Febrigt och febrilt, försöker att sänka pulsen. Hörs vi? Syns vi? Det som uttryckts internaliseras, hörsammas och respekteras. Gäller det samma i motsatt riktning? Kan (föreställda?) tillkortakommanden bortses ifrån? Är de verkliga eller imaginära, om det förstnämnda; kan de förlåtas av tilltänkt? Eller är det inte tillkortakommanden för vederbörande? Allestädes närvarande förnimmelse av åsidosättande, otillräcklighet, osynlighet. Inte nog. Inte nog, för vem? Självet? Signifikant andra?
Kontroll, måste kontrollera och bemästra känslan, kognitionen. Måste alltid se andra, höra andra, sätta andra i första rummet. Aldrig se till mig själv, till själsmässig självutplåning, till sinnets splittring. Upp och ned, vänster och höger, framåt och bakåt, allt blir ut och in, navigation blir omöjlig och istället träder stagnation och malande självtvivel in, med kapitulation inför det låga egenvärdet i kölvattnet.
Hur kommer det sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar