Dofterna av en sommar i nedan. Varma fastän det börjat blåsa snålt, mättade av vad hon givit under de senaste månaderna. Frukterna av hennes cykel. Trädkronorna som ännu inte riktigt börjat ändra färg, likväl verkar de redo att vila, sova, låta höstens trevande fingrar söka sig in.
Gå i dvala.
Släpp.
Kapitulera och sov i vetskapen om att våren snart är här igen, saknad och högst välkommen, med värme, ljus och liv.
Som vännen du väntat på, den som inget annat begär än att endast få känna glädje i ditt sällskap.
Även detta kommer att passera, som stormen och de blytunga molnen, och en ljusare årstid är i antågande.
Det var inte meningen att bli en kallhjärtad jävel, men sedan stod han där en dag. Ansiktet i spegeln var En Annan, så arg. Så väldigt, väldigt, arg. Det eviga bruset under ytan, elden bakom ögonen, i halsen, i magen. Elden som förgjorde, förtärde och utplånade förmågan till närhet, värme och förtroende.
Hela tiden en röst inuti, mitt i elden, som våndades och visste att det var fel. En röst som stundvis endast kunde viska, men som aldrig gav upp.
Spegeljaget ändrades. En långsamt smygande insikt; du behöver inte. Du har värde. Va?
Du har värde.
Alltid i ett stadie av förändring, flyt, rulla med smällarna. Gå mot strömmen, för elden är kvar. Finns i magen, i pannan, het och redo. Till våldsamma toner vaknar den, slaktar den. Energi, vilja och jävlar.
Hela tiden denna balansgång, mellan varmt och kallt, som är så tärande. Som att röra vid Guds hand, för att sedan känna den dra sig undan.
Cykler även i detta, upprepade mönster och återkommande teman. En kroppens årstider, vågor och effekter.
Sinnets vinter, med insikten att annat finns runt hörnet.
Kärlek med en prislapp, är ingen kärlek. Det är bruk av person. Lojaliteten sinar när förtjänsten är för låg.
Du njuter av smärtan. Du njuter av den för att du är övertygad om att du förtjänar den.
Där finns en verklighet i vilken ditt jag är väntat, saknat och eftertraktat.
Nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar