Till Länsman - från din människa

I slutet av september 2006 fick jag se ett litet knyte, hopkurad i hörnet på en sliten gammal skinnsoffa. 

”Hundarna tog hans mamma och syster”.

Mamman hade, som kattor gör, ämnat flytta ungarna till ett annat hörn av ladan, i vilken  hon fött. Mamman och den lilla honan blev ihjälbitna, ingen visste att det fanns katter i ladan. Det kunde en inte tänka sig, då där fanns flera stora hundar. 

Men det lilla knytet jag såg, från dörröppningen där jag stod, hade på något vis lyckats klättra upp på en bjälke i ladan. Fortfarande blind satt han där uppe, upp mot taket, och jamade. I två dagar försökte man locka ned honom, till slut hade han hoppat rakt ut och ned i famnen på min pappa. Hundarna hade kommit såpass nära att de sargat hans högra öra. Ärret gjorde, resten av hans liv, det högra örat mindre än det vänstra.

Nu, sovandes några dagar senare i en gammal sliten soffa och inte längre blind, visste jag att jag var hans. 

Han fick så gott som omgående namnet Länsman. 

Länsman kom in i mitt liv under en mycket turbulent period. En period av förändring och upplösning, av oro och ovisshet. Länsman jordade mig, förankrade mig och lärde mig (helt utan mening, givetvis) värdet i rutiner och ansvar, förbehållslös kärlek och tillgivenhet. Begrepp som, för mig, tidigare endast varit abstrakta och svårfångade koncept. Han ledde mig in i ett nytt liv; höll mig aldrig tillbaka, tryckte aldrig ned eller förebrådde mig, inte heller mina misstag. Länsman lärde mig även att inte sätta så stort värde i materiella ting. Vi tyckte ändå inte om den där skålen, vasen, krukan och så vidare och så vidare. 

Länsman blev snabbt min pälsklädda lilla kompass. 

Han visste direkt att gå på lådan, utan att ha blivit lärd. Jag hällde upp kattsand, som en vän var snäll nog att ge mig denna söndagkväll, i en pappkartong och han hoppade direkt ner i sanden och kissade. Bajsa kunde han inte riktigt själv ännu, så jag fick hjälpa honom med en papperstuss, indränkt med ljummet vatten. Kattorna tvättar sina ungar i rumpan, för att få igång tarmfunktionerna. Länsman hade ingen mamma. Jag behövde bara göra detta tre gånger, vad jag kommer ihåg, sedan kunde han själv och blev förbannad om jag var där bak och bråkade. Han lät mig dock nappa upp honom i ett par veckor. Länsman försökte dia i sig den kattungemat jag gav honom, sög och sörplade, utan större framgång. Hans lilla haka blev blev blöt och kladdig av mjölken. Jag tog upp honom och matade honom en, med kattmjölk utblandad, lös smet. Vi testade med tesked, men det som fungerade bäst var när jag använde fingrarna. Till slut blev han även trött på detta och började äta helt själv. 

Länsman hade en egen kudde bredvid mig i sängen, det var inget jag förberett eller fixat; han bestämde sig helt enkelt för att det var hans plats. Varje kväll i över ett års tid somnade han i kröken mellan min kind och axel, jag vaknade varje morgon med honom på kudden bredvid mitt huvud. 

Efter någon månad kom han på kvällen upp i sängen med sin leksaksmus. En liten vit historia, som rasslade när den skakades, eller hystades omkring av en alltmer jagande Länsman. Lustigt, tänkte jag och kastade iväg den. Som ett skott for Länsman efter, bet tag i den och bar lika snabbt tillbaka den till mig i sängen. Länsman lärde mig apport och i ca 20 minuter varenda kväll i sju, åtta, år fortsatte vi den här leken. 

Länsman blev väldigt fort det jag byggde upp min verklighet kring. Tider som skulle passas, saker som skulle göras; allt kretsade kring hans väl och ve. De gånger jag inte kunde vara med honom, på grund av jobb, plugg, resor och liknande, fanns det alltid någon hos honom. Oftast hjälpte mamma till och de blev goda vänner. Länsman blev helt enkelt vardag, blev livet. Han blev sjuk för några år sedan, riktigt sjuk. Men han kom tillbaka även från det. 

Oftast har han varit en glad och stor personlighet, en närvaro som ingen kunnat undgå när de träffat honom. Alltid nyfiken, alltid med och alltid social (på sina villkor såklart, katt som han var). Där var en gång en person som kastade undan Länsman och försökte domdera var Länsman fick vara. Den personen fick prompt lämna vårt hem. Hen bodde inte där; jag och Länsman gjorde det. 

För ungefär en och en halv månad sedan opererades två tänder ut. En tid innan hade Länsman börjat riva sig i munnen, skakade på huvudet när han ätit och så vidare. Hos veterinären berättade de att han hade Forl, en tandsjukdom som är mycket vanlig bland kattdjur och som är väldigt smärtsam. Två tänder togs bort som sagt och de rensade även väck tandsten. Det tog någon dag innan han började äta igen, det är inte så underligt efter en operation, såklart. Inte heller underligt då det var en operation i munnen. Problemet är att katter inte ska gå mer än bara någon dag, innan de äter igen. Katter kan inte svälta så som exempelvis människor kan, deras kroppar börjar snabbt bryta ned sig själva. 

Länsman kom aldrig riktigt igång igen. Han gosade mer än vanligt, han lekte ibland och jagade även mina ampelliljor, men där var något som inte stämde. Han åt sämre, var svagare än tidigare och han drog sig undan alltmer. Vi hade varit tillbaka hos veterinären och de såg att han var inflammerad i magen och tarmen, han fick mer medicin. Så länge han fick smärtstillande var han lite piggare, men någon dag efter att behandlingen slutat var aptiten igen dålig och han drog sig undan. Jag såg också att hans högra kind svullnat upp och under hakan, längs med käkbenet på höger sida, hade han en kula. Han tyckte inte om när jag tryckte där, men strök sig ändå mot mig och lät mig klia honom. 

Den 21:e september åkte vi in till Blå Stjärnan i Göteborg. Tidigare på dagen låg jag i soffan och Länsman hade som vanligt brett ut sig på soffans ryggstöd, vad det verkade nöjd med tillvaron och helt på det klara med att han ägde rummet. Men han blev sämre, han åt endast kokad torsk om jag gav honom med fingrarna. Kokad torsk for annars ned i rasande takt. I Göteborg berättar veterinären att det kan röra sig om en infektion, eller en tumör. De ville ha koll på honom över natten, jag grät när jag skrev på alla de papper de lade framför mig och såg när de stängde luckan till buren. Han var så rädd och ömklig när de körde iväg med honom. Han hade inte spenderat en natt på okänd plats utan mig närvarande, inte en natt sedan han kom in i mitt liv. Nu fick han spendera sin sista natt på det jävla stället, med människor han inte kände, rädd och ensam. Det gör mig så otroligt ledsen och jag skäms. 

Dagen efter ringer de runt ettiden och berättar att kirurgen, som är expert på katt- och hundtänder, ännu inte har hunnit undersöka Länsman men att han ska göra detta så snart det finns tid. Kirurgen ringer klockan fem och meddelar att Länsman med största säkerhet har en tumör i käkbenet. På röntgenplåtarna finns endast en skugga av käkbenet kvar. Jag frågar om det kan vara en infektion, ifall bakterier ätit upp benet som en följd av operationen och av Forl. Han meddelar att han är högst tveksam till att Länsman haft Forl alls. Att Läsnamn rev sig i munnen, fick ont med mera, var antagligen tumören som börjat ge sig till känna. Jag förstod på kirurgen att det inte finns mycket att göra.

Vi åkte genast ned till Göteborg och kom till Blå Stjärnan vid sextiden. Kvinnorna som jobbade i receptionen skötte sina uppgifter otroligt illa och det tog lång tid innan jag fick träffa Länsman. Han var nästintill panikslagen, han hade tidigare blivit sövd, han hade varit väldigt aggressiv och var därför relativt väck på lugnande. Kirurgen berättade igen vad de undersökt och att av käkbenet fanns, på höger sida, endast ett strå kvar. Länsman hade haft fruktansvärt ont. Att han ändå dolde detta så som han gjorde, är ett under. Katter är fenomenalt tuffa djur och Länsman var uppenbarligen inget undantag. 

Svullnaden hade gått ned och när jag frågade hur det kom sig, berättade en sköterska att den vätskefyllda påse som omslöt tumören hade spruckit när de röntgade honom. Hon slängde nonchalant bort den droppslang som fortfarande var fästad vid Länsmans ben, när jag påpekade att den fastnat under hennes sko. Länsman sprang omkring i rummet, nosade och strök sig mot mig och Erzabeth. Men han var väldigt skärrad och rädd. Svullnaden hade gått ned, han var uppe och sprang, strök sig och hälsade...jag visste att jag var tvungen att ta beslutet snabbt, annars skulle jag inte klara av det. Jag pratade lugnande med Länsman, klappade honom och tog honom i min famn. Jag satt med honom så, på golvet, när sköterskan gav honom injektionen. Det gick väldigt snabbt, han stillnade och jag gick sönder. 

Jag satt med honom i över en timme, tror jag. Det mesta är bara ett grått töcken. Jag bad om ursäkt för att jag tagit hans liv, jag bad om ursäkt för hans smärta och att han varit tvungen att vara ensam sista natten i hans liv. Jag lovade att smärtan nu var borta och bad honom ta det lugnt och sova. Jag pussade och vaggade honom, jag grät som jag inte gjort sedan jag var barn. Jag sjöng lågt den sång jag brukade sjunga för honom:

Läns över sjö och strandman. Kissen i fjärran, busar så som ingen ann, men han är ju så fin. Kom nu blir det gosebus, för du är min Länsman. 

En veterinär kom in och lyssnade efter hjärtslag. Jag upptäcker att Länsman har blod på en klo, men inget sår. Jag hoppas och tror att han tog en av dem ett jävla tag. ”Det är rätt Länsman, låt aldrig de asen knäcka dig”, viskade jag, eller tänkte...jag kommer inte ihåg.

En stor bit av mitt hjärta låg kvar på den där britsen, på Blå Stjärnan i Göteborg, när jag stängde dörren och vi begav oss hem. 

Hem...det är så fruktansvärt tomt och ensamt här.

Jag saknar min ledsagare och skyddsling, mitt ankare och min kompass. 

Jag saknar min vän.