Endast några ord, en mening eller två, endast några ord sagda, andra outtalade, och allt skulle fortlöpt annorlunda. Men hon är 16 år och ibland kommer orden för snabbt. Som forsande vatten, rakt ur käften på henne. Hon är så trött på sig själv. "Jag måste be dig att se bort, åt sidan, att inte se på mig. Se inte på mig! Jag vet att dina händer, dina fingrar, ditt skinn, dina knän, svider av bönerna. För så är det för mig...". Som det barn hon är, är hon givetvis alltets kompassnål, schemat utefter vilket världen rättar sig. Eller gör fel, inte fattar. Ingen fattar! Hade det varit bara en vecka tidigare, bara några dagar, så hade detta varit en såndär dag då det varit självklart med ett besök. Tummarna darrar över mobilens knappsats. Vi borde ju vara i varandras armar nu. Endast några få ord, och allt förändrades. En åtråns tragedi. Hon ville ju bara att någon, som en galning, skulle dansa med henne på kanten till vulkanen.
Ett steg åt sidan.
Där är något i dimman. Hon vet det, har sett det, i den tidiga kvällsluftens hudknottrande kyla känt dess smak på tungan. Där är små barn, inte äldre än hennes lillasyster, runt fem, kanske sex. Hon kan precis se deras ansikten i dimman, innan de tonar bort. När hon blundar ser hon dem falla, hur de en efter en går ned i spillror. Hon bor i utkanten av staden, i gränslandet mellan stad och, vad som nu verkar ha blivit en, grå vildmark. Ett geografins liminella tillstånd.
Älvdans. Så kallade morfar det, det grå, det dimmiga. Älvdans. "En ska passa sig för älvdansen, Petra, annars tar de en". "Vem då?", frågade hon morfar varenda gång, "vem då, morfar?" Men morfar svarade aldrig, istället tände han en cigarett till. Morfar rullade sina egna cigaretter och han brukade svära högt när den där lilla manicken han drog fram och tillbaka rev sönder ännu en tom hylsa så tobaken yrde över bordet med vaxduken.
Morfar bröt ofta ut i skratt, skratt som hos den som står i begrepp att spännas fast och invänta det lugnande sticket. Men så hade det inte alltid varit, det kom med det gråas asymmetri, med dimman. Med älvdansen.
Där är en tid för lögner, en tid för sanning och sanningen är att Petra fått nog av stadens inskränkta tysthet, hon finner sig allt oftare vid fallet. Vid fallet med en stulen vinflaska är hon så fin och så söt, precis som mamma och pappa uppfostrat henne. Vinet är stulet och det är dags att leka, dansa. Det är dags att springa barfota i sanden. Fyrens fixerade ljuskägla är hypnotisk och fallets vatten glittrar, vinet stulet och ljummet. Hon antar att hon borde känna tacksamhet till de som kom innan henne, de primära socialiserarna. Gudshuvudets representanter i hennes psykosociala omgivning. Istället är fulimporterad öl från bakluckan på en rostig Volvo det som står högst på agendan, varje vecka faktiskt. Och inget fel i det, jösses, det spelar väl ingen roll!? Kanske är det lika bra att flickan försvann? Hon minns ju knappt igår. Minnet av gårdagen flyr så snabbt, flyktigt är ordet. Endast ett ord, uttalat bara lite annorlunda, en uppgång istället för nedgång i tonfall kanske, och världen hade inte gått under. Nya äventyr, tid är väl inget för en 16åring. Fallet, vattnet, är inbjudande. Vinet är ljummet och sinnet lättar, övertygelse och valet är ett faktum. Älvornas dans, sa morfar, den lockar. Den lockar så svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar