jag tar mentalt ett steg bakåt, och ser då att mönstret upprepas även i ett personligt metaperspektiv; vågor och dalar, känslomässiga och intellektuella, varje dag, varje vecka, månad och år. I bottnen mellan vågtopparna råder en slags apatisk händelselöshet, känslolöshet. Distanserad, kyligt avslagen och orörbar; säker. Sedan börjar förhoppningar, felslut, någon form av jävlar anamma och självbedrägeri föra mig uppför vågryggen. Mestadels långsamt och trevande, men likväl med den imbecilles förvissning om att det den här gången kommer bli rätt. Sakta och säkert lugnas jag av dennes viskande, jag lutar mig tillbaka i min lilla eka och njuter av att solen glittrar i vattnet, den varma, men friska, vinden. Vägen ned är något mer brutal.
När jag associerar såhär, inser jag att jag inte alls associerar fritt. Jag följer en struktur som blivit mig inlärd, mycket inpiskat utifrån, mycket på eget bevåg. Det en känner igen är tryggt och säkert, även om det våldför sig på dig.
Jag är låst i min egen struktur, precis som du är låst i din precis som du (vem "du" nu är, jag vet inte om någon läser det här). Vissa av oss har associationsbanor, mönster, baserade på mer välgörande strukturer. Jag vet inte hur att bryta mig ur, men jag försöker. Att skriva är ett försök till detta.
Fast jag kommer med stor säkerhet aldrig att sluta lyssna på hårdrock.
Musik för dagen: Wild Child av W.A.S.P. (samma platta som ovanstående, men med ett mer pockande budkap...lämna på mer positiv not, osv )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar