Rost

För ett år sedan funderade jag över årstiderna och hur en, om en är så lagd, kan se dem som en analogi över livets vindlingar, vilket jag ingalunda är ensam om. Naturen är den samma, musiken likaså. Jag är annorlunda, men ändå likadan; vår vän den hermeneutiska cirkeln. Jag tänder ännu en cigarett vid Göta älv, går de invanda stegen, inte heller de ändras.

Kylan i luften är inte ovälkommen, efter nära inpå två år av omvälvande turbulens, allt djupare melankolisk oro och misstänksam osäkerhet är kylan på något sätt passande. Gässens rop över vattnet verkar också passa bilden, tillståndet. De lämnar för något annat, något bättre. Andra gör sig redo för en lång sömn. De kommer alla tillbaka. Cykler. Kanske är det frågan; vidare för att inte slås till ro eller det mer introverta i att pulsen sänks och invänta ett osäkert "sedan"?

Jag kan inte med ord förklara vad de senaste åren gjort med mig. Jag försöker, mest för mig själv, att få rätsida på ... allt? Ett av mina tillkortakommanden är kraven jag ställer, på andra, på mig själv. Ett annat är min, inte sällan självutplånande, förmåga att sätta tilltro och förhoppning, till andra. En illa ironi. 

Vattnet är lockande, spegelblankt, inte en krusning förutom de insektsskapade ringarna. Jag sitter en stund till, begrundar val, möjligheter och det oönskade. 

Vänta, ska tända en cigg till. Ett äldre par går förbi mig. En ensam man ska inte sitta vid älven och röka, det står helt klart. 

Ovälkommen tystnad gräver djupa fåror i självkänslan. Har du tänkt på det? Förväntningar, det är kanske där skon klämmer? Att fått sig att tro på något, när just att förlita sig på något utanför en själv är just vad som utgör den största faran? 

Jag blev just ihjälskrämd av två rullskideåkare. Fan är det med dem? 

Jag ser mig hela tiden om över axeln, aldrig sitta utan att ryggen är fri. Ett mänskligt skrotupplag. Rädd för vad som inte syns, inte sägs. Rosta, när andra skiner.