Hur det förhållit sig börjar så sakteliga stå alltmer klart. Att jag en gång redan sett utnyttjandets krokar jaga, känt dem sarga, mig, men då hade vett på att skära av kedjorna som var ankrade vid dem.
Hur inviten en gång till gavs en tid därefter, och hur jag då hade styrkan att stänga porten med en gång.
Den tredje gången fastnade jag, lindades runt fingret och leddes villigt till fållan. För i min enfald trodde jag givetvis att ingen kunde vara så egoistisk, så till den grad narcissistisk att de skulle ge sig in i något som de inte var helt övertygade om. Har en redan skadeskjutet någon får en snällt göra slut på lidandet, lova inte för att sedan skära igen.
Vad var ditt att ge, är ditt att ta.
Så är det, men varför var det tvunget att ta så mycket, på det viset och varför var det tvunget att ge så lite?
Hur blir en så väldigt egocentrerad att en fullkomligt missar vad en gör mot andra? Eller är det så att en helt enkelt skiter i vilket? Inte bryr sig om att orden en uttrycker, avståndstagandet och lögnerna gör ont i den en säger sig älska?
Det verkar som att storslagna och vackra saker och skeenden ges lögnarna, de swom bedrar och undanhåller.
Mitt misstag ligger i det förtroende jag gav en manipulerande lögnare. En människa som använde mig tills hon stod mer stabilt. När jag blev svag och liten, när jag behövde stödet, så dog lågan.
Jag har ingen energi till det.
Jag blev tvungen att be om lov för att få träffa henne, be om lov... Det är ju för helvete helt sjukt.
Oftast sa hon nej, hon ville inte. Hade annat för sig, annat att tänka på.
Och ett namn dök upp i samtalet.
Alltid opåkallat, alltid i positiva ordalag. Jag vet inte hur dum och/eller blind hon trodde jag var. Kanske var hon så säker på min förblindade kärlek att hon trodde jag inget märkte. Det gjorde jag givetvis. Magen skrek åt mig. Något där inne klöste och bet. Jag brukar tänka på det där klösande djuret, hur det kanske ser ut. Jag föreställer mig en liten figur på ca 20 centimeter, som precis får plats i min bröstkorg och mage. Figuren är en blandning av mig, av barnet jag var, men också förvriden av slag, skräck, oresonlig vrede och hat. Vissa drag påminner, passande nog, om varelsen i Kane:s bröstkorg. Fast med tovig, orangeröd, päls. När jag skriver det såhär, låter det ju vansinnigt.
Men min lilla vän skrek och rev, slog mig. Istället för att lyssna och inse, erkänna, så blev det som oftast förr; jag slog mig själv istället. Jag gjorde något fel, är fel, dum, ful...men jag visste inte vad. Vad gjorde jag för fel?
Jag fanns där så fort hon behövde, både känslomässigt och...fysiskt.
Hela tiden bedyrade hon sin kärlek, planerade vår framtid. Men drog sig allt längre bort. De dubbla budskapen förde mig till knä.
De svidande och elaka kommentarerna, finklappen som blev örfil, den konstanta känslan av att aldrig kunna vara till lags eller göra henne nöjd, slipade konsekvent ned var uns av självkänsla.
Jag borde ha sett, jag hade ju upptäckt det, sett det, genomlevt det, en gång tidigare. Med samma person.
Men jag ville så gärna, hoppades och trodde.
När hon väljer att bryta, gör hon det på det mest vidriga sätt jag varit med om i vuxen ålder. Inte ens en vecka innan pratar hon om en längre resa hon vill ta för att hon vill introducera mig för sin släkt, planerar fortfarande husköp, säger att hon älskar mig.
Hon säger att hon älskar mig när hon bryter upp, att hon vill vara med mig, vet att hon bör vara med mig (ett uttryck jag på inget vis förstår innebörden av..."bör"?). Jag undrar om det finns en annan, nej. Intresse? Nej.
Hon gråter i konvulsioner och frågar mig varför det känns så fel att lämna mig.
Varför frågar du mig? Vad vill du att jag ska svara?
Sedan kysser hon mig, om och om och igen.
Talar om att hon inte kan vara i en relation, kanske aldrig igen (nämen hej 14åring), att hon känner att hon inte är värd min kärlek ("det är inte du, det är jag", välkommen narcissistisk martyr). Att hon är skadad in i själen och inte vet varför hon varit så elak mot mig.
Sedan kysser hon mig igen, och igen och igen. Säger att hon älskar mig.
Men hon går och har lämnat mig.
Jag är bedövad, sorgsen, oförstående. Vad fan hände precis?
Sedan skickar hon meddelanden som att inget har hänt. Om barnen, om vardag.
Är det över? Kan vi laga?
Nej.
Misstankarna som florerat i mitt sinne i över ett halvår visar sig stämma. På omvägar vävs en berättelse ihop. Människor har en benägenhet att reagera på svineri genom att, i den mån de kan, berätta sanningen.
Efter bara några dagar är hon i ett förhållande.
Hur fungerar en då? Om en kan älska någon, bryta, och sedan helt enkelt gå vidare så snabbt?
Jag är genuint intresserad av hur en kan vara så kallt beräknande.
För givetvis har de samtalat såsom vi samtalade för fem år sedan, och igen för två år sedan. Det är självklart inte så att saker uppstår ur tomma intet. Den här kvinnan är intrigant och planerande in i minsta detalj. Hon har velat iväg, men varit för ryggradslös för att våga stå på egna ben, så en annan lindas in i väven, en annan klipps bort.
Varpå jag kommer på mig själv med att ifrågasätta hur vi träffades, hur vår relation uppstod. Hon hade gått ifrån sitt ex, sa hon. Det var över. Hon låg med andra, vilket hon glatt talade om för mig... Men jag misstänker att hon inte alls lämnat, gått vidare. Hon ville fly, vilket är förståeligt efter vad han utsatt henne för...som hon sa att han utsatt henne för...möjligen var det också en lögn. Eller lögner, rättare sagt.
Känslan, tanken, uppstår att jag var den som lindades runt fingret, som byggde upp och skapade trygghet, genom långa samtal, många sena kvällar.
Och nu börjar minnesglimtar komma för mig, minnen av små kommentarer, undanflykter, ageranden, vilka alla pekar på att förhållandet inte alls var över. Någon av gångerna.
Jag lät mig alltså luras, och har levt i en lögnares fjättrande bojor i ett och ett halvt år. Bojorna var väldigt sköna först, kärleken som upplevdes verkade sann. Men endast så länge jag inte var krånglig. Svaghet och litenhet skärs bort, ingen värme gavs den som grät.
När jag frågade om det verkligen var så att hon redan träffat en ny. Japp, och förklarar att vi inte har några skyldigheter gentemot varandra.
Jo det har en faktiskt. Om en krossar någon, så har en skyldighet att i alla fall tillhandahålla en tub lim, så att vederbörande kan börja plocka ihop sig själv. Jag undrar hur det kan ha gått så snabbt, när hon så väldigt nyligen står och förklarar sin kärlek till mig.
Svaret? Jag har inte varit otrogen.
Well...sanningshalten i det uttalandet tar jag med en hel jävla skopa salt. Vidare kan otrohet uttryckas på så många vis. Men inte i hennes värld, i hennes värld sitter allt i kroppen, i köttet. Att otrohet startar i tanken, i uttrycken, i sinnet och i känsla, kommer inte för henne. Närhet och värme ersätts med fysisk invit och insinuationer. Vilket givetvis uppskattas och är roligt, fint. Ibland, men inte varje gång. En försiktig klapp på armen, en varm hand på ryggen, när dagen varit lång, händer inte...om man inte är bland folk. För då är det så det ska vara. Yta och presentation.
Vilket är ett helt vidrigt sätt att vara, självreflektionen lyser totalt med sin frånvaro.
"Jag sa att det inte fungerar enbart för att jag älskar" säger hon. Älskar, presens, fortfarande. Så ett nytt förhållande medan en fortfarande älskar?
Jag har svårt att se att du vet vad kärlek är. I alla fall den kärlek som sträcker sig till någon annan än dig själv.
Att ha dominerats genom att mina känslor använts mot mig själv, är en läxa jag måste lära mig av. Jag vägrar att igen låta mig duperas och utnyttjas av egocentrerade as som använder sig av andras goda vilja, hjärta, och kärlek för att främja sig själva och få sin väg rensad på hinder. Det kommer att ta ett tag innan jag litar på någon igen, innan jag byggt upp självförtroende och -känsla.
Du är en lögnare, och jag var en blind idiot. Du har blivit en fullblodsnarcissist, och som sådan varken kan, eller kanske vill, du inte ta in andra människor och acceptera det de känner. Att gå halva vägen, att kompromissa, är dig omöjligt.
Jag slutar detta som jag började, men med en twist. Samma, fast med annan känsla
Don't cry, just suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar