Hyperthymesia

Att inte verka kunna glömma. Varje ord, blick, stund, beröring, är som fastbränd i minnet. 

Ännu en dag. De glider förbi med alltför stor enkelhet. Men denna lätthet varvas med minuter och timmar av avsevärd tröghet, där allting går i ultrarapid, av en seg och molande tomhet. Tid som stannar upp alltmedan minnen, stunder, ord och handlingar tar plats längst fram i medvetandet. Och de vägrar släppa taget, de gör sig påminda om och om igen.

Le som en äkta eccedentesiast, men bry dig mer om din karaktär än ditt rykte; att gå rakryggad, tacka och bocka för sig, och veta att du gjorde vad du kunde. Men med den svidande insikten att det var förslösat på ett bottenlöst behov av bekräftelse. Istället för att bara vara i ens sällskap, avkrävdes något omöjligt. Det som erbjöds avvisades, avböjdes och dömdes som inte nog. 

De uppspärrade ögonen, de höjda ögonbrynen, emfasen på "ja!" och jag undrar hur en kan vara skapt, när en så uppenbart ljuger men inte visar en sekunds ånger, inget ljus av igenkänning eller erkännande av den som sitter mittemot. 

Alla de där små fina orden, så enkelt uttalade med en air av sanning i förbifarten. Sagda per automatik och utan själslig förankring. Alla de där små stickande orden, sprungna ur en mörkare del, grundade i en vilja att dominera och kontrollera, förskjuta och såra. De fastnade, alla de små orden, och de kommer endast med stor kraftansträngning tystas. Alla de små orden följer med i åratal. Vi behöver bli bättre på att tänka igenom vad vi säger till andra, hur vi säger det. För dig är det något i förbifarten, för en annan kan det vara något som måste bäras på resten av livet.

Om orden inte rimmar när meningen är uttalad, om meningen inte går ihop, beror det på att sanningen inte var en del av ekvationen

Under lång tid har egna önskningar, förhoppningar, känslor, undantryckts. De har inte heller varit önskvärda. 

När de framfördes ignorerades de, förminskades, samtidigt som hopp gavs och underblåstes. Måste lära att vara försiktig med vem att dela insedd svaghet med, en del verkar ha ett tvingande behov att utnyttja vetskapen emot en. Vissa älskar, som sagt, endast i den utsträckning de har användning för en. När fördelarna tar slut, gör även lojaliteten det. Dominerad tills döden skiljer oss åt. 

Men kanske beror det på att du inte mår bra? Varför skulle en annars vara elak, bete sig illa? 

Fast stopp! Det går inte att urskulda med bakgrund och mående i all oändlighet. Om någon slår skiten ut sina barn, så kommer de inte undan med "men jag fick stryk när jag var liten!". 

Jaha, tyckte du om det då? Inte? Ge då fan i att slå dina barn.

Alla har triggerpunkter, alla har vissa knappar som får dem ursinniga, ledsna och så vidare. Så även jag, givetvis. Cirkeln sluts till "alla de där små orden". Om orden som sårar upprepas om och om igen fastän du bett om förändring, så får vederbörande vara beredd på bakslag. Att prata om det som sårar, att samtala om det och försöka reda ut, är inte samma sak. Att av något slags inre tvång vrida om kniven efter att en stuckit, visar upp en fantastisk empatilöshet. 

Även när jag gör mitt absolut bästa kan jag inte räcka till, eller vara bra nog, för fel person. Möjligtvis kan det handla om att möta den som står där även när jag gör mitt absolut värsta. Det ska dock ingen behöva stå ut med.

Att få höra att en är vacker, starkare än alla ärren, att en inte är sin historia. Att bli omhållen när en rasar, att tro på de små orden, att våga försöka igen, att hoppas...

Tumregeln kanske bör vara att aldrig fara med osanning för någon som litar på en, och aldrig lita på någon som ljugit för en. 

Enkelt nog, kan tyckas. Svårare då att vara kärleken en aldrig upplevt.