Tankar i svagt ljus, eller: Koppla Nidhögg!

Försöker sova, men sömnen kommer inte med lätthet. Inte alls. Jag skriver detta fyra på morgonen. Boken jag läser lugnade inte ikväll. Lampan lyser svagt och runt mig stör titaniska skapelser av minnen och reflexer, monstrum som nådlöst försöker att få mig att bli något jag inte längre är, eller vill vara. Nidhögg vid min rot, känd sedan gammalt, men så ovälkommen.

Jag har visat dem dörren tidigare, jag kan göra det igen. De viskar att de kommer fånga mig när jag faller, att det är tryggt i deras välkända famnar. 

Jag fallerade och föll för deras sötsliskiga ord, jag anklagade när det inte var på sin plats. Orden de erbjuder är invanda tankegångar, så som det alltid varit, men jag har arbetat och kämpat för att tysta dem. 

Kärlekens koppel är bitterljuvt och det fjättrar, men det är en välkommen träldom. 

Endast ett ord, en smekning, får hjärta och själ att nå hittills oanade höjder. På knä ber jag i desperation, till vad som än må lyssna, om misskund. 

Jag vet vart jag vill söka mig, jag vet var jag hör hemma. Hos dig läker jag, hos mig får du läka och samlas ihop. 

Eller är jag patetisk nu? Krusar och kryper jag? Kontemplation i bedövat sinne, ord för döva öron. 

För jag ändrade mimik, jag ändrade kroppshållning. Jag mådde dåligt, hade ont, så är det fortfarande och det tär mig. Då är det svårt att vara den som är stark, glad och som förut. Men det går över, det är bara just nu. Jag är här, står fast, jag lovar det, jag kommer tillbaka. Men det här är också jag, den som blir sårad, liten och svag. Barnet som finns inuti. 

Låt den haltande stödja sig i ett par minuter. Låt honom sätta sig i din ringhörna, låt honom andas. Sedan kommer han att igen ge sig ut i ringen, dansa mot tid och värld. Endast vetskapen om oss, rygg mot rygg, krossar tvivel, gör mig starkare än någonsin i mitt liv. 

I dig ser jag vägen att bli hel, och jag önskar så att du kunde se det samma i mig. 

Jag har länge sett de öppna såren och de illa läkta ärren. Jag har sett hjärtats barn skrika och gråtande fly, för att sedan i hopp om förbarmande sluta in sig bakom de blanka murarna. Jag ser skulden lysa som en fyrbåk. Men skulden är inte förtjänad, den är inhamrad och inte att lita på. 

Men när tystheten mött mig, när min svaghet setts som betungande, har Titanerna fått rätt. "Vi sa ju det, vad trodde du egentligen...kom hit, hit till Oss...här är allt svart och vitt, här är du trygg. Vi älskar dig när ingen annan gör det". 

Men kärleken är sann, och jag ber om ursäkt från djupet av mitt hjärta. Jag ångrar så många hårda ord, sagda i rädsla och ensamhet. Jag ångrar mig.

Vill bli bättre.

Jag vill vara värd. 

Därför måste de tystas, den gamle Draken måste kväsas. Den måste fjättras och slås i kedjor, jag vägrar blöda för honom igen. Jag vägrar, vägrar, att låta monstren under min säng äta mig ännu en gång. Jag har spytt blod för dem alldeles för många gånger. 

Om jag blir vad de viskar att jag är, så har svinen vunnit.

Alla de som tryckt, slagit, jagat, förminskat och hånat vinner då. Det får inte tillåtas, aldrig någonsin. Jag är inte den de sa att jag var, den de gjorde mig till. 

Ingen är den de fått lära sig att vara. 

Jag vill göra mer, vara mer. 

Jag är mer.

Men hur ska en klara av att överge tanken på den som kändes som att komma hem?