Från det ena till det andra

Jag gick en tur idag, invanda steg, kända vyer. Solen sken för en gångs skull, värmde min rygg. Jag bär en skinnjacka jag inte använt på flera år, den passar igen. Att inte kunna äta på grund av ont, har uppenbarligen sina fördelar. Innan talade jag med goda vänner, det har jag gjort hela veckan, och all kärlek till dem. Vet inte vad jag gjort utan deras tid, ord och kramar. 

Det verkar så lätt att rycka undan någons lycka, säkerhet, tillhörighet. Någons liv. Nyligen fanns ett kommande liv, en tillvaro i samhörighet och kärlek. Det fanns krökar på den vägen, tjälhål som hotade, men inget som inte gick att laga med kommunikation och värme, men främst med kärlek. Om detta bara öppnats för.

Desperat har jag försökt samtala, kommunicera, men antika murar har fullständigt blockerat mig. 

Istället har jag fått ta tyngden av år, av skymfer, missbruk och smädelser. Det som borde varit ämnat för andra, har istället jag fått axla, och jag har delvis gjort det villigt. 

Jag vet inte hur många gånger jag kört hemåt på eftermiddagen, kvällen, bara för att komma på mig själv med att ta omvägar. Kört till en avsides sjö, tittat och rökt, känt hur åsidosättandets svarta mörka hål vuxit lite mer. Jag har tänt en cigarett till, fortsatt titta utan att se, bara suttit och uttryckslöst andats. 

"Inte välkommen", och jag har skakat. Varit glad för att ingen är där för att se mig i ögonen, i rädsla för att fördämningarna skulle brista. Men utan att förstå vad som orsakat att det varit så. Endast vetat att kärleken är sann. 

Undan för undan har jag bearbetats tills jag levde för endast ett varmt ord, ett leende eller en smekning.

För den som svälter, är ett kex en femrättersmeny.