Eller nej, förstå honom rätt, fantasin fanns kvar där, där inne där ingen får se. Där bakom hjärtat, dit pappas hårda händer och mammas nedlåtande ointresse inte kunde nå, där fanns pojken kvar, leende med bångstyrigt hår. Ett litet hermetiskt slutet utrymme i bröstkorgen där pekpinnarna som ven över hans tonåriga rygg inte kunde sarga. De var två stycken, större än honom både till fysik och år, de såg höjden av humor i att slita hans kläder från överkroppen för att sedan, inför de andra i klass 8c, randa hans rygg med pekpinnar de tagit från klassrummet runt hörnet. Läraren såg på men agerade inte, verkade istället med upphöjd och smått road min välkomna den prygel pojken utsattes för. 8c såg som förstummade på när en pekpinne bröts av mot hans skuldror. Den onämnbare blev lämnad, stående på alla fyra vid borden där klassen i vanliga fall brukade spela kort. Den fysiska smärtan hade han sedan länge lärt sig behärska, en behövde bara gå längre in i sig själv, göra sig liten och hård, krypa ned och lägga sig i halsen. Vid tungoroten. Det var där sorgen kunde behärskas, där skräcken och ensamheten blev kontrollerbar. Det var där galenskapen växte. År efter år, slag efter slag. Hårdare, ensammare, mindre och mindre och mindre. Liten, sargad, brusten och bruten. Galen.
"Aldrig att ni knäcker mig", tanken överraskar honom och hans hand stannar till innan han fattar tag i kontorets kaffekanna. En kopp innan han sätter sig i båset och börjar bearbeta dagens skörd av ersättningsansökningar. Jobbet, fastän monotont och utan några direkta möjligheter till karriär, är egentligen den enda källa till social kontakt han har. Inga vänner att tala om, ingen flickvän, han är inte med i någon klubb eller idrottsförening. Han vet inte ens var att börja med något av det där, vet inte hur att närma sig andra på ett gott och produktivt sätt. Den träning i ämnet han fått har mest resulterat i en alltmer tydlig annanhet, att relatera till andra är något en ska lära sig redan som väldigt liten men det synes honom att någon glömde säga till när lektionen började. Han har givetvis haft vänner, eller i alla fall kompisar, ytligt bekanta kanske. För ett par år sedan träffade han Pernilla, liten och tyst, glasögon och råttfärgat hår. Vem det var som tog mod till sig och startade konversationen kommer han inte ihåg, inte heller vem av dem det var som vågade föreslå ett förhållande. Han var överlycklig, någon ville dela tillvaron med honom. Han var dock inte säker på att han älskade henne. Han visste helt enkelt inte hur det känns att vara älskad, inte heller hur att älska. Han kunde känna något röra sig i bröstkorgen, något han trodde var kärlek, men som sagt, han kunde inte vara säker. Pernilla lämnade honom efter drygt ett halvår.
"En får ju va glad för att morsan och farsan höll ihop, för inte fan vet jag hur en gör", tänker han, och blir genast ursinnig på sig själv. Han har sedan tioårsåldern känt i djupet av sin själ att mamma och pappa borde skiljt sig. De ändlösa bråken då de trodde han somnat, de hånfulla kommentarerna vilka ven som örfilar. Dubbelheten i hans egen natur gör honom alltid osäker, på sig själv, på andra, på allt. Han är så väldigt rädd för att låta portarna öppnas. Det som gömts där inne, det som låsts in och kontrollerats med järnhand...han vet inte vad det är. Kärlek? Hat? Ilska? Vansinne? Han vet endast att det är gömt, hemligt, farligt.
Kontorets planlösning är i enlighet med Benthams idéstruktur angående kontroll, med det förtroendeingivande tillägget av övervakningskameror var tionde meter. De ser honom hela tiden, det är i alla fall så han uppfattar sin jobbsituation. Kontoret som flödar av naturligt ljus, stora fönster som släpper in solen, som jagar varje skugga på flykten. Kontoret är i markplan, på så sätt är han och de andra på kontoret alltid iakttagna av de som utanför går förbi. Han är övertygad om att de övervakas av staden själv, hela staden verkar skapt för insyn, som ett manöverorgan för behärskning och herravälde. Han har funderat över detta, hur alla byggnader som uppförts de senaste åren (oavsett om det handlat om affärslokaler, privata residens eller lägenhetslängor) fått ett utseende likt konstant förvånade och glatt överraskade barn; uppspärrade ögon och o-formade munnar, enorma fönster och öppen planlösning. Han kan endast anta att de bevakar honom, bevakar honom hela tiden. De har ett problem med sjukskrivningar på kontoret, depression, ångest och den berömda "väggen" är de vanligaste åkommorna. När de sjuka kommer tillbaka efter en tids konvalescens har de alla en sund letargi över sig, foglighet i slips, medgörlig undfallenhet i marinblå knälånga kjolar. Ingen samtalar längre som förut. Inte för att de samtalade med just honom, men de samtalade, det hörde han alldeles bestämt. Men det är mer än så, det vet han lika säkert som att en hand runt halsen ger skavsår i bakhuvudet, det är något med var en får gå. Staden har inga trottoarer, hur kommer det sig att ingen lagt märke till denna förändring i stadsplaneringen? Mitt i staden finns en allé, tillhörande gågata och ett stort torg, här får en gå, gå förbi de upplysta och enorma fönster som vetter in mot den, då av dig själv, övervakade butikspersonalen. I övrigt finns ingenstans en kan ta sig till fots utan risken att bli nedmejad av en bil eller buss. Alla kör egen bil överallt, eller tar bussen. Nervositeten och ångesten stegras i staden och har så gjort under en längre tid. Han har sett det, oh ja, han har sett det. Folk har blivit alltmer solitära, fastän de blivit fler. I massan blir du anonym. En i mängden. Alla övervakar alla, utan att faktiskt se någon. Övervakningen sker i folks egna huvuden, effekten skapad av stadens arkitektur, struktur och planlösning. Han kan omöjligtvis vara den ende som sett detta! Kan det vara så att människorna vill ha det såhär? Trygghet i en osynlig storebror som på incestuöst vis har konstant insyn, även i det mest privata?
Ilskan fanns i honom, i magen låg en liten hård kula av rödglödgad metall. "Fel, något är i grunden fel". Resolut i sin övertygelse, händerna knutna, naglarna biter in i handen, lämnar spår i handflatan. Som små nymånar i det rispade skinnet. Allt oftare numera måste han badda handflatorna med sårsprit, den impotenta vredens fysiska attribut tar ut sin rätt, jodå.
Kaffet tar han med sig till sitt skrivbord, idag har han som vanligt en vit skjorta, en slips i svart bomull och svarta byxor. Skjortan är endast en gnutta för trång, byxorna endast en gnutta för stora. Han har inte riktigt gått in de nya svarta Eccoskorna han köpte i torsdags och höger häl har fått plåstrats nu på morgonen. På lunchen sitter han som vanligt för sig själv i fikarummet, de flesta brukar bila iväg på lunchen, ta en buffé någonstans, något luncherbjudande, men han nöjer sig med en lätt lunch för sig själv. Han är inte ensam i fikarummet, en snabbt titt och en två tre fyr...sex personer till vid borden. Han är den ende som sitter ensam.
Familjen hade nyligen flyttat till ett hus i ett finare område än det de tidigare huserade. Två hus ned på gatan satt de vid köksbordet, åt kvällsmat vad det verkade. De hade jämt nummer och hans familj hade ojämnt. Han brukade ge sig ut på promenad om kvällarna efter att mamma och pappa somnat eller, som nu, när föräldrarna var bortresta. Ibland kändes det som om han inte fanns, enda gångerna hans existens verkade erkännas var när han ansågs ha gjort något fel, ställt skorna fel i hallen kanske, eller glömt torka rent diskbänken från brödsmulor när han gjort en smörgås. När han åt var hans angivna plats den stora skärbrädan som gick att dra ut från diskbänken, köksbordet var till för föräldrarna och gäster. Men där satt de, två hus ned och på andra sidan gatan, två kvinnor i olika åldrar, "antagligen mamma och dotter" ponerade han, i ett varmt och ombonat kök, han ser den äldre kvinnan, "mamman" bestämmer han, smutta på ett glas med rödvin, medan den yngre, och således "dottern", äter en smörgås. Avundsjukan börjar stiga i honom, som att magen fylls något brännande. Som ett tomt hål vilket inte kräver mat för att fyllas, utan är av en helt annan sorts hunger. En önskan om att få tillhöra, att ha en självklar plats i ett hem, ett kök, i någon annans hjärta. Han gör ofta så på sina små nattvandringar, i mörkret blir hemmens fönster som tv-skärmar och han en solitär åskådare, en som endast kan iaktta men inte delta. Lite som när en ensam i soffan ropar ut de rätta svaren till frågorna som ställa i frågesportprogrammet på 4:an, hur högt du än proklamerar din kunskap i ämnet "Berömda citat i skönlitteraturen" får du aldrig några poäng. Han vet att det är fel, att betrakta familjer på detta vis, men mörkret är så tryggt och ensamheten gör inte lika ont när han via proxy deltar i deras vardag.
"Vad menas med att vara 'man?'", undrar han för sig själv på vägen hem. Dagen har förflutit i vanligt lugn mak. "Pappa var en man, bestämd, hård och hårig. Min kuk var bar tills 20årsålder, det är inte så manligt. Betyder det egentligen någonting?", bussresan de två kilometrarna hem tar cirka en kvart och fylls som vanligt av en oändlig ström av självförnekande och destruktiva frågor, som designade för att återproducera, upprätthålla och avsluta det arbete som föräldrarna, klasskamrater och andra socialiserare påbörjat och cementerat.
Återigen kommer det för honom som en blixt från klar himmel, kanske från det där stället bakom hjärtat, där som pojken bor, där fantasin och vansinnet tillåtits överleva och gro, att han faktiskt inte måste tänka på detta vis. Det slår honom igen att det inte var hans fel. Han bär inte skulden till slagen, det nedvärderande hånet, till det oresonliga hat han utsatts för. Givetvis kommer omedelbart reaktionen; "just att du tänker så, visar att du tror dig vara förmer än andra, just därför...just därför, på grund av denna orimlighet, fick du stryk... Vad är det med 'rätta dig i ledet' du inte förstår?". Lustigt nog är det mammas röst han hör. Denna dubbelhet maler ned honom. Han har ju rättat sig i ledet, han är fullständigt anonym på sitt fullständigt anonyma arbete på ett fullständigt anonymt kontor, betalar sina försäkringar i tid, sopsorterar och står korrekt, med i fickan knuten hand, i kön på Ica. Han har för helvete rättat sig i ledet, gjort allt det de begärt av honom. Vad mer vill de ha!?
Något klickar till, klickar till i pannan, strax ovanför näsroten. "Ni är cancern, jag är kniven", insikten brinner där, i hans panna. Det förvånar att de andra på bussen inte kan se infernot i hans huvud. Såsom elden skriker borde det stå klart för alla och envar att en Gud blivit född. Deras religion, det korrekta i att trycka ned det som ansågs ej passa, att söndra de små och olika; att de inte kunde se hur de endast såg efter sig själva. När skulle de se hur fel de hade? Det kommer de givetvis aldrig att göra och han inser att de måste få det förklarat för sig. Innan solen gick ner skulle någon ha fått betala, betala med blod och tandagnisslan, och han vet var att börja. Oh ja, han vet var att börja. Havet skulle vända, ebben bli flod.
Det enda en man har är sitt ord och sin frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar