Abjektet

Det epileptiska paret i 67c var snälla nog att ta hand om Linnéas blommor, och hennes strävhåriga tax Artemis givetvis, när hon åkte till Indien. Hon skulle studera kommunikation på Indian Institue of Mass Communication i Delhi, hon ville jämföra koloniala maktstrukturer i kommunikation, utifrån ett kolonialiserat perspektiv. Linnéa såg inget problem i detta, hon såg fram emot resan och studierna. Mycket för att mamma då inte kunde kontrollera varje steg hon tog, inte kunde kontrollera varje handling Linnéa utförde, inte kunde kontrollera Linnéa. 

Så långt tillbaka Linnéa kan komma ihåg har mamma varit där, trygg värme och säkerhet. Mamma dricker ibland, dricker rödvin, dricker själv. När mamma "bara tar ett glas", vilket mamma alltid säger efter en flaska, läppar med en blåaktig ton från vinet, som ett billigt läppstift, hon står alltid för nära när hon säger det, andedräkten unken, sur, gammal. När mamma "bara tar ett glas" blir hon elak, hennes vanliga ironi ej längre ironi, utan små vassa knivar av saltat stål. Slipade till perfektion för att glida in i sidan, så att det riktigt ska svida. Det är bäst att inte be om något när mamma är på det humöret, bäst att inte höras, bäst att inte vara. När Linnéa var runt 12 ville hon äta en kvällsmacka, mammas i vanliga fall ljusblå ögon har något urblekt över sig, som om en tunn hinna gör ögonen vattnigt gråblå: "klart du ska ha en smörgås...älskling. Ta en du bara". Inte värre än så, tillåtande och tillmötesgående ord, men tonen, den låga volymen, mammas slippriga leende när hon nästan bokstaverar orden säger något annat. "Klaaart DU ska ha en smööörgås...". "Nä...det behövs inte, jag är inte hungrig", svarar Linnéa med forcerad glättighet. Mammas leende dog ögonblickligen, ansiktet blev uttryckslöst och dömande. 

"Du ville tvunget ha en smörgås, nu är du så god att du tar en smörgås. Det är ju inte som att du bryr dig om hur mycket du trycker i dig, hur mycket det kostar. Du ska ha, bara ha, eller hur!?". Mammas ilska är lågmäld, väsande mellan sammanbitna tänder. "Mer smör! Du vill ha mer smör!" beordrar mamma när Linnéa med darrande händer gör iordning smörgåsarna. Det blir ett glas O'boy också. Sedan måste Linnéa äta upp vid köksbordet, mamma tittar tyst på, när sista smulan och sista droppen är svald ler mamma ett stelt leende som inte når ögonen. "Sov gott gumman". 

Linnéa flyttade hemifrån strax efter hon gått ur gymnasiet, till andra sidan stan; Brattgatan 67a, våning två. En liten tvårummare med kök, brunspräcklig linoleummatta i köket, grå slik i hallen och sovrummet, men parkett i vardagsrummet och stenplattor i badrummet. Linnéa gillar golv, hon har studerat dem länge. Det var mamma som menade att "det nog var dags" att Linnéa skaffade ett eget ställe. Linnéa tog förskjutningen hårt. Alla onda ord till trots så känner sig Linnéa vilsen utan mamma. Artemis fick hon adoptera av den halvalkoholiserade gubben i ettan under henne, Bernt hette han. Han har varit sjöman säger han, frakt över hela världen, med de utflutna och gröna tatueringarna av sjöjungfrur och skepp som bevis. Linnéa adopterar Artemis när Bernt flyttar till hemmet, Artemis är gammal, men inte så gammal. Lite grått på hakan bara. De kommer fint överens, Linnéa och Artemis, han får ligga bredvid henne i sängen, han får sin mat när Linnéa själv äter och han sitter alltid innanför dörren när hon kommer hem, med den lilla svansen i upplösningstillstånd. Att tro på en leende Gud, nja, Linnéa tror på Artemis. Mamma ringer ibland och talar med lugn och rationell röst om för Linnéa allt det Linnéa gör fel. Att hon säkert kommer att vräkas inom kort eftersom hon alltid ska spela så hög musik, festa och hålla på. Linnéa har inga fester, hon har ingen att bjuda. Hon spelar aldrig musik efter tio på kvällarna och hon spelar aldrig musik på hög volym. 

Linnéa ska till Delhi, det ska hon. På ett av flygen (mellanlandning i Qatar) pratar hon länge med en trevlig man från staterna, men samtalet ebbar snabbt ut när han börjar smeka hennes lår. "I like a full size woman" säger han, som om Linnéa skulle se sin övervikt som en självklar öppning för sexuella relationer. 

Indian Institue of Mass Communication visar sig vara mycket mer än Linnéa trott, mycket av det hon lärt sig som sant visar sig vara rena dyngan. Tre år förflyter på bara några sekunder, tre år som ger ögonen skrattrynkor och smak för vegetarisk kost. Mamma skrattar åt det sistnämnda när Linnéa berättar det över ett sprakande telefonsamtal. Linnéa bryr sig inte om mammas skrattande hån. Hon bryr sig inte! Tanken slår ned som en bomb i Linnéas medvetande, hon bryr sig inte, hon lägger lugnt på luren mitt i en av mammas syrligt nedlåtande haranger. Leende lämnar hon telefonkiosken, mannen som kontrollerar växeln tittar förvånat på henne men ler och Linnéa går tillbaka till sitt rum på campus. 

Linnéa träffade Gaston på den, vad det verkade, tvungna resan till Goa. En fransman med becksvart hår i tofs, en fransman som talar med låg röst, som lyssnar på Linnéa, som ser henne. Hon älskar honom, inom timmar efter att de träffats älskar hon Gaston, bortom alla gränser. Han studerar antropologi, också i Delhi, men på annan institution. De spenderar varje ledig stund tillsammans, älskar och njuter av varandra. Eller ja, Linnéa älskar med Gaston, njuter av hans närhet. Mammas röst är där, där i bakhuvudet, mammas röst viskar. Viskar och hånar. Viskar. Gaston fyller Linnéa till bristningsgränsen och mamma viskar. De är tillsammans strax över ett år. En morgon, efter en svettigt hård natt, när Linnéa naken stiger upp ur sängen tittar hon bakåt över axeln, genom glipan mellan sovrummets draperi och väggen, på Gaston där han sitter på sängkanten, hans mun är krökt i en äcklad min. Han ser henne inte, han ser ut att vilja kräkas. Det tar en vecka, sedan träffas de inte mer. Jo, hon ser honom ibland, då hon tar omvägen förbi området där institutionen han läser vid ligger. Han bär ofta de ljusgula bomullsbyxor Linnéa köpte till honom. 

Hon tar bussen hem från flygplatsen, själv och med endast en liten kula av oro i magen. Tre år, och en kandidat, i ett ögonblick. Lägenheten är uthyrd i andra hand en månad till, men Linnéa har kommit överens med Martin att hon kan bo där tills han flyttat ut. Det epileptiska paret i 67c öppnar dörren och efter mindre än en sekund kommer Artemis rusande, tassarna sladdar på golvet, Artemis skäller och hoppar, hans lilla svans går som en propeller. Varm tunga i ansiktet när Linnéa lyfter upp honom, hon måste snart släppa ned honom på golvet såsom han sprattlar. Ett kort tack, kramar och löfte om att ge en mer ingående beskrivning av sin utlandsvistelse inom kort. En kaffe någon dag, kanske nästa vecka? Jodå, jajamensan. 

Några veckor senare sitter Linnéa i vardagsrummet, i den gamla fåtöljen i grön manchester som hon köpte på Myrorna strax efter att hon flyttat hemifrån, med en kopp te framför tv:s morgonnyheter. Hon drack inte te innan Delhi, men nu kan hon inte vara utan den aromatiska doften av nybryggda teblad. En mamma och två barn har blivit mördade i sitt hem. Deras kroppar ska uppenbarligen blivit slitna i bitar, rättsläkaren menar att detta hänt medan de fortfarande var i livet. Huvudmisstänkt är pappan, som hittats död i familjens garage, i familjens ena bil. Självmord, menar man. Bilden flimrar, ett skärande ljud, som rundgång, får Linnéa att spilla sitt te. Nyheterna ska då alltid fokusera på vidrigheter, Linnéa tycker det är tråkigt, jobbigt och onödigt. Varför inte fokusera på sådant som är bra, varför fokusera på galningarna? Hon tar en tugga till av den röda servetten med vilken hon torkade upp det spillda teet. En snabb dusch, sedan nya jobbet, nya tider, nya människor. 

Linnéa ser ljus. Ljus som glimmar till då och då, här och där. Inte ljus som i lampor eller pinnar av stearin. Nej, ljusen är människor. Hon kan stå i kassan på Ica, de andra i kön är de vanliga figurerna av beige säckväv, med skinn som av grått papper, raspande och gnisslande röster som med ryckiga rörelser betalar sina varor. Men så ser hon sig om och där kan det stå, kanske fem kroppar bakåt i raden av kunder, en människa som lyser. Ibland, i en folkmassa, i ett hav av sakta framhasande former, kan hon över andras huvuden se en pelare av bländande ljus. Pelaren av ljus sträcker sig ända upp i himlen, genom molnen. Pelaren av ljus förflyttar sig tillsammans med Människan den tillhör. Pelaren av ljus lockar henne, bjuder in och verkar värmande. 

Linnéa har närmat sig dessa ljusmänniskor, dessa bloss i människohamn, men de ryggar alltid undan. De är som köttsliga personifikationer av Nietzsches teoretiska övermänniskor, distanserade, överlägsna och nonchalanta. Hon hatar dem, hatar dem innerligt, men kan inte sluta dras till deras ljus. 

Deras ljus bränner i hennes sinne, sargar hennes vittrande kött. Hon hatar dem, men älskar dem. Ljuset.