Min version av verkligheten: Guld och gröna skogar

I brist på bättre sätt att rensa tankarna satte jag mig i Pajen och gav mig ut på stråt idag. Ingen plan, inget mål. Funderade först på Vårgårda, sedan Jönköping eller Karlstad. Beslutade mig för Vårgårda, men tror bestämt jag körde fel. Väl i Norra Björke såg jag skyltarna till Vitteneleden. "Där har jag aldrig varit, guldfynd o grejer!", tänkte jag och svängde av. Efter en stunds åkande kom jag fram till en informationsskylt och tänkte "Vad falls!? Månde detta vara allt att erbjuda!?". Mycket bragd läste jag på skylten och insåg snart att begreppet "leden" föga förvånande innebär ett större område än en åker.

Jag körde vidare och ser snart en äldre herre sitta på en bergsknalle, han täljer på en träbit. Jag stannar bilen, rullar ned rutan, hejar och undrar om jag defacto är på just Vitteneleden. "Joho", säger mannen och tillägger "du kan parkera där, och så bara du går framåt här och tar till vänster så ser du en gravplats". Jag tackar och just som jag ska till att rulla upp fönstret säger han "eller så kan du titta här också".

Givetvis vill jag allra helst gå in på okända folks tomter, så jag parkerar infernaliskt perfekt, och går snabbt längs den lilla motorgräsklipparklippta gången som för mig runt den lilla knallen till där mannen sitter. "Jag håller på och eldar!" säger han. "Sedärja" replikerar jag som en hjälte. Tapio, som han heter, berättar att han inte längre får gräva hur som helst i sin trädgård, han måste i vilket fall som helst lägga bortgrävd jord på en, av staten, godkänd plats. Detta för att det var han och hans fru som hittade det första guldfyndet -95. De grävde i trädgården, fick upp gammal taggtråd, och där satt en halsring i guld. Om han gräver upp ett bränt ben, vilket han gjort, måste arkeologer och annat löst folk ha chansen att kika igenom all uppgrävd jord. Därav de strikta dumpningsreglerna.

Han ger mig en guidad tur i sin trädgård, där han visar var arkeologerna grävt och gjort sina undersökningar, han berättar om besöken på museer och på Göteborgs universitet. Han visar kvarnstenen från ca runt vår tideräknings början, han visar avskrädesplatsen där järnåldersfolket slängt sina rester. Han visar på den biholk han byggt, men som han tror katten förstört. Inga bin dock, vilket han finner oroväckande. "Jag har en rhododendron på baksidan som blommar väldigt tidigt. Men där fanns bara två bin, och de hinner ju inte med allt. De blir för trötta".

Tapios trädgård är helt fantastiskt fin, välskött med en gnutta anarkism över sig. De gigantiska rabarberna är planterade i kompost givetvis, jordgubbarna kan plockas ett par gånger per år och järnåldersfolkets gamla grillplats har för Tapio och hans fru blivit en liten naturlig damm där nu konstgjorda gäss ruvar vid vattenbrynet.

Efter en stund ger jag mig vidare, med mig har jag ett informationsblad om Vitteneguldet och -leden, "det är gammalt men stämmer fortfarande, vad skulle de ha ändrat?" Menar Tapio.

Jag hittar gravfält, jag hittar var folket bodde för ca 2000 år sedan då området jag är på var en ö. Vänern gick mycket högre förr, och antagligen tog folket vägen runt Vittene istället för att behöva klara Trollhättefallen när de gav sig ut på båttur och ville ta sig från söder till norr. Jag chansar på att det samma gällde för norr till söder. Men vad vet jag? Folk kanske gav sig utför fallen med sina barkbåtar . I en rasande fart

Ledens landmärken är intressanta och jag älskar verkligen att bevista ställen där människor lämnat spår efter sig i tusentals år. Men mest gillade jag Tapio.

http://www.vanersborgsmuseum.se/Vastarvet/Verksamheter/Vanersborgs-museum/Samlingar/Samlingarna-berattar/Vitteneguldet-i-marsipan/

Här är folk döda