Där döden dröjer sig kvar

Rädslor och tillkortakommanden, effektiva hinder vad gäller personlig resa. Du tror du äger ditt liv, din verklighet, medan du i realiteten är del av ett socialpsykologiskt interagerande nätverk av andra som är i stort sett som du. Om du propsar på din väg, utan att öppna för halva vägen, för kompromissen. Så kommer du till slut att rämna. Eller så kanske du klarar dig hela vägen till toppen. Jag tror dock inte det. 

Rulla med smällarna. 

I hemmet där döden dröjer sig kvar stannar ditt hjärta, din glöd. Den död som sökt dig så länge, som du inväntat, förväntat, hoppats på och som du möter med ett leende, är dig inte förtjänad, inte heller kan det skridande åbäket helt skyllas på dig. 

Men det är ditt ansvar. Ditt ansvar att inte låta dig luras av den fernissade ytan, under vilken innanmätet är ruttnat och som med en sötsliskig doft som fastnar på din hud, i dina kläder. 

Låt dem komma, de mörka skuggorna, låt dem invadera och sakta äta upp det som byggts upp som sant. 

Fördriv dem inte, hörsamma lockropen. Missta dem inte för den svärta som du utsatts för, de är inte samma. Väsensskilda, ändock lika. Vid de långa timmarnas samtal, hjärta till hjärta, lät du dig tro att hemmet öppnat sina dörrar. Lögnen var inte din, skulden som kom med förtroendet för den är dock det. Din. Varje dag ett nytt minne, en ny insikt. Om tillkortakommanden, men inte egna...för en gångs skull. En annans bristande insikt, i sig själv och i andra. En annans oförmåga att visa misskund för en haltande. Oförmåga att ta in, att inte dominera och misshandla, leka och vrida om kniven. 

Cigarettglöd. Lojt ringlande rök. Hur kunde jag inte se? Varför reagerade jag inte starkare? Om någon annan, vem som helst, gjort så...hade de blivit ödelagda. Cigarettglöd. Glöd, som underblåses i bröstet, som växer sig starkare, ilskan, vanmaktens ursinne. Gamla reaktioner, urålderliga kreatur som panikrusar fram genom kroppen. Slå, krossa, förgör, bit, riv, slit. Omintetgör. 

Men nej, de rusar rakt över kanten till Hålet. Det hål som sitter strax under bröstkorgen, en djup brunn, kanter hala av smetig växtlighet. Där nere sitter pojken. Han som aldrig förstod, han som bar vikten av ett alldeles för vuxet liv, alldeles för tidigt. 

De kan få förgöra varandra, pojken och kreaturen. 

Men det finns en direktlinje mellan pojken och mannen. Jag ser den, smakar den. Dess doft är som dunet i en gammal kudde, unken, ingrodd. 

Förmågan är ouppskattad. 

Minnen ses ur andra vinklar. Eller kanske samma vinkel, endast med annat ljus. Filter har lyfts från ögonen, hur kunde jag acceptera det där? Och det...och det?

Men en klarare syn hjälper inte, vad det verkar, i hemmet där döden dröjer sig kvar.