Myrkrypningar

Hon förstod redan tidigt att hon inte kan låta skinnet ligga oanvänt för länge, det torkar och blir skört. Hennes föräldrar tillhörde just den sortens människor som förärar sina barn med en enkel måltavla för andra att sikta in sig på, så det fick bli Yenny, Yenny med Y. Barnen under skolåren var å sin sida av det slag som kan ta ett så kort ord som "lida" och få det att räcka väldigt länge, uppfinningsrika och förslagna. Så den planen föll väl ut.

Yenny är bibliotikarie på stadsbiblioteket och hon, Yenny med Y alltså, håller på att krypa ur skinnet, det är så mycket samtidigt. Måndagar och onsdagar, eftermiddagar 18:00 till 20:00 agerar hon kassör i bostadsföreningen, Ingvar, ordförande, är en bestämd man, tider är viktigt för honom och ja, Yenny håller med, tid är ju viktigt. Tisdagar har hon bokcirkeln med Nettan, dock fyller hon mest på de andras kaffe, hämtar mer snittar eller vad det nu kan vara hon just den veckan tagit med sig till träffen. Hon har redan läst alla böcker på läslistan, skam vore det väl annars, bibliotikarie och allt. I vilket fall som helst spelar det inte så stor roll, de andra verkar inte speciellt intresserade av Yennys texttolkningar, fastän hon bemödade sig att göra en materialistisk, med utgång från Gramsci, läsning av Austins Pride and Prejudice, presenterat denna med fotnot och referens. De andra himlade med ögonen, suckade och rent ut sagt vred sig i vånda efter mindre än fem minuter. Yenny håller sina tolkningar för sig själv, de andra i cirkeln vill hellre dricka kaffe, äta snittar och tala om Män. Ibland verkar det som att de övriga tjejerna försöker bräda varandra i tarvligheter, Yenny har svårt för det som är tarvligt, det snuskiga, det fula. Värst är Sassa, en något äldre kvinna som låtit sig lägras av ett hutlöst antal män, ibland flera på samma gång, vad det verkar. "En där bak, en där fram" skränar Sassa, och Yennys rodnad vet inga gränser. Hur kan någon låta köttet styra så? Utan äkta kontakt, utan koppling till både kropp och själ? Hon, Yenny alltså, funderar på att börja använda polotröjor, hennes allt rödare hals och nacke skulle gömmas då. "Vulgära, hemska, människa!", Yenny blir harmsen och stött av Sassas brist på självcensur.  

På torsdagar har hon tagit på sig att överföra stadens exklusiva, och högst privata, herrklubb Interminatis Oculus:s mikrofilms- och pappersarkiv till dataformat. Det sistnämnda har av outgrundlig anledning även börjat ta hennes helger i besittning, vilket hon tycker är åt järnvägars. Yenny brister något i användandet av kraftuttryck. Men det är väldigt tråkigt med helgerna, de är ju avsatta för far. Efter att mor gick bort har det fallit på Yenny att hjälpa far i vardagen. Hon åker allt förbi far en sväng varje dag efter jobbet, hjälper honom med disk och så vidare. Men helgerna var menade att ägnas åt mer ingående umgänge. Samtal, middag, promenad. Men nej, Morgan Spira kom in på biblioteket med sitt intagande leende, lugna och stadiga röst, med sin lediga hållning i perfekt kostym, en fräckt bruten näsduk i bröstfickan. Med blicken stadigt låst vid Yenny förklarade så Morgan sitt problem, men också dess lösning. Huset i vilket Interminatis Oculus håller sina möten är stort, faktiskt väldigt stort för att vara en så centralt belägen villa, och således har en stor källare. I denna källare har man arkiverat mötesprotokoll, foton från träffar, ansökningar och kontrakt. Inget konstigt i sig, men usch vilken röra och så kan vi ju inte ha det! Eller hur, vad var det du hette? ...Yenny? Ah... ahah som så. 

Morgan Spira är en av de som på något vis skrattar baklänges, som på inandning. Skulle inte biblioteket kunna vara behjälpligt vad gäller sorterande och ...? Längre kom inte Morgan, Yenny svarade ja, med andan i halsen, ja! Chansen att få tillträde till stadens äldsta arkiv, historien som finna där, informationen! Men det var nog mest hans leende ögon, när Yenny ser sig i spegeln på kvällen, när hon förundras över den alltmer grånande huden; hans leende ögon. 

Det har gjorts omorganiseringar (läs "minskade anslag", "effektivisering" och "uppsägningar") på biblioteket, Maud och Frank har fått sluta, den förstnämnda är saknad. Frank däremot är en egensinnig gubbe med en väldigt närgången läggning och sökande blick. Ett flertal gånger har hon varit tvungen att avspisa honom, hans snaskiga förslag och trevande händer. Yenny har svårt för med vilken enkelhet vissa väljer att följa sina impulser, deras liderlighet. Ändå, I oroliga drömmar ser hon alltid staden. Staden, en plats där skuggorna rör sig och ljuset döljer ditt rätta anlete. En bubbla på verkligheten, som en knut i både tid och rum. I oroliga drömmar finner hon sig där, i pulserande stötar av ljud och kött. "Hemma" är endast en fantasi tills Han. Han ville ha så mycket, ville ha allt, han sträcker sig efter solen, men når inte ens halvvägs. Fallet är så mycket hårdare när en fått sig själv att tro, detta vet Han. Så Han ville smula sönder, men det enda Han har är självkontroll. Istället vänder Han som vanligt ilskan mot sig själv, självkontrollen blir till självhat. Och då ser Han henne, Yenny, och Hans pulserande vrede fyller henne. I drömmen alltså. Yenny håller på att krypa ur sitt skinn, drömmarna har blivit allt mer intensiva.

Han berättade en historia om hur han och hans vänner åkt go-cart, han drog ut på det, skrattade åt de interna skämten. Historien lämnade övrigt att önska för Yenny, men hon sa ingenting om det utan log, hon ville ju inte verka oförskämd. Ett simulakra av kärlek. 

Symmetrin är inte utan mening; solen har gått ned, du ska sova. Det finns något farligt i skönhet, tänker Yenny, faran kan sägas ligga i skönhetens förmåga att dölja det fula. Som att höra en vacker sång om död och sorg, för sedan endast komma ihåg de vackra tonerna. Precis som att folk är mer benägna att återlämna en upphittad plånbok ifall det finns foton på bebisar i den, tänkte Yenny att det nog var lika bra att han fick göra klart vad han föresatt sig. 

Hon har lärt sig att klä av sig på ett adekvat vis, du vet på det där sättet så hon verkligen visar sitt nakna, äkta, jag. Så att Han (män i första person singular uttalas så, med stort H) verkligen ska se henne, hennes pulserande själ, hur redo hon är, nerverna på utsidan, så att säga. Hon fattar tag i nacken med båda händer, strax under hårfästet, trycker bestämt med fingrarna och när hon känner huden ge vika drar hon isär sitt skinn. Det är enklast att klä av huvudet först, om inte annat lider en annars risk att täppa till lufttillförseln (bara som allra kortast, men det är läskigt likväl). Sedan är det enkelt. Hänga upp det, det är viktigt, inte bara slänga skinnet på golvet! Det är som att be om underliga veck och rynkor. 

De till synes oändliga timmarna spenderade i svagt ljus, studerandes Interminatis Oculus arkivmaterial har burit frukt.