kaSenzangakhona kände sig själv

En av anledningarna att jag valde religionsvetenskap som inriktning på universitetet, var att jag ville ta reda på mer om människans inre. Vad som får henne att fortsätta sträva, vad som får henne att tro och hoppas när inga bevis finns. Samtidigt ville jag koppla ihop detta med en, förhoppningsvis, större förståelse för, och insikt i, andras kulturella uttryck. Kanske även förstå något angående "det egna". 

Jag är en urtyp av generation X; rotlös, kulturellt friställd och ambivalent vad gäller säker kunskap. Givetvis kan en ifrågasätta hur "kulturellt friställd" någon egentligen kan vara. Men onekligen tillhör jag de vars självupplevda verklighet är ett bricolage. Disparata bitar, plockade var än de stått, och står, att finna. Men ingen har någonsin talat om vilka bitar som var rätt att välja. Som liten var mitt stående svar "jag vet inte". Så vilsen inför även de mest vardagliga val. För att inte tala om de av större variant. 

Att som Shaka kaSenzangakhona äta elden när den kastas i ens ansikte, med dess evinnerliga pina och tandagnisslan som arvedel, är att stå fast vid den egna övertygelsen. Att stå för det en i sitt hjärta vet är sant, starkt och modigt. Om nu Zulu verkligen uttryckt detta gentemot de kolonialbarbarerna som hotade honom och hans folk vet jag inte, men det är ett bra narrativ. 

Men vad står en för? Är det sant? Biter du dig fast vid sanningar som endast är dina egna föreställda fantasifoster? Då är det möjligtvis inte något att hålla så kärt, något att bevara i hjärtats lilla låda, utan något du behöver se över hos dig själv; något att förändra. 

Eller ja, det är ofta fortfarande mitt svar; jag vet inte. Inte sällan är det otroligt frustrerande att inte veta, att inte vara säker på något. Samtidigt vet jag exakt vad jag vill. Vad jag vill ha och vart jag vill ta vägen. Då är det något annat som hindrar. En osäkerhet på ifall jag har rätt, om jag är värd, att ta det jag vill ha. 

Vem säger att jag har mer rätt till det än någon annan?

Det enda området som jag är säker på min sak, där jag vet vad jag tycker och tänker, där jag inte backar; moralisk kompass. Här blir jag istället benhård, obeveklig och svår som fan. 

Inte charmigt, jag vet, men det är liksom allt jag har. 

Kanske skulle jag valt psykologi, eller något liknande, istället, men det är en sån jävla klyscha:

"Jag vet inte vem jag är, så jag läser till socionom...för då lär jag känna mig själv". 

Nu ingår onekligen beteendevetenskap i min utbildning, och jo det är intressant. Väldigt jätteintressant till och med. 

Hur ursäktar människor sitt beteende och sina inställningar? Vad får människor att begå de mest vedervärdiga handlingar, för att sedan visa upp tvagade händer och med oskyldigt självklar min mena sig vara obesudlade? Vilka, högre, ideal håller en för sant då? 

Att vara en gåta inslagen i ett mysterium, och all den jazzen. 

Jag intresserar mig för Lögnen. Som koncept, som handling och intention. Jag läser därför vad jag kan hitta om ämnet. Hur att se lögnen, upptäcka den i den andras blinkningar, i mikrorörelserna, omedvetna små tecken på känslorörelse och/eller oviljan att vara rak och ärlig. 

Att någon inte tittar rakt på dig när de pratar, indikerar nödvändigtvis inte att de ljuger, att de med uppspärrade ögon stadigt möter din blick utan att blinka gör det dock. 

Vi gör så för att framställa oss som oskyldiga. Om huvudet böjs framåt en aning, så att vederbörande ser på dig lite som en ledsen hundvalp, är det för att befästa lögnen som sanning i dig genom att verka svag och i underläge. Triggar samma respons som när vi möter små barn; åh, oskyldighet. Om sedan orden uttalas med emfas, med eftertryck och långsammare än vanligt, är det nog så att personen matar dig med skit. 

Stäng den dörren.

En annan sak som hör till, är att lögnaren ofta lägger till med ett något djupare röstläge och börjar använda ett mer avancerat språkbruk. Uppenbarligen uppfattar vi mer dova röster som förtroendeingivande. De mer avancerade orden används för att lögnen måste backas upp av det som uppfattas som genomtänkt och övertygande. 

Vilket måhända är surt för mig, jag har relativt mörk röst och talar som om jag skrev en avhandling. Det är dock inte mycket jag kan göra åt detta. Rösten är vad den är och mitt vokabulär lika så, jag pratar helst inte heller som en imbecill Musse Pigg. 

Den som är i underläge, kanske upprörd eller sårad, tenderar istället att tala med allt ljusare röst. Möjligtvis ett trait vi utvecklat för att förövaren ska visa misskund och sluta sparka oss. Igen; det lilla barnet och responsen inför hen. 

Jag upptäckte dock idag att människor verkar anse det vara ok att härmas när en har en röst längre ned i registret. Två gånger på samma dag har olika människor sänkt sina röster när de talat till mig. Den ena var kassörska, jag köpte cigg. När jag sa hej och småpratade, hörde jag henne markant sänka pitch, liksom dra in hakan mot bröstet, och svara med märkbart mörkare röst. Sedan skrattade hon till och välkomnade bästa kund.

Fan va det för roligt med det?