Senare idag kommer jag, vapendragaren och brodern Jack, och en ny vän, ta oss till Göteborg för att på Sticky Fingers se The Sword. Stoner/Doom från Texas slår sällan fel. Ändrade planer, men ändå.
För ungefär tre och ett halvt år sedan var jag precis här. Det pågick ett tag till, där jag sjönk allt längre ned. Där självkänsla, jaguppfattning och självsäkerhet fullständigt arbetades bort. Jag var precis här. Inte bara vad gäller situation, även inblandad part. Det sanslösa i att fan aldrig lära sig. Fast denna gång har läxan gått in, typen har arkiverats och känselspröten riggats att se och känna igen dragen. Det så yttre som är så vackert, de inställsamma och för egot smeksamma orden, närheten som ges till skänks men som dras undan. Lekande lätt manipuleras och maktutövas. Hur kommer det sig? Alla människor använder sig av andra, men det brukar ske i ett utbyte, som sagt. Men hur kommer det sig då att vissa inte bryr sig om att det de säger, gör, eller inte säger och inte gör, penetrerar andra som spjut? Eller ser de det inte? Ser de det, men skiter i vilket?
Väldigt underligt. Jag förväntar mig aldrig att få några svar på detta. I alla fall inga svar från källan. Istället talar jag med vänner. Insiktsfulla, vänliga, rakryggade och kärleksfulla människor som jag har haft den otroliga turen att träffa, och som vill vara kvar i mitt liv. Jag kan på inget vis ens börja förklara hur viktiga dessa människor är för mig. De reflekterar och reagerar med mig, och jag får en allt bredare bild. Förstår mer. Fast samtidigt är det givetvis allas våra egna subjektiva åsikter och inställningar som får oss att komma fram till slutsatserna.
"Du har just duckat en enorm kula".
Ska försöka ta till mig den meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar