Missunnsam

Lögnens problematik är, när den blivit påkommen, att tyngden av dess skuld faller på de mottagande axlarna. Skammen i insikten att en svalde betet, fast en såg och någonstans visste, väger väldigt tungt. Insikten att ensamheten igen är påtagligt närvarande, är tyngre. Men förståelsen för att andra fortsätter sina liv, lyckliga och varma, utan tecken på dubier eller självkritik, fastän sveket är så uppenbart; att livet helt enkelt fortsätter är tyngst. 

Varför skriver jag det här? Vad tjänar det till, vad tror jag mig få för det? 

Inget alls, egentligen. Ingenting utifrån. Jag skriver för att få tankarna i rad, söka ordning och reda i bruset. Koppla ihop tanke, känsla och handling. För mig är det en del av att läka, en del av att leva, att i kommunikation (om än envägs, i det här fallet) sänka brusets volym. Bruset är inte endast impulser och oförmåga att sortera intryck, det är även misstro inför självet, inför plus och minus vad gäller värde, innehåll, förmåga och vad att förvänta mig, av mig själv och av andra. 

Som en flagellant piskar sitt kött, slår hjärtat sig självt. Sinnet ger upp inför saknad, minnes- och fantasibilder, insikter och sorg. En hermeneutisk cirkel som hela tiden påminner om saker som var. Antar att det handlar om försök att sortera, arkivera och stänga lådan. Det är dock som att arkivlådans små hjul, som så väloljat och enkelt ska rulla, kärvat fast och lådan vägrar stängas. 

Pandoras ask av skit. 

Som flagellanten piskar sitt kött, ja. Kvidande inför det spruckna skinnet, kvalen av såren som öppnas. Mina misstag, få men just mina. Ett ej fysiskt, men själsligt vaggande och gungande, en monoton rörelse. 

Det är ju en själv som piskar, i en kropp som verkar knaka och knarra. Vad liknar det? 

Mina val verkar vara så få, och de krymper inför den överväldigande makten i känslan av orättvisa, av ilska utan utlopp, av ... av... av... 

"Det är ett fel att önska oss bli förstådda innan vi klargjort oss själva, för oss själva" skrev Weil om de svårfångade och ömtåliga band av sympati och kärlek som utgör vänskap och närhet. 

Men ligger det ändå inte något i försöket? I strävan att förstå, acceptera, förändra oss själva? 

Det är vad vi har; försöket. Att i alla fall försöka. 

Det kan omöjligtvis endast vara jag som funderar på det här. 

Tempoväxling. Långsammare, tystare, tillbakadragen och misstänksam. Missunnsam. 

Livet passerar mig, ur synk och vilsen. Varför fortsätter en söka sådant en aldrig funnit. Är inte det definitionen av galenskap. Eller är det ett romantiserat sökande? En underliggande förhoppning att det finns något genuint, något sant och vackert, där ute. Något mer än avstånd och tomrum. 

Helvete va löjligt.

Jag och Flagellum är onekligen gamla vänner. Det borde vi inte vara, hon är fan kass.