1982

Blink

Svart. 

Blink

Flytten från en grå kommunistlåda till en annan gick fort. Bara en helg, han var hos pappa då. De möbler som inte fick plats på morfars flak drog mamma för hand, på en lånad kärra. 

Han har fått en chokladkaka, mutad sitter han tyst och ensam utanför den nya dörren. Det är vår, fortfarande kallt i skuggan. Det står en kille, i hans ålder, på andra sidan av den av tvåvåningshus inramade gården. Killen har kortklippt blont hår. 

Långsamt, trevande, går killen mot honom. Skrapar med fötterna i gruset från vinterns sandning. 

"Äter du choklad?"

Han tittar ned, pappret är vikt över hans hand, en ojämn tandrad syns i chokladen.

"...ja...vill du ha?"

Blink

Han släpper gatstenen. 

Handflatorna är prickiga, grus har spräckt huden och det blöder. Inte mycket, men det röda står i bjärt kontrast till kornens svärta. Tröjan har åkt upp en bit och han känner buskens kvistar riva honom i ryggen. En sko har fallit av, de är blå och han fick dem för att ha något nytt bland sina nya kompisar. Så att han inte skulle vara annorlunda. Han har snor på kinden, han drar kinden över axeln. Snörvlar till och förstår att det är blod.

Blink 

"Men spika upp den då!"

"Men då får fan du göra det"

(Men det är ju en fågel?)

"Nä, du gör det. Jag håller utkik"

"Fittungarna kan fan göra det!"

(Men det är ju en fågel!)

"Aah...ska ni va me så får ni görare!"

De andra slog ihjäl en kattunge och la den i en av de äldre killarnas brevlåda. Sparkade och stampade på den, tills den inte rörde sig alls. Nu skulle det betalas med samma mynt. 

Fågeln skriker, han börjar gråta. Slaget kommer snabbt, träffsäkert måttas det i magen.

"Lipar du för mamma också eller?"

"Du får spika"

Han ulkar fortfarande efter slaget, som om han inte kan få luft. Tårarna kommer på nytt.

"Nej"

"Du spikar, fattaru!?"

"Nej...jag vill inte"

Killen med fräknarna, med långt brunt hår och sneda tänder, böjer sig ned och nyper honom hårt i den tunna huden på överarmens insida. Smärtan är intensiv, han skriker.

"Lipar du, får du mer" viskar killen.

Käkarna spänns, snyftningarna sväljs och han stirrar stint ned i asfalten, ser på sina nya blå gympaskor som mamma köpt för att han inte ska vara annorlunda.

De äldre pojkarna spikar upp fågeln på den bruna trästolpen bredvid sexvåningshuset i gult tegel. Den brunhårige med sneda tänder luktar illa, surt, men han skrattar när pojken börjar gråta igen och ber dem sluta. Håller fast honom. 

Fågeln piper till, ett gnisslande ljud.

Blink

Stenen är smutsig av jord, men också kladdig av något annat. Blod. Den har fallit mellan hans ben. Han känner att han fått in jord i kalsongerna, hans byxor har åkt ned och han sitter i rabatten. Kvistar rispar fortfarande hans rygg men han kan liksom inte ställa sig upp. 

Långsamt börjar benen röra sig, han vänder sig och sätter händerna i asfalten för att komma upp. Det svider till i handflatorna. Slött tittar han åt höger. Den brunhårige ligger på rygg, munnen är sönder. Sover han?

"Du slipper rappan". Den långa killen, nästan vuxen, sju år äldre, plockar upp en blå gymnastikskon och räcker fram den. Han tar emot den, vänder sig om. Asfalten känns genom strumpan. Huvudet är tomt och han går hem. 

Blink

"Dra upp tröjan och lägg dig över gungan" sa han. Långsamt drar han upp tröjan, han är mager. Han lägger sig över gungan och det första slaget viner över hans skinn. Deras vän tar sig ur greppet de har om hans armar och springer. Snabbt. 

De är fyra äldre killar, tre yngre. Pojken gråter högljutt, deras vän har sprungit därifrån. Han vågade inte göra provet. Vågade inte blotta ryggen och bli slagen med rappan. Så, de två kvarvarande får ta hans spö också, såna är reglerna. 

"Lipar du, får du mer"

Han lipar mer.

Slagen faller hårdare och hårdare. Hans brunbrända rygg är randig. 

De låter honom glida av gungan, han drar sakta ned sin tröja, tårarna är slut. De är klara med honom, för den här gången. 

"Din tur", han pekar med den långa slanan, rappan, ett avbrutet ungträd.

"Aldrig i livet"

Hans arm trycks upp bakom hans rygg.

"Lägg dig sa jag"

"Nej!"

Han lyckas krångla sig loss och springer. Han är inte snabb, han är klumpig och rädd. Han tappar sin blå gymnastiksko, som han fått för att inte vara annorlunda, han hör skratten komma närmre när den brunhårige med lätthet hinner ikapp honom och sparkar undan hans ben. Han faller hårt, men lyckas ta emot sig med händerna, asfalten river upp handflatorna och han blir liggande med huvudet in i buskaget. 

Blink

Sten, svepande rörelse i panik

Blink

Han måste ha slagit. 

För första gången i sitt liv har han slagit någon blodig. 

Det svider i hans händer och om ett par veckor börjar han första klass.

Blink.