På en strand

Såg en bild idag. En liten pojke som spolats upp på en strand i Turkiet, död. Ensam i sin, och vår, tragedi. Det dör tusentals människor varje dag, varje död en förlust, en tragedi. Men bilden av pojken, liggandes på mage, med ansiktet i sanden, är omöjlig att värja sig för. Som bilden på den vietnamesiska flickan som naken och gråtande springer längs en landsväg, hennes kropp brinner, napalmen äter sig in, och runt henne går andra vidare, som om de inte ser henne. Bilden verkar presentera vad verkar vara en sanning om krig, om ohyggligheter; en blir avtrubbad inför vidrigheterna. Munken (Thích Quảng Đức) som genom immolation tog livet av sig själv i Saigon -63, är en annan sådan bild. Varför var det ingen som stoppade honom? Nu protesterade han givetvis, och han valde att göra det på detta viset. Men varför var det ingen som släckte flickan (Phan Thị Kim Phúc, heter hon) som brann? Varför var det ingen som stoppade henne, lindade in henne och försökte få lågorna att slockna? Varför togs en bild, innan hjälpen gavs? Hur kommer det sig att vi nu ser bilden av den lille pojken i röd T-shirt och blå kortbyxor? Aylan Kurdi hann bli tre år gammal innan världen visade precis hur mycket den helt kan bortse från andras lidande. 
Vi ser bilderna, vi fäller en tår och lovar att bättra oss.
Men det gör vi inte, och det får mig att skämmas över det mänskliga släktet. Skämmas, och bli ursinnig. Ursinne på de som tvingar folk i flykt undan våld, tortyr och krig. Samtidigt vet vi anledningarna till många oroshärdar i världen. Inte sällan (läs "ofta") har Väst ett finger med i spelet. Europeisk och amerikansk politik, konsumtionshets och girighet har en signifikant roll i mycken skit som pågår globalt. Så ilskan är även riktad mot oss, och i förlängningen mig själv, vi är en stor del av problemet. Men som ett bortskämt barn vägrar vi ta ansvar för vad vi ställt, och ställer, till med. 
Med skam ser vi hur vi, våra nationer, så kapitalt sviker människor i extrem nöd. 
Sedan ser vi bilderna, fäller en tår, ger en hundring och stillar samvetet. 

Den här världen behöver fler människor som känner. Som kan förstå lidandet en annan känner, när det stirrar en rakt i ögonen. Världen behöver de exeptionella människorna som tar in och förstår andra, som lider och gläds med andra, människor som inte viker ifrån det som är vackert och sant, etiskt och obrytbart. Det är inte meningen att du ska bära hela världen på dina axlar. Men vi borde alla göra det tillsammans. När någon faller, stanna då upp, fråga hur det gick och hjälp sedan efter bästa förmåga. Gör du inte det, är du inget värd. Inget alls. Du har då, i mina ögon, sagt upp din rätt att kalla dig medmänniska, människa. 

I en värld som ibland verkar gå upp i limningen, krävs det människor som tar i en gång till, som tänker utanför sig själva, som ifrågasätter sig själva för att växa och lära. 
Ska det vara så svårt? Så svårt att se bortom ditt eget kött och dess radie av privat utrymme. 
Vad helvete är det för fel på oss?