Så mycket i tillvaron verkar designat för ett arbete vars syfte är att hamra bort din medmänsklighet och kärlek.
Det är så lätt att distansera sig i rädsla, att gömma sig. Att bli hård, kall, likgiltig. Då gör det inte lika ont längre.
Tills en inser att det just var det där kalla, hårda, distanserade och otillgängliga som gjorde att en påbörjade denna ändlösa cykel av hopp och desperation.
En kan springa, en kan gömma sig, för evigt...och för evigt halta. För evigt känna kanterna frasas sönder. Aldrig bli hel, eller i alla fall så gott som hel.
Eller så kan en stanna upp, vara i situationen, andas och försöka låta värme gå främst.
Försöka att inte kallna, att inte låta hjärtat igen hårdna och få det där gummiartade, ogenomträngliga skalet. Skalet som gör att inget kommer in, inget utifrån och inget inifrån får påverka. Men det skalet, det förljugna skyddet, gör att hjärta och själ skrumpnar ihop och vittrar sönder.
Till slut har du blivit en spillra, som inte går att laga. Bitter, hård. Kall mot de omkring dig, oengagerad men bestämd, tills du är ensam kvar.
Vi lever i en allt mer distanserad och känslokall värld, empati och omhuldande är begrepp som står lågt i kurs, och vi ska alla vara såna, bli såna. Då är vi produktiva medborgare. Det gör oss till den där själlösa, väloljade men fruktansvärda, maskinen.
Kärlek, värme, att bli sedd och hörd, att känna att en är viktig för någon, att ens person är värd respekt och uppmärksamhet. Att våga öppna sig för det där som smärtar, det som skrämmer, att tillåta sig falla ned där det finns skydd och närhet. Att våga ta emot kärlek, och ge den. Tid att läka i värmen från ett annat hjärta.
Jag tror det är en stor del av boten. Kanske den viktigaste delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar