Om sanningen ska fram

Det tog inte lång tid för Nikolai att förstå hur fel allting faktiskt blivit, hur i grunden fel allt var. Det hade han förstås alltid misstänkt, något i världen var snett. Han behövde inte tv för att förstå det, att endast iaktta sina medmänniskor räckte gott och väl. Medmänniskor är måhända inte rätt ordval, Nikolai har inte haft några medmänniskor på flera år. Lägenhet hade han dock, en tvåa, tills för något år sedan. I Polen utbildade han sig till systemtekniker, goda betyg, bra vitsord och rätt bra anställning. I Sverige fick han jobb på parkförvaltningen, lärde sig snusa och lösa musikkrysset på helgen. Han lärde sig också tycka om drickat, först på helgerna sådär socialt. Sedan blev det tyvärr oftare, lite varje kväll, sedan till tiofikat. Parkförvaltningen var inte längre intresserade av hans tjänster, det var i alla fall vad förvaltningschefen Björn "kalla mig Björne" Agelsson sa. Nikolai kallade honom aldrig Björne, vilken vuxen karl skulle beredvilligt gå med på att bli kallad Björne? Det kan hända att Nikolai vädrade denna åsikt på den höstens obligatoriska kickoff, något som mottogs med blandat resultat. Om sanningen ska fram, sådär helt och hållet, kan det vara så att en del av kollegorna (arbetskamrater är ett missvisande epitet på de som bevistade Nikolais närhet på arbetet) yttrat, och lämnat in, både klagomål och åsikter angående Nikolais benägenhet att alltid ha på sig sin för stora gröna parkas (ja ja, smutsig och sliten, allt i ärlighetens namn), vad han än tog sig för. Oavsett om han var ute på uppdrag, eller på kontoret, hade Nikolai på sig den där förbannade parkasen. Vad de givetvis inte hade förstånd till att inse var vad som fanns inuti hans parkas. Originalstoppningen försvann inom en timme efter inköpet och ersatts med tre lager bestående av stanniol, plastfilm och bladsilveröverdragen vadd. Givetvis hade vadden impregnerats med en dekokt på Alruna, Nattskatta och Malört, och givetvis hade det samma gjorts med mössa och handskar. Tretal hade blivit allt viktigare för Nikolai; Han och Gud kom inte längre överens, drog inte jämt, hade meningsskiljaktigheter. 

När lägenheten gick förlorad kände Nikolai att det egentligen inte spelade så stor roll, han hade fortfarande sin radio, ett stort ordförråd och Sticken, en trehjulig cykel. Ord är viktiga för Nikolai, ord förklarar, att sätta ord på saker och ting gör verkligheten ...ja... mer verklig. 

Men det senaste har hans ordförråd inte räckt till, han har inte hittat de adekvata orden för att beskriva verkligheten såsom han uppfattar den. Första gången orden svek honom var när Ann-Marie var så stilla. När Ann-Marie var tyst, inte ville svara, inte kunde svara. De hade i lite mer än ett halvår delat utrymmet under bron. Nikolai har en sovsäck och Ann-Marie fick oftast använda den, han svepte en pläd om sig istället. Nu kan Nikolai vara varm i sovsäcken varje natt. Ann-Marie flöt, flöt tyst och stilla. Han lyckades få upp hennes kalla kropp ur vattnet. Hon var tung, så tung, både kläder och lungor fyllda av vatten. Med en ansträngd grymtning vände han över Ann-Marie på rygg. Hennes förvridna ansiktsdrag, munnen uppspärrad så till den grad att mungiporna spruckit, spruckit upp i ett vidrigt hån av ett leende. Huden blåaktig, ådror som spindelnät över kinder och panna, tänder söndersmulade till trasiga stumpar. Nikolai vet inte hur länge han satt med Ann-Maries livlösa lekamen, han satt med henne, drack billigt vin (hennes, måste erkännas) och försökte formulera ord för att verkligheten framför honom inte skulle vara vansinnig. Till slut sov han, vin har sådan effekt även i de mörkaste av skeenden. När Nikolai vaknade till var det kväll igen och han packade ihop deras pinaler; sovsäck, filt, spritkök, väska med småsaker såsom en kniv, trosor och en klocka. Med viss möda fick han in Anne-Marie i sovsäcken, han var ju tvungen att flytta henne, om någon hittade henne här skulle det givetvis vara Nikolai deras anklagande fingrar skulle peka på. Han fick upp både sovsäckskropp och pinaler på Stickens ("För den som behöver iväg snabbt utan tjafs är Sticken det enda rätta" tyckte Nikolai, Ann-Marie hade skrattat gott första gången han sa detta, även andra och tredje. Tionde gången ansåg hon det inte längre vara samma källa till gamman) flak och började trampa iväg i natten. "Kanske 30 minuter, över vattnet, ut mot Dammen, det där obebyggda område väster om stan", Nikolai är en av de som gör upp planer, som radar upp vad att göra härnäst i prydliga kolumner, om än endast i sitt inre. Nikolai trampade i sitt anletes svett, han tittade knappt framåt utan höll blicken stadigt ned mot fötterna, tvingade benen att fortsätta pumpa. Nikolai kände då av både år och illa behandling av den egna kroppen, men det gick framåt med god fart. Grå asfalt, det stadiga blinkandet av vita vägmarkeringar och Nikolais allt tyngre andhämtning. Det stadiga flödet av vita streck i den, av gatlampor upplysta, grå asfalten var nästan hypnotisk. Hur länge hade han trampat? Nikolai tittade upp för att orientera sig. Grått, tyst, oändligt. Tomrum. Nikolai tittade ned igen och jo, hans fötter trampade fortfarande, men hjulens möte med asfalten gav inte längre ifrån sig sitt vanliga svischande ljud. Inte ett knyst. Nikolai svettades då, inte bara av ansträngningen, denna svett var kall, klibbig och klaustrofobisk. Hastigt tittade Nikolai upp igen och upptäckte till sin alltmer panikartade förvåning att han nu befann sig på andra sidan staden. På väg in mot centrum från andra hållet. Nikolai bromsade hårt, Anne-Marie föll av flaket och han fick igen ta i för att få upp henne mellan framhjulen. Villrådig strök han sig över hakan, men vände sedan cykeln och började trampa åt andra hållet. Vägmarkeringarna blev snart en puls igen, som ett vägens EKG. Voom voom voom voom voom, ett pumpande i takt med hans tramptag. Han cyklade, med Ann-Marie i sovsäck på Stickens flak, in i staden igen; från det håll han först försökt undkomma den. Nikolai har lärt sig att omfamna tomrummet.

Nikolai är aldrig vaken under dagen, att vara det skulle betyda oundvikliga möten med människor, istället använder han natten. I skydd av mörkret susar Nikolai och Sticken fram på gatorna, det är då det är enklast att söka igenom affärers containrar efter mat, efter det som är användbart, efter skatter. Givetvis finns det de ställen som är öppna, snabbmatsställen, nattöppna kiosker och sånt, men nattfolket är enklare att hantera, tycker Nikolai. Han ser dem aldrig i ögonen dock. Deras ögon är fel. Nikolai har upptäckt att om han står stilla på vissa ställen, om han står stilla tillräckligt länge och inte blinkar, så vibrerar husen, träden, staden. Som att stadens arkitektoniska och hortonoma realitet är en dubbelexponering. Två av varandra överlappande verkligheter. Nikolai spenderar mycken tid med att rita upp sprängskisser på väggar runt om i staden. Skisser över rötans väg genom infrastrukturen, skisser som lustigt nog verkar slående likt ett nervsystem. 

För några veckor sedan försökte Nikolai använda stadens enda kvarvarande telefonkiosk, han har ett betalkort, laddat och redo. Han hade bestämt sig för att ringa sin tre år äldre syster i Simrishamn, gift med en ortoped som specialiserat sig på utformning och anpassning av proteser. Två barn, flickan otroligt bortskämd och pojken en blivande våldtäktsman, det är Nikolai övertygad om. När han stod i telefonkiosken förbannade han sin egen svaghet, han har dyrt och heligt lovat att aldrig ta kontakt med Elena igen, inte efter incidenten med kaffet och förseningen, men utan Ann-Marie är det så ensamt och saker är fel. In med kortet i den smala springan, luren klämd mellan axel och öra medan han vecklade upp den skrynkliga lappen på vilken Elenas hemnummer är nedklottrat, beredd att slå numret. Men i luren bara det väste. Väste och klickade, sedan en tunn melodi som från en speldosa; ljus, spröd och mekanisk. Agelssons röst hördes genom sprakandet, genom de så lockande och skrämmande noterna. "Nu är det bra med de här dumheterna Nikolai! Nu är det så att du helt enkelt inställer dig på parkförvaltningen i morgon bitti och slutar vara ett sådant förbannat störningsmoment! Hör du mig, Nikolai?". Nikolai stod som fastfrusen, höll om luren så att knogarna vitnade, genom skräckens isblå skimmer förvånades han över hur lealösa hans armar blivit. Hur är det möjligt när fingrarna krampar av ansträngning? "Vi söker dig Nikolai, vi kan inte tillåta en fri radikal i systemet. Det handlar om rättning i ledet, Nikolai, hur svårt ska det vara?". Agelssons röst, bestämd men lugn, borrade sig in i Nikolais öron som en mask med dubbla tandrader. "Men jag vill inte...", Nikolai skämdes över flatheten, skräcken, den darrande misströstan som hördes i hans stavelser. "Din vilja är en sak för personalkontoret, vad det verkar, Nikolai. Jag har fått slita mig från viktigare uppgifter för att språka med dig och det irriterar mig, Nikolai. Hör du det? Det irriterar mig högeligen!". Agelssons röst höjde sig, skar sig och Nikolai var nära att göra ned sig, som ett barn. "Du är en elak, bortskämd och lat liten gosse, Nikolai! Hör du det!? Elak och bortskämd!" Stammande fick Nikolai ur sig att, nej, det var han minsann inte "Jag vill bara vara ifred, jag vill härifrån". "Vart skulle du ta vägen, Nikolai? Det finns inget annat, inget annat än din egen galenskap. Du är galen, Nikolai, vansinnig. Ser du någon annan som lever som du?" "Ann-Marie...", sorgen i hans röst är påtaglig och sann. Agelsson avbröt Nikolai med en överlägsen, men (om sanningen ska fram) road, fnysning, "Det gamla fnasket, till och med när Personalen krossade hennes tänder...de använde en polygrip, det stod i rapporten, visste du det? Nej såklart inte...till och med då löpte hennes tunga rappt över läppar och stål, till och med då stönade hon av njutning, Nikolai, till och med då. Njutningen är smittsam". Nikolai stålsatte sig och med en vilja han inte visste sig kapabel till lade han darrande på luren. Verkligheten är den värsta mardröm Nikolai kan tänka sig. 

Men inte misströsta, nej nej, Nikolai har hittat fyren. Fyren som inte har ett roterande ljus, fyren som låter sin ljusstråle skina på ett specifikt område bland vågorna, fyren ingen bevistar, som ingen vill veta av. Nikolai har sett den, vet var den står, vet att dess dörr på glänt är öppen.