(Nedanstående är en text jag skrev i en antologi som heter Meningens Motstånd, piktogramen som syns i texten är pga Google docs inte fixar Wordreferenser)
Filosofie Master i religionsvetenskap och teologi med inriktning på beteendevetenskap. Utöver detta har kulturstudier, socialpsykologi och intersektionalitet studerats för att ge en både bredare och djupare förståelse för maktstrukturer, rolltagande och diskurser. Inte att förglömma är studier i mer övergripande humaniora och kritiskt tänkande.
I nedanstående kåseridoftande text ämnar jag språka om det goda i att andas och ifrågasätta. Men också om det goda i att bli förbannad, att stå för det som är gott, det utjämnande, att stå för den som ingen egen röst har. Att säga ifrån med välgrundade argument. Att ta tillbaka spelplanen, att inte bemöta dumhet och själlös demagogi med samma mynt, utan med humanistens integritet, och viljan som kommer ur en ärlig känsla för vad som är rättvisa, ta tillbaka samtalet. Jag vänder mig möjligtvis främst till humanister, men eftersom dessa inte är mer än människor skriver jag även detta till ”gemene man”. Vem du, min presumtiva läsare kan tänkas vara, så är denna text också din. Gör med den som du vill. Jag skriver den också till mig själv, både som rasklapp och påminnelse.
Det är inte meningen att, som Tyler i filmen Fight Club, bryta ut i någon Durdenesque svada, men jag kan inte hålla mig. Jag talar inte nedan om en samhällsomvälvande revolution, jag talar om en sinnets revolution, en revolution av diskurs, tanke och samtal … så snälla, var något mer än dina jävla byxor.
Humanist?
Jag vill mena att man som humanist möjligen är (och borde vara) extra medveten om hur fakta och fiktion kan blandas ihop, hur förmågan att problematisera och debattera på vettigt sätt i mångt och mycket urlakats i dagens offentliga samtal. Att läsa, se och höra debatter (till exempel) som menar sig ta upp viktiga frågor, men som aldrig kritiserar på djupet, som spelar med populismens och intoleransens spelregler, som inte ifrågasätter frågeställningen i sig, gör mig otroligt trött.
Jag vill mena att en humanist bör ha tillskansat sig verktygen för visa upp de röda trådarna, att vi som humanister har fått öva upp förmågan att presentera och klargöra större perspektiv och visa upp kopplingar mellan då och nu, orsak och verkan, att kontra historielöshet och illa underbyggda tyckanden och åsikter med sakliga argument och tolerans. Vi ska ha verktygen för att kontra den i samhället genomsyrande flatheten, den dumma, och fördummande, eftergivenheten och egoismen.
Det ingår i humaniora att inte bara ifrågasätta ett föreliggande problem, utan att också ifrågasätta varför det är ett problem. Är det ett problem? Det ingår i humaniora att ifrågasätta sin egen existens, att ifrågasätta sin egen ”nytta” så som den ifrågasätts från olika håll, då både ekonomiskt, politiskt och vad gäller egenvärde; Humaniora ifrågasätter redan sig själv. Det kan tyckas att humaniora, och humanister, är ambivalensen personifierad. Jag vill påstå detta vara ett missförstånd. Ja, som humanist vet du att saker och ting inte är huggna i sten, du vet att ”sanningen” är individuell, spatial, anakron och tidsbestämd på en och samma gång, ”sanningen” är kontextuell. Men samtidigt har du kunskapen, förmågan och, förhoppningsvis, viljan att bringa reda i oordningen. Som humanist har man tillskansat sig förmågan att ta ett andetag innan man reagerar, att tänka efter före, att andas. Humanisten försöker se problemen från flera håll; hen problematiserar. Kanske är det just problematiserandet som är problemet?
Är det därför den västerländska människan idag verkar reagera utan eftertanke? En kan möjligen fråga sig hur det kommer sig att det är tillåtet för folk att vara idioter, men inte att påpeka att det förhåller sig på så vis. Så var motpolen, motkraften. Var den som ifrågasätter allt, och som gör det på goda grunder. Du, humanist, har ju förmågan, rätten och, menar jag, skyldigheten.
