Förfall i spatial verklighet; Martin tar en promenad.

”Det har gått för lång tid sedan han tvättade”. Tanken slår honom när han går längs med gågatan i sin hemstad, staden där han växte upp och han levt hela sitt liv i, förutom ett år av misslyckade studier i Uppsala. Idag har han bestämt sig för att studera soptunnor. Han har bestämt sig för att följa dem tills han står utanför dörren till trappuppgången som leder till lägenheten där han levde de första sex åren av sitt liv. Han bor numera på andra sidan av staden, han har kommit upp sig, har blivit någon och något. Han vet vem han är. Dagen till ära är han utstyrd i grå shorts och en vit t-shirt utanpå denna sportar han en Hawaiiskjorta, blå med stora röda, gula och beige blommor; köpt i affekt för något år sedan. Det har gått för lång tid sedan han tvättade, helt klart för lång tid. Tanken är att han ska ta fasta på den första papperskorg, eller soptunna, han ser, gå mot den, studera hur folk rör sig i dess närhet, hur den ser ut och hur byggnader och så vidare runt den är beskaffade. Sedan ska han söka efter nästa och gå i den generella riktningen mot mitt barndomshem. Detta är en promenad som i vanliga fall kanske tar cirka 30 minuter. Idag kommer det visa sig ta mycket längre tid än så. Att söka, studera och ta in intryck tar längre tid än han trott.

Det är soligt och varmt, för att vara i september är det helt lysande väder. Han har fortfarande feber, men snuvan har försvunnit; förkylningen verkar ge med sig. Han börjar snart svettas och det slår honom att han går snabbt så han slår av takten, det är ju meningen att han ska ta sig tid. Tror han. Han går igenom allén, ett grönt band rakt igenom hjärtat av stadens centrum. Ett par kvarter ned till höger går det andra ”bandet”, älvens grönsvarta vatten. Dess strömmande vatten gör att klimatet i staden tidvis är rått, speciellt på hösten och under tidig vår. Luften blir fuktig och kall, men på sommaren också frisk och svalkande. Första soptunnan, en grön cylinder, är smutsig, kladdig, men inga sopor syns. Den står mellan två av alléns träd, bredvid cykelvägen av grus och den är fastbultad i betongplattor. En man, äldre än han och därmed alltså med en fot i graven, rundar papperskorgen, tar ett bloss på cigaretten och slänger fimpen på marken. Hur svårt hade det varit att knäppa av glöden och istället använt papperskorgen? Väldigt konstigt. Eller? "Är papperskorgen ett så självklart inslag i stadsbilden, att ingen ser den?" undrar han. Hittar nästa korg, också den i allén. Samma med den; smutsig och kladdig, men inga sopor, bara djurkroppar. Här måste han bryta av om han ska försöka komma mot området där han växte upp. Han sneddar därför över torget. Han fuskar: han vet att det finns papperskorgar där, även om han inte kan se dem. Stadens torg, Stortorget, borde utan större problem kunna vara en contender för ”Sveriges fulaste torg”. Han går förbi fontänen som formgivits för att påminna om Stadens stolta teknologiska, socialdarwinistiska och goda ekonomiska arv; en ståtlig man med bestämd min, en kvinna med ansiktet vid hans höft, marken under deras fötter täckt av Stadens tentakler, runt deras ben. Något lämnar en sur eftersmak, oavsett att fontänen är uttänkt på 80talet, mycket brun betong och stål är det. Cirka 20 meter efter fontänen ett snabbmatsställes ena sopkorg. Haket ligger i en av de två orange byggnader som uppfördes på torget i slutet av 70talet. I den andra ligger en 7eleven och en offentlig toalett. Redan när husen byggdes opponerade folk sig; det är verkligen anskrämligt fula byggnader. Snabbmatsställets papperskorgar är alla överfulla. 
”Marhaba, Martin” säger mannen innanför luckan. Martin var för två år sedan mannens lillebrors SO-lärare. Skolan ligger i det område till vilket vi är på väg. Han beställer en falafel, det är ju ändå lunch. Samtidigt som han räcker över de tio kronor rullen kostar frågar han hur ofta de tömmer soptunnorna (han vet att "man inte ska 'intervjua' folk", men han är nyfiken). ”Varför du fråga?”. ”Jag ska titta på soptunnor hela vägen till Maden”. ”Kan sopor  visa när affärerna går bra?” frågar han med ett leende. Mannen tittar på honom, ”…Ha det så bra!” och med det lämnar han luckan. Trampade han på en öm tå? Antagligen, det händer rätt ofta.

Han tittar sig omkring och efter en stunds sökande ser han en soptunna vid uppfarten till tingsrätten på andra sidan busshållplatserna. Han äter sin rulle medan han går däråt. Här är det helt fritt från skräp på marken, så verkar det även vara i soptunnorna. Tingsrättens lokaler utgörs av både gamla och helt nya byggnader. De äldre är från förra sekelskiftet, stora massiva byggnader i mörkbrunt tegel. Små fönster som inte släpper in så mycket ljus. Han hade vänner som jobbade här medan de massiva byggnaderna fortfarande var parkförvaltning och tryckeri, Martin tänkte på mörkret då, när han var på besök; det var alltid tungt, nästan dystert, i arbetsrummen. Tryckande. De nya byggnaderna har kanske som högst tio år på nacken, teglet är mycket ljusare och fönstren stora. Det är mycket folk här, antingen verkar de ha bråttom eller så står de still, apatiska och oblinkandes med slappa käkar. En del sitter på parkbänkar. Inga mellanting, ingen strosar. Förutom han, med sin falafelrulle. Martin sätter sig på en bänk och äter upp, ser sig omkring. 
Bråttom, bråttom. Ingen verkar se åt hans håll, inte för att han menar att de måste göra det, de har alla blicken spänd rakt framför sig. Ingen tid att se sig omkring? Är det så att man ser utan att öppna ögonen, eller har man ögonen öppna utan att se. De går inte in i varandra, eller saker, i alla fall, det är ju alltid något antar han och slänger plastpåse, papper och servetter i papperskorgen bredvid bänken han sitter på. Utrymmet mellan rättens byggnader är luftigt, stort och det blåser här. Som om utrymmet är en vindtunnel. Det måste finnas ett kök i närheten, med god ventilation, det luktar mat. Det slår honom att han går miste om sinnesintryck. Så mitt i favoritlåten tar han pluggarna ur öronen. Musiken tystnar och stadsbruset ersätter tonerna. I jämförelse synes det honom är ljudet av den förbipasserande strömmen av bilar och bussar torftig, synes det honom alltså. Andra skulle säkerligen dra en lättnadens suck.

En kille på longboard åker förbi honom när han tar av in på cykelvägen som leder åt, för oss, rätt håll. Här finns inga papperskorgar på en stund. Han njuter av att känna kroppens rörelse, sina sneakers tramp mot asfalten. Solen är till höger om honom och den värmer så skönt, det här är en bra dag trots allt.
Han går förbi ett, i alla fall utåt sett, lugnt bostadsområde. Nedfallna löv fångas av en vindpust och han ser nästa papperskorg. En svart och grå historia, tom, några papper på marken. Passerar rondellen, så många rondeller och fartgupp har man nu uppfört att stadens busschaufförer börjat klaga över ryggproblem och så vidare. Under gångbron som sammanbinder ett gymnasiums olika byggnader har någon kastat en röd plastpåse med sopor på marken, i gräset bredvid trottoaren. Vanliga hushållssopor verkar det som. Men man har i alla fall knutit ihop påsen. Han plockar upp den och håller den lite äcklad mellan tumme och pekfinger. Som om just denna plast är extra smutsig, han vet att han stött på ett abjekt, "det är bara plast, plast och hud". När han kommer fram till nästa papperskorg får han inte in påsen i hålet. ”Va fan gör jag nu då?”. Han lägger påsen bredvid korgen; alltid nått, antar han. Bättre att inte bry sig. Martin står nu vid en gata som, om man följer den, leder till ett litet ”industriområde”. Härifrån kan vi se en bilhandlare, posten har ett lager för paket här. Bakom dessa ligger ett litet skrotupplag varifrån ljudet av maskiner och skrammel når hela vägen till honom. Han tycker om ljudet. Det finns något melankoliskt vackert i hur något igår kunde vara ett uppskattat objekt, fyllt en funktion, för att idag inte vara mer än skräp som ska krossas och som bäst ge återanvändningsbara beståndsdelar. Som människor, utbytbara och som gjorda för återanvändning.

Strax efter har han gått igenom tunneln under motorvägen, efter en fyrvägskorsning av cykelvägar ser han nästa korg. En äldre variant; orangefärgad metall, öppning upptill och utan påse. Den är placerad bredvid en träbänk, det ligger lite papper och annat runt den. En kvinna står vid den, håller om handtaget på sin ”dramaten”. Du vet, en sådan där liten tvåhjulig vagn med tygsäck i rutigt mönster som en del använder för att dra hem maten; en dramaten. Roligt! Med andra handen söker hon i papperskorgen och fiskar upp en ölburk. Falcon, det är en Falconburk. Men hon lägger tillbaka den. Kanske för det är en ”tyskburk”? En burk köpt på en ölrunda till Tyskland innan gränsen stängdes, ingen svensk pant på den inte. När han går förbi henne, ser han henne inte. 
Du vet, sådär som man inte ser. 
Hon är gråhårig med vitt pannband, de numera allt vanligare utskotten, taggarna, hornen, är skrovligt grå. Hon har en blå täckjacka, kappa, och en tjock, stickad rosa tröja. Den blå kjolen går nästan ned till fötterna, men inte riktigt. På ena benet har stödstrumpan hasat ned. Efter att hon samvetsgrant plockat upp och slängt det skräp som låg runt korgen går hon, nästan dubbelvikt, vidare åt det håll från vilket han kom, mot centrum. Hennes dramaten är smockfull av flaskor och burkar, den verkar inte ha gått att stänga. Martins dag är inte längre lika bra.

Han sätter sig på bänken, antecknar lite och fortsätter sedan gå. Här är det mycket grönska. Till vänster är gräset och buskarna vildvuxna. Grönskan utgör baksidan på ännu ett litet industriområde, där innanför finns stålhandlare, lagerlokaler, bilmekaniker och en massa annat. Till höger, över bilvägen, Leiions Utvecklingscenter. Där är gräset, buskarna och träden välskötta. Det är inte mycket trafik nu, en och annan kråka (tror han) kraxar och något annat flygfä visslar till, de första ej domesticerade djur han sett, eller ja hört, på en, när han tänker efter, väldigt lång tid. 
Utvecklingscenter, en verksamhet i vilken du kan bli allt det du vill bli. 
Cykelvägen delar sig och vi följer den till höger, förbi centret vars gräns markeras av en stenmur. Uppenbarligen har man inte varit nöjd med dess utseende, eller kanske med dess tillstånd, för man har börjat lägga om den. De gamla runda stenarna, i alla olika sorters storlekar, har börjat bytas ut mot cementplattor; avlånga, grå och symmetriskt identiska. För att piffa till det har man lagt dem så att mellanrummen hamnar lite snett, diagonala streck. Det snarare förstärker än förtar känslan av enformighet. Arbetet med detta pågår när han går längs med muren. Arbetslaget är uppdelat i två; några som lägger de nya plattorna, bredvid honom, och några som bryter loss de gamla stenarna några meter längre fram. Mellan de två grupperna av män är det ett mellanrum på några meter. Svart jord, grus, ben. De närmast honom plattar till jorden, lägger på de nya blocken. Man använder röda plastlinor för att kontrollera att det blir rakt. Det är i alla fall vad han antar man använder linorna till. På gräsmattan har man parkerat en liten traktor med släp, fler cementplattor. Ur hytten strömmar musik. Något popigt med många syntetiska toner. ”Skit” registrerar han med illa återhållen känsla av överlägsenhet, han vet ju att hans musiksmak är bäst.

Nästa korg sitter på ett högt stängsel, staket, som omgärdar en basketplan i anknytning till en lekplats. Den är tom, det är lekplatsen också. Martin har nu fört oss till ena änden av Maden, vi ska till andra sidan. Vi går längs med Timmervägen och det har börjat mulna, det doftar nyklippt gräs och stundande regn. Dagen är inte längre lika varm och skön. 
Vid bensinmacken är det skräpigt. Papperskorgarna är inte, alla, fulla, men marken är ändå beströdd med papper och plast. Det är flera bilar på planen utanför stationen, de flesta står på tomgång. Tre av bilarna är modade; bilvärldens svar på bodybuildare. 
Patetiska representationer av en frånvarande gud. 
En är grön och svart, en vit med röda detaljer och en den tredje är helsvart. Alla klarlackade, med dekaler och olika tillbehör som bidrar till den sportiga looken. Män i varierande åldrar står vid dem och pratar, man lyfter den grönsvarta bilens motorhuv och killen bakom ratten varvar motorn. Timmervägen är en lång gata, så gott som helt rak hela vägen bort till nästa område; Ängelparken, ett allt annat än rättvisande namn. Staden satte för flera år sedan upp fartgupp på väl utvalda platser längs med sträckan. Man använde nämligen denna för streetrace. Folk med trimmade bilar körde gatlopp på Timmervägen, någon blev skadad vill han minnas. Men Martin vet också att hans minne ej går att lita på, Centret och andra institutioner har sett till att göra historia till något plastiskt, formbart och otillförlitligt.

 Till höger om honom ligger det ett litet område med tvåvåningshus, två trappuppgångar i varje. Lägenhetshus vilka man, med varierande resultat, försökt snygga till. ”Tattarhusen” blev namnet i folkmun på dessa hus när de uppfördes på 70talet, som ett led i stadens version av miljonprojektet. I stort sett hela Maden är en del av detta projekt. Varför ”Tattarhusen”? För att de flesta som flyttade in i de då nybyggda lägenheterna var Östeuropeiska industriarbetare. Under 60, 70 och 80talen var det dessa människor som ”köptes in” för att mer eller mindre driva stadens två stora industrier. Svenskar ville inte jobba i industrin, det var något man gjorde om man inte kunde hitta något annat. ”De stjäl våra jobb” hette det ofta, och ”tattarna odlar potatis i vardagsrumsgolvet”. Han tyckte som liten att det lät väldigt konstigt, för hemma hos sin bästis Michail fanns inget potatisland. Detta trotts att hans mamma hette Janecska och hans pappa Tolek. Till vänster ligger ”Stolparna”. Så kallade eftersom de är de enda husen i staden med över tio våningar, förutom ett par nybyggda streberlägenheter närmare centrum. Ingen har någonsin velat bo i Stolparna. De är alltid fullsatta, men ingen vill bo där. Kommunen har avsatta lägenheter där, i vilka man placerar invandrare, socfall, blandmissbrukare, nyutsläppta kriminella och individer med varierande psykisk problematik. När han var liten var det ofta polis- och ambulansutryckningar här, så är det fortfarande. För något år sedan var det en kille som sköts till döds i det här området, innan det var det en annan som blev så svårt knivskuren att han senare avled på sjukhuset. 

Det är inte ett strukturellt problem, har han fått lära sig, nej det är ett etniskt problem. 
Ett blodets problem.

I buskarna är det väldigt skräpigt. Det finns såklart papperskorgar med jämna mellanrum. De är antingen överfulla eller nästan helt tomma.

På andra sidan Timmervägen ligger skolan han jobbade på för två år sedan. Ett relativt nybyggt ställe, modernt i trä och betong, luftigt. Rött. Redan när man öppnade skolan var den för liten för mängden elever man tog emot. Klassrummen är avsedda för högst 20 barn, klasserna består alla av minst 25, men oftast fler, elever. Man har avlägsnat klottret på skolans väggar, men det går fortfarande att se vad som stått. Bilden av en penis, mansorganets version av en streckgubbe, visar på ett behov och en önskan att få uttrycka sig, men kanske inte på höjden av kreativitet och nytänkande. Här gick en man in bestyckad med stickvapen, mördade barn och lärare för bara ett litet tag sedan, knappt en månad. 
Det är något fel på vattnet, på samtalet, något är fel i stadens grundläggande struktur och hjärta.

Här är det mycket liv, rörelse. I garagen som kantar Stolparnas gårdar står män och samtalar. En del garage ser ut som om människors hem; soffor, bord, lampor och sängar. En möblerad liten lägenhet. Och så är det faktiskt också. Han vet detta utan att behöva fråga de han möter, han har varit lärare åt deras barn. Men flera av garagen är också små ”privatföretag”: hunduppfödning, bilmekaniker, möbelförsäljning och så vidare. Det är väldigt skräpigt i rabatterna.

Vi rundar nu den lilla bergsknalle som utgör gränsen mellan Stolparna och den gård på vilken han växte upp. Även här är sopkorgarna av det äldre slaget; orange metall, öppning upptill och utan lock. Hål på sidorna. Åratal av de boendes sneddande över den lilla gräsplätten har skapat en ickeofficiell stig, man har inte tid att gå de extra fem metrarna det innebär att hålla sig till trottoaren. Bråttom!

Sådana här stigar kan man nog finna i alla områden, i alla städer, runt om i hela världen… tror han. Planerarna ser en sak, de boende en annan och de senare omskapar de förstnämndas vision så att den passar dem själva. Man gör området till sitt. Väldigt lite har ändrats sedan han bodde här, fasaderna har blivit något mer moderna, lekplatsen några nya lager färg. Han sitter på en av bänkarna vid lekplatsen, precis utanför Timmervägen 66 och han tänder en cigarett. Här är det någorlunda tyst. Det är kanske fult av honom, han vet inte, men han tror det har att göra med det faktum att lägenheterna i husen som utgör denna gård är insatslägenheter. Hela vägen bensinstationen till den där lilla bergsknallen är det hyreslägenheter. 
I hus vars fasader är gröna av mossa, alger, ett monstrums nervsystem; illa efterhållna gårdar och fönster. Här har fasaden fått en uppgradering.

Medan han röker och gör minnesantecknar funderar han på hur detta gick från att vara ett litet försök att studera soptunnor, till att bli en resa genom socioekonomiska lager och tid. För honom har gamla minnen, minnen han inte reflekterat över på åratal, fört med sig dofter och känslor. För andra är det möjligen bara en rätt långdragen och tjatig liten saga. Martin skrapar av glöden mot asfalten, trampar på den, och slänger fimpen i papperskorgen (någon har sparkat, eller kanske kört, på den; den står helt snett) och bestämmer sig för att ta bussen hem. Vid busshållplatsen står endast han och en, än han, äldre man. Han har på sig en brun gubbkeps och en kostym av äldre snitt. Han är stilig. När bussen kommer får han syn på honom själv i dörrarnas glas. Grå shorts och hawaiiskjorta; ”Det har gått för lång tid sedan han tvättade”.