En tyst minut

Facklorna tändes och brann med osäker flamma i den kalla höstvinden, hundratals människor (tusentals?) gick sedan tysta i sakta procession mot stället där det onämnbara ägde rum. Dit där människor satte livet till, dit där de fick betala dyrt för vansinnet, dit där deras familjer för alltid slets sönder och där min hemstad förändrades i grunden. 

Fast, gjorde den det? Vi har sett vansinnet, hatet och småsintheten, det skändliga, växa sedan i alla fall sent -80tal. Kängornas tramp genom den bruna sörjan har hörts klart och tydligt i över 20 år, men endast ett fåtal av oss har hört och känt igen det för vad det verkligen var. 

22e oktober 2015 var den stund då den alltmer svällande vågen nådde en kulmen och bröt. Ett illdåd, planerat och med kända förtecken, en så fruktansvärt tragisk händelse. 

Jag står med vänner och lyssnar till talen, lyssnar till musiken och sången, efter den tysta minuten och allt jag kan tänka på är hur oerhört lång en minut kan vara. 

En minut, ett år.

Samtidigt slår det mig att tio, till och med 20, 30, år kan kännas som ett ögonblick. Minnet av förlust, känslan av tomhet, blir inte mindre med tiden. Att dra sig till minnes något som skedde för 30 år sedan, för en tillbaka till den händelsen på en bråkdel av en sekund. 

Det är det dessa familjer nu måste leva med resten av sin tid på jorden.

Till minne.