Och du undrar varför du inte längre kan tänka själv
Den amerikanske psykologen, tillika professorn i socialteori och social aktion, Barry Schwartz menar i sin bok The Paradox of Choice att ”val” inte alls med självklarhet leder till att vi blir lyckligare, så som vi i väst fått lära oss.蜉 Visst, att ha möjligheten att göra några val gör oss friare, lyckligare, men vi blir inte lyckligare av att ställas inför valet mellan 200 sorters salta kex i affären. Om något ökar det vår oro. Schwartz går så långt att mena denna uppsjö av val har stor skuld till att depression, ångest och panikattacker är allt mer frekvent förekommande i västerländska samhällen. Inte över kex i sig givetvis! Det var ju bara ett exempel. Men om du måste välja mellan allt från kex till jeans och hemförsäkring till livsåskådning (och så vidare i all oändlighet) blir det till slut övermäktigt. ”Vilket är bäst då?”, ”Hur ska jag kunna välja? Jag kan ju ingenting om det här!”. Vi ska hela tiden välja vår livsstil, vem vi är. Ett val vad gäller vilken dokusåpa som är bäst, vem som borde vinna schlagerfestivalen, tar upp lika mycket av ens tid och energi som vilket parti att rösta på i kommande valet.
Samtidigt förväntas vi vara kritiska och göra medvetna val, vilket vi nog klarat av … om valen inte var så otroligt många. Vi lämnas i ett tillstånd av ”Jag gör det här, tar detta val, för att…? För att jag vill, för att jag tror det är bäst … fast …”. Beslut tas på haltande grunder, åsikter staplas på åsikter, inte på faktiska förhållanden. Individen i vårt samhälle verkar endast kunna basera sina beslut på sin egen referensram, vilken bygger på … hens egen referensram? Besluten blir således cirkelargument. Inget annat finns än våra egna referensramar. Vi begär inte bara detta av vuxna individer, utan också av barn som förväntas göra val i allt yngre åldrar, och givetvis ska valen vara goda. Vi förväntas, och förväntar oss, välja rätt och inom oss vet vi, vet vi¸ att ”jag kunde valt bättre, gjort bättre”. Vi lämnas med en osäkerhet vi inte kan stilla. En allomfattande handlingsförlamning inträder, otillräcklighetens ångest försätter dig i ett tillstånd av impotent vrede.
Det här är en ny tid: Den postmoderna. Alltså; tilltron till objektiva sanningar har raserats, ideologier och religioner tas ej längre för självklart sanna, det samma gäller tilltron för vetenskapen. Gränserna har suddats ut, eller i alla fall blivit väldigt suddiga. Ingenting är ”självklart”. Människorna i denna tid är rastlösa, rotlösa och byter (och förväntas byta) roller i varje givet ögonblick. Resultatet ger att framtiden framstår som icke kontrollerbar, den går inte att styra, i och med detta ser vi hur människors angagemang i kollektiva rörelser dalar, för att nästan försvinna helt. Först nu börjar dess verkningar sjunka ned i folklagren, de är inte längre endast ett teoretiskt grepp i akademiens korridorer. Fjolårens respekt för kunniga, för kunnande, är som bortblåst. I TV står ”grävande” journalister och frågar veckans kändis om det politiska läget i Mellanöstern, och frågar partiledaren om hens favoritmärke vad gäller klädedon. Alla vill tycka något, få tar sig tid att faktiskt ta reda på fakta, att faktiskt veta. Det är nästan lika vackert som repulsivt.
I författaren och journalisten Francis Wheens Mumbo Jumbo kan vi läsa om hur politiker i västerländska länder låtit sig förföras av till exempel sociologen Amitai Etzionis tankar om att västerlandets människor blivit alltför slappa; vi har fått för många rättigheter medan skyldigheterna varit frånvarande. Västerlänningarna kan inte längre skilja mellan rätt och fel, de vältrar sig i moralisk fördärvlighet och social anarki. Det är inte fattigdom och materiell brist som behöver åtgärdas, utan förvirringen som friheter leder till, menar denne Etzioni.蜉
På ytan kan vi tycka Etzioni ha rätt, dennes ståndpunkt har dock olyckligtvis fått genomslag i exempelvis brittisk och amerikansk politik, och således färgat politiken i resten av världen, inte minst i Europa. Svångremmen vad gäller folks valmöjligheter till frihet (rätten till abort, samkönade äktenskap, immigration osv) har dragits åt, medan valen mellan olika hemförsäkringar, vårdinstanser och dylikt har ökat radikalt. Alltmedan redan utsattas vardag blir än mer svårmanövrerad.蜉 Vi tar alltså del av en slags nyliberal ultrakapitalistisk form av frihet.蜉 Grundläggande frågor angående mänskligt värde och frihet ignoreras (eller förtalas), och frågor, vilka kunde lösas genom att solidariskt tänkande presenteras som högst problematiska av en alltmer populistisk, snävt ekonomiskt vinstintresserad och intolerant politisk retorik. Vi talar, i demokratisk samtalston, med de som strävar efter att demontera just den demokrati vi säger oss värna om. I vår strävan efter att låta individen, och hens friheter, förverkligas så har detta demokratiseringsarbete istället lämnat oss apolitiska.
Vi lämnas i ett aningslöst Ingenstans, utan ramverk för sant och falskt, gott och ont. ”Gör som jag säger, inte som jag gör”. Villrådighet verkar vara ett av vår tids grundtillstånd. Det dominerar vår verklighetsuppfattning, det utgör basen för vår existens. Ingen verkar veta vad de vill, ingenting är säkert. Då äldre tiders stora berättelser har fallerat, har vi lämnats ensamma och nakna, utan kompass, vi vet inte råd och de som ska veta råd, är oss till föga hjälp. Lögner på lögner, falsarier och taskspeleri! Vi tvingas skapa och omskapa oss själva, och omskapas av andra, varje dag. ”Vem är jag?”. Identitetslöshet och alienation gör god grogrund för rädsla och fördomar, så istället för empati och respekt frodas idag hat, ilska och dumhet på en sällan skådad nivå. Rädslan att göra fel griper hårt, vill ju göra rätt, vara rätt. ”Kluvenhet, vacklan (mellan intressen), konflikt mellan motstridiga impulser, känslor eller föreställningar”.蜉 Existentiell smärta och terror. Jag känner dess namn: Ambivalens.
Ambivalensen
Informationsflödet överbelastar oss, menar Schwartz, vi tvingas ta ställning till substanslös information, vare sig vi vill eller inte. Du måste välja rätt underkläder, det sa den retuscherade kvinnan på reklampelaren, du måste köra den här bilen för att vara riktigt säker på vägen. Mannen i snygg tredagarsstubb vill att du pensionssparar, eller i alla fall rakar dig med rätt hyvel. Radion berättar vilken artist du ska lyssna på, TV talar om hur du ska inreda ditt hem, hur du ska ha sex, hur du ska tycka och tänka, vad som spelar roll. Glöm inte ditt kulturella kapital! Mentalt låser vi oss, vår kognitiva förmåga blir nedsatt, vi reagerar i stunden, ofta utan eftertanke, det kostar oss för mycket energi. Demensen kryper längs med gator och torg, slingrar sig in på ledarsidorna och i vardagsretoriken.
Rädsla för det okända, det annorlunda, kan tyckas en självklarhet när världen visar sig vara enorm. Rädsla och okunskap är smittsamt, men också så underbart tryggt och fridfullt. Tidsandan vi lever i tvingar oss att stampa nedåt och slicka uppåt, och många av oss verkar tycka om smaken. Absurda, obscena, rapporter om överfall på människor som söker uppnå ett mer rättvist, jämställt och solidariskt samhälle,蜉 deras attackerare söker en svunnen tids självklart enkla svar och raka linjer. De som blivit överfallna blir i media klassade som av samma skrot och korn som förövarna. Vad Wheen tar upp i sin bok är ”Hur skitsnacket tog över världen” (bokens undertitel), hur politiker, regeringar, media och så vidare blandat om fakta, ignorerat och smutskastat kritiker, och hur detta blivit ett alltmer övergripande förhållningssätt. Verktygen för att göra medvetna, informerade och goda val lyser med sin frånvaro och vi låter oss istället villigt indirekt tvångsmatas populisters smutsiga ideal och enkla agenda. Vi lever i en skamlig tid där bevisen hopar sig; Vi har öppnat för en fascistisk regim.
Wheen beskriver också hur denna missrepresentation infiltrerat den allmänna opinionen, hur den blivit en del av gemene mans ”så är det”. Hur i helvete blev det såhär? Demensen infiltrerar Status Quo och det doftar onekligen av Orwells 1984. Genom trivialiteter som val av skvalmusik och fördummande tv-program hålls vi historielösa och utan tillgång till förståelse för röda trådar och perspektiv.
Jag menar att detta är resultatet av en verklighet i vilken just yta är det viktiga, det vi förväntas bry oss om. Yta har blivit norm och vi har varken tid eller energi att ifrågasätta och problematisera. Vi lever i ett samhälle med dålig självbild och noll självinsikt, men med ett väldigt uppblåst självförtroende och ego. Kortsiktiga och fördummade, och vi vill ha det så. Allt annat kräver engagemang, energi och tid, och vi har inget kvar av dessa varor. Men köp, konsumera, förbruka! Det är viktigt, väldigt viktigt! Välj rätt telefon, tv, hemförsäkring, elbolag och klädesmärke till barnen. Välj rätt viktminskningträningmåbättrevarlyckligmetod annars är du en usel människa, ”vi har faktiskt vissa normer här!”. ”Om där är ett främlingsfientligt parti i regeringen? Om sjukskrivna blir av med ersättningen? Arbetslösheten skyhög, säger du? Skit i det, fan va jobbig du ska va då! Var glad för de extra 200 kronorna du fick i fickan, välj rätt kläder, titta på tv, skyll på invandrarna, oja dig över pkvänstermarxiskultureliten och håll käft!”.
John L. Esposito (professor i religion och internationella frågor, samt islamstudier) 蜉 menar att detta ambivalensens tidevarv, det ovan beskrivna postmoderna tillståndet, öppnar för fundamentalistiska och extrema rörelser. Esposito skriver i första hand om religiösa extremrörelser, jag menar att det postmoderna tillståndet öppnar för all sorts extremism. Rädslan inför det okända, det osäkra, gör oss defensiva. Vissa mer så än andra. Människorna i sådana rörelser räds det nutida samhällets sekulariserade dekadans, dess mångkulturalism, dess normlösa relativism. Man vill bevara ”det tidigare”, ”det som var” innan allt blev så jävla krångligt. Man söker en återgång till fundamentala sanningar angående den mänskliga naturen, rätt och fel, om världen i stort. Så som man själv uppfattar dessa ”sanningar” vill säga. Detta i sig är farligt och problematiskt, men vad värre är att en liknande retorik letat sig in i även den mer konventionella politiken. ”Jag vet vad problemet är!” skriker den karismatiske mannen, ledaren, och hamrar ilsket i podiet. De så eftertraktade svaren tillhandahålls, kartan vecklas ut, kompassens glas putsas och begrepp som rätt och fel, gott och ont behöver inte längre ifrågasättas; de har blivit självklarheter. Den karismatiske hamrar vidare, han och hans gelikar vet precis vems fel allt är. Det är lustigt hur det alltid verkar vara ”den Andre” som står till skuld för allt man anser vara fel. Självreflektionen uteblir totalt och svaret rungar: Slå ifrån och slå ned! Eller kanske helt enkelt bara slå. Kväs!
Den karismatiske ledaren fortsätter skandera sitt hat, sin ondska, sin dumhet och de som är menade att ifrågasätta, att gå emot, att höja handen, begära ordet och presentera välgrundade argument för att tidigare talare pratar smörja … gör det inte. De som faktiskt tar sig ton blir utmålade som vänsterradikaler (exempelvis).
Var det inte just det där, oförmågan att skilja mellan rätt och fel, som jag kritiserade ovan? Den förlamande rädslan för att göra och välja fel? Nej, nej det var det faktiskt inte. Vad jag kritiserade var vågen av obetydligheter som vi måste ta ställning till, vilka flyttar fokus från problem och händelser som har djupare betydelse för allas väl, som har en bestående verkan i våra liv, för mänskligheten, för det enda hem vi har. Vad jag försökt beskriva är ambivalensens förlamande effekter. En sådan effekt är oförmågan att fokusera och kritisera, om man inte ens ser problemet, kan man inte heller diskutera det. Det här är inte samma som att vara osäker. Om jag är osäker på om jag ska gå åt höger eller vänster, så har jag ändå förstått och internaliserat valen. Jag vet vad de representerar, jag är bara inte riktigt säker på vad att välja. Osäkerhet öppnar alltså istället för samtal och diskussion. Ambivalens handlingsförlamar.
Vad Etzioni med flera menar är att alla val lett till social anarki, jag menar att de är ett uttryck av det normativa systemets kontrollmekanismer: Bry dig inte om de viktiga frågorna, koncentrera dig på den laserade ytan. Håll dem upptagna med bröd och skådespel, för att parafrassera den romerske diktaren Juvenalis. Medan vi är upptagna med alla små trivialiteter går världen oss förbi. Vi ser politiker diskutera subjektiva åsikter och inte ideologi, ”jag känner en som känner en som tycker att…”. Direkt ekonomisk vinning är ett måste, lättsåld yta helst, problematiserande och djup behöver vi inte befatta oss med.
Den slutgiltiga Lösningen. Eller lösningar?
Är det ”tid” som skaver? Likt den vita haren som tvingar Alice att falla allt längre ned i hålet, plockar vi fram vårt fickur, ”ingen tid, ingen tid!” och skyndar vidare, endast flyktigt vidrör vi fenomenen, varandra, tingen. Vi tror vi lever vårt liv, men vi rusar i själva verket till i morgon, och detta är vad vi förväntas göra. I en sådan verklighet blir den eftertänksamma personen en fara. Humanisten blir en fara. Så var farlig! Bråka! Humanist, det är ditt förbannade ansvar!
Är ambivalensen, oförmågan att kontextualisera, oförmågan att ta ett steg tillbaka, andas och reflektera över röda trådar, och den alltmer utbredda historielösheten farlig?
Ja, det är den. Den förlamar och gör oss, folket, till åsneledda papegojor.
Är osäkerhet farligt?
Nej, osäkerheten är bra. Den visar att diskussionen, samtalet, fortfarande pågår, och häri ligger kärnan:
Svaret i sig är inte det viktiga; Det är dialogen, samarbetet och utvecklingen.
Här har humanister en självklar uppgift och plats, anser jag. Det är dags att ta tillbaka retoriken, situationen, diskussionen … sådan den nu är. Att inte fortsätta spela enligt de maktfullkomligas, ofelbaras, regler. Att inte tolerera den spelplan som ställts upp av de som anser sig ha tolkningsföreträde framför alla andra. Det är dags att humanister tar bladet från munnen och börjar säga ifrån. Humaniora är som sagt ett ämnesområde som konstant ifrågasätter inte bara förekomsten av ”den Andre”, utan också sig självt, sina egna utgångspunkter, ställningstaganden och ”sanningar”. Och ja, det kan verka skrämmande, ett ambivalent gungfly som gör dig rädd. Men jag tror du klarar det, fan … jag vet att du gör det.
Så överkom rädslan. Du har inte alla svar, det är inte det viktiga. Det viktiga är sökandet, växandet, utvecklingen och åt vilket håll den leder. Din röst, ditt intellekt, din känsla för rättvisa, utgör grunden till vad du behöver för att stå upp mot de som tror de har rätten att trampa på alla de anser är underställda. Som humanister måste vi tala för dem som inte tillåts ha en egen röst, för de nedtryckta och undanskuffade蜉. För de som försvinner i periferin. Använd vad du lärt dig, förmågan att (i alla fall försöka) se ”den Andres” perspektiv, att problematisera och kritisera. Att inte blint tro och lita på färdiga förklaringar och svar. Vi måste, måste, lyfta denna mardröm från ögonen och se att en annan verklighet är möjlig. Utbytet av information och förmågan, viljan, att ta in och förmedla denna information menar jag måste ligga till grund i humanistens värv. När en överenskommelse uppnåtts måste insikten att denna ”slutsats” är kontextbaserad finnas med i bilden.
Humanister måste inse och acceptera svarets förgängliga natur. Vi måste kontextualisera, diskutera, stöta och blöta. Det är gott, det är vackert … det är sant … Humanister måste försöka förmedla denna insikt, göra den känd. Arbeta för att göra den en del av vardagsretoriken, av det politiska samtalet. Visa att ambivalensen är farlig, att den öppnar för destruktiva krafter som vill låta stövelklackarna marschera igen. Humanisten kan och bör visa att en annan verklighet är möjlig, en verklighet vars retorik baseras på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet och rättvisa.
Så bli förbannad, var en bråkstake. Det finns inget farligt i att ryta till, markera sina gränser för vad man tänker tåla. Bråka så ofta och mycket du kan. Bråka på sociala medier, i kommentatorfält, bråka på café med vänner, bråka med dina nära och kära, bråka i kön på snabbköpet när du hör en småsint, elak, kommentar. Bråka i tidningarnas insändarsidor, på politiska möten, universitetens seminarier. Håller du inte med mig? Bra! Då kan du och jag bråka lite. Men kanske främst av allt: bråka med dig själv, om vad som faktiskt är viktigt, om vad som har ett bestående värde.
Andas och kom ihåg att ”Minnet av en välskänkt örfil håller sig länge och bereder glädje långt in på ålderdomen” – Hjalmar Bergman.蜉
Referenser:
Litteratur:
Esposito, John L. et al., Religion and Globalization – World religions in historical perspective, (New York, 2008).
Nilsson, Ulf, Bråkmakarna, (Höganäs, 1981).
Mouffe, Chantal, On the Political, (New York, 2005).
Schwartz, Barry, The Paradox of Choice – Why more is less, (New York, 2004).
Wheen, Francis, Mumbo Jumbo – Hur skitsnacket erövrade världen, en kort historik, (Stockholm, 2005).
Artiklar:
Om nazistiska attacker i Malmö:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/polisen-nazister-bakom-nattens-attack-pa-mollevangen
Om hur förskolan blir allt mer färgad av klass:
http://www.expressen.se/kvallsposten/barn-till-arbetslosa-far-ingen-forskolelunch
Internet:
För ordförståelse:
http://www.ne.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar