ReligionsHistoria tenta år 2, termin 1

Frågeställning: 

Du skall besvara alla sex (6) frågorna. Du skall besvara på max tre sidor text som du själv har skrivit. Ange på varje papper vilken fråga svaret avser. Alltså: separata papper för varje svar. Försättsbladet bifogas med den skrivna hemtentamen. Försättsblad och skriven hemtentamen skall ej häftas ihop. På varje svars-ark skriver du endast personnummer högst upp till höger. Glöm inte att (för säkerhets skull) behålla en egen kopia av er tenta! Typsnitt skall vara Times New Roman 12 punkter, 1,3 - 1,5 i radavstånd. 
Du skall ange referenser i form av litteraturlista, fotnoter eller motsvarande. Det gäller om alla svar att de skall vara sådana att de visar att ni läst all relevant kurslitteratur. Dina svar skall dock i första hand inte utgöras av referat av litteraturen utan i stället visa att du har god förtrogenhet med denna samt innehålla egen analys, jämförelse och kritisk diskussion.
Varje svar bedöms med omdömena U, G eller VG. För G på tentamen krävs att 4 av 6 uppgifter har bedömts med omdömena G eller VG. För VG krävs att minst 4 av 6 uppgifter har bedömts med VG.

Frågor:
1 Vilka folkgrupper/kulturer slås samman under beteckningen mesopotamier/mesopotamisk religion? (se till Hedins alt. Johnstons bok). 
Nämn minst två religiöst-teologiska fenomen som kan ha vandrat vidare/lånats in från denna kultursfär och som återfinns i Tanakh/Gamla Testamentet.

2 Vilken betydelse har deportationen av judarna till Babylon år 587/586 fvt för judarna själva respektive för spridandet av traditioner och kulturer?

3 Hur är det generella förhållandet mellan människa och Gud i islamsk teologi? Exemplifiera med utdrag ur källor.

4 Hur såg den politiska situationen ut i Mellanöstern när araberna börjar sprida islam på 600-talet evt?

5 Redogör för och diskutera olika författares (ex. Roalds eller E-Azhary Sonbols) syn på och analys av genusroller, kvinnliga klädkoder och sexualitet i islam. Jämför kortfattat med vad som sägs i den andra litteraturen – eller i andra källor, som exempelvis media – om dessa ämnen.

6 Religion och religiositet länkas idag ofta till begreppen globalisering, modernitet, förnyelse och reform. Redogör kritiskt och med hänvisningar till kurs- och/eller annan litteratur hur dessa begrepp har använts och tolkats i två judiska respektive två muslimska riktningar. Utgå exempelvis från hur man har sett på Lagen/läran, manligt/kvinnligt, heligt/profant.

Jag dundrar till med: 

1. I vad vi idag skulle kalla södra Irak låg Mesopotamien mellan floderna Tigris och Eufrat (i ett område där Sumererna tidigare levt) och var iom detta en utpräglad flodkultur. De södra delarna kallas Babylon/Babylonien och i de norra delarna bodde t.ex. Assyrierna. Egentligen kan man inte kalla Mesopotamien för ett land, utan mer ett lapptäcke av olika städer, med olika stadsgudar osv. Andra folk i området var t.ex. Hettiter och ”föregångarna” till vad som idag är Armenier. Mesopotamien hade även kontakt med, Egypten, Indien osv., genom handel t.ex., så kort sagt var detta område en smältdegel av intryck. I samma område fanns tidigare Sumererna. Det sist nämnda pekar på hur länge det funnits människor i området och under hur lång tid dessa måste ha utbytt tankar. Att tala om en ”början” blir i detta avseende så gott som omöjligt. Alla idag existerande grupper, är svar på ett tidigare förhållande. På något vis kan vi alla spåra vår historia till de tidigaste kulturerna och i förlängningen till Afrika. För att tala om en ”början”, måste vi nästan tala om skiftningen till Homo Sapiens. Det finns få (om några) klara gränser mellan olika kulturer, religioner och folk. 
Men i alla fall:
Under lång tid har olika kulturer alltså mötts och ”smält” ihop i detta område. I norra delen av området fanns den semitiska folkgruppen Ackaderna, men även i söder fanns en semitisk folkstam: Amoriter. Sumererna smälte ihop med de förstnämnda ca 1900 fvt och den följande Mesopotamiska kulturen får kanske ses som ett resultat av detta. Ackaderna ”adopterade” de Sumeriska gudarna utan större problem, antagligen för att många av dessa gudar hade liknande/samma egenskaper. Men bytte efter hand namn på dem.
De delar som så att säga följt med från den Mesopotamiska religionen, till gamla testamentet och vidare in i dagens religiösa föreställningsvärld är t.ex. berättelsen om Noa. Denna historia har sitt ursprung i Mesopotamiska myter. Hjälten Utnapishtim fick i uppdrag av gudarna att bygga en båt för att klara sig undan en stor översvämning. Utgrävningar i staden Ur visar spår på att området upprepade gånger översvämmades. Vilket skulle kunna tala om en viss verklighetsförankring i myten.
Vidare har vi berättelsen om Moses; Ackadernas kung Sargon den gamle föddes i hemlighet och sattes i en kista av vass vid Eufrats strand. Senare blev han alltså kung. Ödmjuk början, storslaget slut.
Detta är dock kanske exempel som är väl ”uppenbara”.
Det finns även uttryck och förhållningssätt som ”vi” tagit över från Mesopotamien.

Som exempel kan nämnas ”Jus Talionis”, vilket betyder ”Öga för öga, tand för tand”. Detta var ett förhållningssätt angående rättvisa i det gammelbabyloniska riket under kung Hammurabi.
Tiamat, det salta havet (som är förknippat med kaosmakten), besegrades av Marduk, varvid denne tillverkade världen av hennes kropp. Denna myt återkommer också i gamla testamentet, då Isreals Gud nedslår samma kaosmakt, fast nu vid namn Rehav eller Leviatan.
Här vill jag bara kommentera att kaosmakten Tiamat i den gamla Mesopotamiska myten är ”kvinnlig”. Jag undrar ifall det här kan ses ett frö till den senare uppdelningen man – kvinna, som i förhållandet ”bra – dåligt”? Kvinnan skulle då representera det okontrollerade, kaoset som hotar ”där ute”, till havs givetvis men även i ”vildmarken”. Marduk är den kontrollerade som bekämpar det negativa, det vilda. Han blir en representant för staden, kulturen, kultiveringen, det ”moderna” och mannen, medan Tiamat får representera negationen av dessa ovanstående egenskaper och människan kvinnan får ta ”smällen” för det här?
För övrigt, som jag förstår det, har även förhållandet till platsen ”ärvts” från Mesopotamien. Hur man såg templet och guds roll t.ex. Guden sågs som den egentliga ledaren av samhället och betjänades av en grupp präster. Templet sågs som guds hemvist, guden ”fanns” där. Man brukade ett system av matoffer som gavs till prästerna och till tempelpersonal efter det att offren givits gudarna. Hos judarna, så ”bodde” ju Gud i det allra heligaste t.ex. Dock hade man i Mesopotamien ett bruk av statyer som ”kom till liv” genom ritualer. Detta är ju inte brukligt inom Judendomen, då man inte får avbilda Gud (jag frågar mig dock ifall man kanske hade gudastatyer i tidig judisk religion, jag tänker på guldkalven som exempel). Kanske har det blivit så, för att man i Mesopotamien hade flera gudar och judarna då ville särställa sin Ende Gud?
När templet i Jerusalem raserades 587/86 fvt med påföljande Babyloniska exil, så hade man i Babylon en monolatri där guden Nabu skulle vara den ende man förtröstade i. Under exilen så måste givetvis judarna på något vis förhålla sig till sina ”värdar”, så här frågar jag mig ifall även tanken om den ”Ende Guden” förstärktes?
För övrigt så fanns tankar om medfödd ondska hos människan i Babylonisk teologi. Ondskan var inte bara en extern kraft, den fanns i våra hjärtan. Detta är också ett förhållande vi ser i judendomen och så även i kristendomen.
2. När judarna deporteras till Babylonien 567/86 fvt så skiftar makten från templet (det raseras) rabbinerna. Judendomen blir en mer ”läst” religion. Tanken att ”aktivt” önska ett land verkar födas iom ”fångenskapen”. Man påminde sig om Guds löfte till Abraham – ”Ett land, ett folk”. Eftersom Assyrierna långt tidigare fört bort de 10 nordliga judiska stammarna och dessa assimilerats ”bort”, så får man anta att judarna i Babylon än hårdare höll kvar i sin kultur och religion, för att inte ”försvinna”. De som senare inte ville återvända till Israel beskylls för att ha svikit det förbund man ingått med Herren. Vissa av dessa flyttade istället till t.ex. Indien, Kina och andra till bl.a. Egypten.
Templet kunde av förståeliga skäl inte längre stå för ”sammanhållningen”, istället fick traditionen från berget Sinai ligga som grund för gemenskapen. Alltså blir nu Lagen och dess stadgar det viktigaste för judarna. Nu ersattes (tempel)offret med sabbaten och omskärelse. Jag frågar mig ifall ”vi-domtanken” blir starkare nu? Det borde den bli, iom att man redan tidigare (i Babylonien) håller hårdare i sin kultur, så blir omskärelsen nu ännu ett ”tecken”, ett ”avståndstagande”? Tillbaka i Jerusalem så återuppbyggs templet, men Lagen förblir viktig och det är först vid exilen som vi kan börja tala om ”judar”. Innan detta är ”Israeliter” ett mer adekvat begrepp. De som skrev ner judendomen, gjorde det i en ”modern”, kosmopolitisk miljö. Man får anta att detta färgat deras arbete och vi kan fråga oss hur judendomen sett ut om nedskrivningen skett i ett avskiljt bergsområde t.ex. Här cementeras tanken om ”Lagen, Landet, Folket”.
Som jag förstår det är det också nu som Messiastanken på allvar föds. En frälsare av Davids hus skulle komma, en kung. Kungar vid denna tid smordes i olja. Messias betyder just ”den smorde”. På sätt och vis kan man tycka att även fröet till kristendomen ”föds” nu.
Det är nu som diasporan börjar (diaspora – grekiska för ”utbredning”) och med denna följer en nostalgisk bild av ursprungslandet, en längtan. Denna bild fungerar sammanbindande för grupper i diaspora.
I Europa under medeltiden hade judarna ingen geografisk plats eller religiös överhöghet som centrum. Istället hade man studerandet av lagen och rabbintraditionen är stark. I förlängningen skapas Talmud, dels i Palestina och dels i Babylon. Denna är baserad på medeltida rabbinkommentarer. Eftersom det inte fanns någon central bestämmande instans, så har kommentarerna tillkommit i kontextuella situationer. Det finns alltså inte en judisk exegetik. Även här ser vi samma spår som i fråga 1: Att utröna vad som är ”äkta” ”judiskhet” blir omöjligt, då denna ”judiskhet” har varit beroende på det område och den tid då den
”formats”. Sedan är det självklart att för de judar som tagit del av just den formen av judendomstolkning, så är det äkta ”judiskhet”. 
Under medeltiden förgrenas judendomen i många olika riktningar. I Spanien behöver inte minoriteter konvertera till Islam och här utvecklas judendomen mycket i mötet mellan filosofi och religiös spekulation.
Efter korstågen börjat, förflyttar sig judarna i Europa österut. Vissa judar anställdes här som handelsmän av de styrande och åtnjöt vissa t.ex. ekonomiska friheter. Samtidigt fanns många ”tiggarjudar” runt om i Europa. Resandet/förflyttningen verkar här ha blivit en ”del” av judendomen. Judar har förhållit sig till allt från ”tvång” att ”ingå” och förskjutande, men ändå haft en ihållande önskan att få ha kvar sin kulturella identitet. Så har judendomen utvecklats till en i många fall ”smidig” religiös inriktning.
I varje del av världen där judendomen mött en annan kultur, har nya förhållningssätt uppstått. Inget konstigt i sig, vi måste alla på något vis bemöta vår omgivning.
När judarna förflyttat sig till nya områden, så har de givetvis burit med sig sin judiska identitet. Men även delar av den kultur, de tankar och förhållningssätt som det tidigare området innebar. Man kan på sätt och vis se det som att judarna har fungerat som kulturbärare/utbytare i Europa. Detta har kanske skett omedvetet eller t.o.m. motvilligt. Men jag förutsätter att många idéer har adopterats genom judisk förmedling. De enda yrken som judar i stort sett fick syssla med, var med räntor osv. Eftersom ”förflyttning” var något man ”vant” sig vid, så kan vi anta att en flytt till ett nytt land (om än traumatiskt nog) gick något sånär smidigt och judarna blir kulturbärare i Europa under upplysningen. När moderniteten och industrialismen sedan kommer krypande, så blir just pengahandel mycket viktigt. Eftersom judarna växlade valuta, så blev de naturligt nog bankirer. Goda ekonomiska förbindelser i en urban miljö blev grundläggande förutsättningar för att ”klara” sig i den nya tiden. Judar hade även en fördel iom att många talade yiddish, eftersom kommunikation över nationsgränserna då fungerade obehindrat. I vilket fall som helst, så har man kanske vant sig vid anpassning till nya miljöer och lärt sig hur man snabbt skall ”acklimatisera” sig och därmed också vet hur man skall föra sig i en ny situation?

3. Människan är underkastad Guds vilja. Genom att underkasta sig Guds vilja finner människan frid.
Detta kommer till uttryck i ”mashallak” (det blev som Gud ville).
Första delen av det ovanstående har man hört tusen gånger: ”Jo men alltså, muslimer är ju som slavar under Gud… det vet du väl? De är ju underkastade Guds vilja!”.
Detta skall alltså ses i ljuset av det senare; Genom att underkasta sig Guds vilja finner människan frid. Detta med underkastelse är inte i en negativ bemärkelse, den är positiv och skall ses som frihet. Ett överlämnande till någon som helt enkelt vet mer, är mer. Inte så att människan är utan ansvar, det är hon absolut inte. Men att överlämna sig till Gud innebär att man förtröstar i att denne vet bättre vad som är bra för en, än vad man gör själv.
Koranen ses som varande Guds ord, so som de uttalades till Mohammed. Koranen ger därmed en chans för ”samtal” med Gud. Detta samtal genomförs av Mohammed och ”vi” får ta del av det. Koranen blir kommunikationslänken med Gud (som jag själv ser det är det som att Koranen är en inspelning av ett telefonsamtal mellan Gud och Mohammed, där vi så att säga hör Mohammeds svar och kommentarer på vad Gud säger).
Den språkliga rot som i förlängningen bildar orden Islam och Muslim är ordet ”Aslama”. I en religiös kontext betyder aslama ”överlämna sig (åt Gud)”, alternativt ”underkasta sig (Guds vilja)”. Islam betyder då ”underkastelse under Guds vilja” och muslim betyder ”den som underkastar (eller har underkastat) sig Guds vilja”. Så om jag förstått det rätt är alltså religionens namn även vad den ”är” och vad man ”gör” när man ”tillhör” religionen.
Att underkasta sig Guds vilja handlar inte om ett ”nederlag”, vilket man kanske kan tycka (vilket vissa gör) att ordet underkastelse implicerar. Utan helt enkelt en frihet och ett accepterande av ”sakernas tillstånd”. Att förstå sitt eget bästa och att ”se klart” på saker och ting.
Vidare är Gud behovslös, det är människorna som har behov. Gud är helt oberoende av allt som existerar, men han är dess källa. Att vara ”rättrogen” innebär att intellektuellt förstå dess Guds egenskaper, men också att föra ett rättskaffens liv. Man skall vara djupt medveten om det ansvar man har inför Gud. Människan skall inse och inordna sig i Guds skapelseplan.
Gud upprätthåller skapelsen och ordningen, skapelsen är inte avslutad utan pågår fortfarande. Koranen är ett unikt och sant budskap till människan från gud och människan är satt på jorden som Guds förvaltare. Människan har därmed ett ansvar inför Gud och sina medmänniskor.

Människor har samma värde oberoende av hudfärg osv. Vi är alla lika inför Gud, Gud är den som ”inte är lik”, helt väsenskild. Gud är förbarmande, medlidande och har ett ömt och kärleksfullt sinne. Gud är överflödigt nådig. 
Med Guds alla ovanstående egenskaper och vad de innebär i fråga om godhet och rättvisa t.ex., så blir underkastelse under Dennes vilja väl en god idé?
Hur sedan muslimer själva förhåller sig till detta, hur de tolkar att denna ”underkastelse” faktiskt skall te sig, skiftar givetvis från period till period, från kultur till kultur och inte minst från person till person. Vad som anses vara underkastelse 2009 kanske inte kommer accepteras om 300 år, eller kanske inte hade varit acceptabelt för 500 år sedan? För övrigt så förstås Koranen genom Haditherna, vilka i sig själva är tolkningar av utsagor i Koranens suror. Hur denna förståelse yttrar sig är också kontextuellt beroende. Tolkningarna blir kanske beroende av om det var krig i området där tolkaren verkade. Tolkaren själv satt antagligen inte ensam i ett hörn och ”bara kom på” hur suran skulle tolkas. Vi vet att filosofi osv. var verktyg man använde sig av i muslimska kulturer (de förde senare tillbaka den till Europa, vilket vi tackar för), vilket skulle kunna betyda att tolkningen av surorna kom till i en ”filosofisk” miljö; Alltså med diskussion och idéutbyte med andra lärda. Detta betyder inte att de kommit fram till något som är ”rätt” eller ”fel”. Det visar bara på den kontextuella ram som måste ha verkat när man gjorde tolkningarna.

4. (Denna fråga hade jag tyvärr svårt att fördjupa mig nämnvärt i)
Mellanöstern präglades av strider mellan det Persiska (Zoroastrister) imperiet och det Bysantinska (Kristna) imperiet.
Ingen av dessa ”stormakter” såg araberna som ett hot. Bysans hade intagit Jerusalem år 629 vt, men hade p.g.a. långvariga krig försvagats. Araberna nedkämpade dem relativt enkelt, när dessa lade under sig områden utanför den Arabiska halvön.
Området var alltså instabilt och de tidigare stormakterna försvagade av sina krig. Detta lämnar utrymme för nya ”spelare” på plan och under den andre kalifen Umar Ibn al-Khattab (kalif – ”ställföreträdare”) skedde en stor militär muslimsk framryckning. Under dennes ledning intog muslimerna Syrien, Irak, Egypten och Persien. De intog Jerusalem 638 vt.
Romerska riket delas på 400-talet. Östrom kämpade om det Mesopotamiska området med det Sassanidiska Persien.
Det Mesopotamiska området hade haft flera styrande, såsom Iran, Grekland och Rom.
Östrom får ge upp Syrien, Egypten och Mindre Asien och muslimerna (och därmed indirekt Islam) sprider sig in i dessa områden.
Ovannämnde Umar Ibn al-Khattab inledde alltså expansionen in i ”krigets boning”. Områden som inte var muslimska. Eftersom muslimerna lät de erövrade folken ha kvar sin egen religion och kultur (men de fick betala högre skatt), så kan man kanske tänka sig att många av dessa folk såg araberna som en välkommen förändring från tidigare makthållare?
I vilket fall som helst så skapade muslimer på kort tid ett rike som sträckte sig från Indien till Spanien. Man gick över sundet till den Iberiska halvön i början av 700-talet och stannade där i en eller annan form tills 1492. I övrigt förde araberna med sig en sammanhållande administration och denna fick fastare former allt eftersom tiden gick.
När jag tänker på historia, så ser jag de olika skeendena som vågrörelser i ett hav. Olika kulturer eller ”nationer” ”uppstår” och så att säga når en vågtopp. Ibland stöter de kraftigt ihop med en annan vågtopp osv. Dock lämnas utrymme i detta ”landskap” för nya vågor.
När en eller flera vågor så att säga har börjat dala, så ”måste” en annan fylla dess plats. Det samma gäller idéer och religioner. Ingenting stagnerar och överlever, allting är beroende av det omkringliggande och måste hela tiden förhålla, anpassa, sig till detta.
Så när t.ex. Persien och Bysans så att säga ”slitit” ut sig, så måste de lämna plats åt något nytt. I detta fall blev det araberna. Arabernas förhållningssätt till de folken de stötte på i de nya
områdena, kan man som sagt anta var att föredra framför hur de tidigare makterna handlat.
Ett land som ligger i krig, måste ju ta sina soldater från någonstans och till slut kanske folk tröttnar på att slåss för någon annans ”sak”?
Att då betala extra skatt, men i övrigt bli lämnad ifred kan nog verka rätt frestande.

5. Jag har för enkelhetens skulle valt just Roald och Sonbol.
Sonbol: Medeltida skrifter om hur kvinnor ”är” har färgat muslimska genusfrågor. Ibn al-Jawzi skriver om att kvinnor helst inte skall lämna hemmet och hur de bör klä sig om de nu gör det; Hon skall bära slitna kläder och inte prata. Enligt Sonbol har koranens budskap förvrängts av män, med en misogyn människobild, som vill kontrollera kvinnan. I länder som t.ex. Pakistan och Iran stenas kvinnor idag, för att de skall ha varit ”otrogna”. Otrogen här i betydelsen av att de kanske flirtat med någon eller brutit klädkoden. Detta fast det i Koranen står att den otrogne (vare sig det är man eller kvinna) skall få hundra piskrapp. Hur nu detta skulle vara bättre. Här menar Sonbol att olika versioner av tolkningstraditionen har använts, men att man inte direkt studerat Koranen.
De lagtolkningar som verkar mena att kvinnor kan vara ”äktenskapsbryterskor” själva, utan män är baserade på hadither med låg trovärdighet eller så har de omtolkats misogynt, säger Sonbol. Vidare anser hon att det kanske mest centrala temat i Islam är ”samhället”. För att denna ”enhet” skall må bra och existera måste ”lika värde” finnas. Detta ”lika värde” är också ett centralt koncept i Islam. Det sistnämnda baseras på att Eva i Koranen inte bär på någon ”ursynd”, alltså inte är skyldig till ”fallet”. Mannen och kvinnan tog beslutet ihop. Att man anser att kvinnan borde vara helt beroende av mannen och att denne har laglig rätt att dominera och ”beskydda” (i form av ”väktare”) ligger inte i linje med Islams grunder. Sonbol menar t.ex. att man i Koranen kan utläsa att båda makarnas rätt att skilja sig. Hon lutar sig här emot historiska dokument, som tar upp rättegångar där kvinnor talat om sin vilja att skilja sig och fått rätt. Att kvinnor idag kan nekas skilsmässa och därmed tvingas stanna kvar i ett förhållande hon inte trivs i, säger Sonbol är ett modernt ”fenomen” som hör till nationens rätt att bestämma om. Att det skulle vara ett ”svar” på moderniteten och muslimska mäns rädsla för vad denna kan bära med sig? Jag undrar om det här är en variant av ”de kommer hit, tar våra jobb och våra kvinnor”? I förlängningen skulle detta kunna ses som en reaktion på kolonialismen och det ”västerländska” tänkande som följde i dess spår. När ”man” blir illa utsatt, så stramas ens tänkande åt. Under det koloniala oket blir muslimska män ”kastrerade” – maktlösa - och det som fanns kvar var att ”ge” sig själva mer makt på de fronter man kunde? Eftersom samhället mer eller mindre styrdes av krafter utifrån, så blev hemmet det enda ställe som mannen själv kunde styra över? Om det är såhär har jag ingen aning om. I äktenskapet så har kvinnan, enligt Sonbols Korantolkning, rätt att förvänta sig ett sexuellt aktivt äktenskap och kan skilja sig ifrån honom om hon lider av hans obotliga impotens. Sex är alltså ingenting som i Islam skulle ses som ”smutsigt”, så länge det håller sig inom äktenskapet.
(5) Roald: Som sagt så syndar Adam och Eva båda två i Koranen, de sänds inte till jorden som ett straff, utan för att utföra en uppgift. Islamsk teologi talar om moralprinciper som mycket viktiga, i detta ingår en sexualmoral. Det finns regler för hur man skall gifta sig och skilja sig, men hur man skall behandla varandra är luddigare. Männen skall vara familjeförsörjaren vad gäller det materiella och kvinnan skall vara den som tar hand om hem och barn (måste säga att detta skiljer sig mycket lite från hur det fortfarande ser ut i t.ex. det svenska samhället). Detta könsrollsmönster har inte varit en realitet menar Roald, då de flesta kvinnor jobbat utanför hemmet också.
I sociala sammanhang så är kvinnor och män menade att inte hålla varandra i handen och de får inte se varandra i ögonen. Om de inte är i en ”tillåten” relation förstås. Nasira Zain al-Din ansåg att slöjan var ett hinder för samhällsutvecklingen och att moral inte har något att göra med om ansiktet var täckt eller ej. Här måste man fråga sig ”vilket samhällsutveckling?”, det handlar om tolkningsföreträde och att avgöra vilket samhälle man vill skapa. Om slöjan hindrar ett ”förvästligande” av den muslimska kulturen och detta inte anses önskvärt, så är ju i så fall slöjan ett positivt attribut? Fatima Mernissi menar angående detta istället att det inte någonstans i Koranen står att kvinnan måste täcka sitt hår. Hon menar att verserna (i alla fall vissa av dem) skall läsas i en historisk kontext. Klädkoder kommer från en vers, vars tid var präglad av krig och oroligheter då muslimska kvinnor våldfördes på, då männen trodde de var prostituerade. Koranversen är alltså till för att skydda kvinnor i en specifik historisk situation. Begreppet ”historisk kontext” är i sig självt ett (post)modernt förhållningssätt, vilket man skulle kunna (om man vill) mena vara obrukbart när det gäller Koranverser. Allt har att göra med vad man vill ha för resultat. Men även de som bestämde vilka hadither som skulle gälla, gjorde det med historisk kontext i minnet, så att säga. Då haditherna inte fick vara för långt ifrån Mohammed i tid t.ex. Men cirkelargument är kanske inte ovanliga?
Det var inte muslimska kvinnor själva som först talade om kvinnofrågan i den muslimska världen, utan en man: Qasin Amin i sin bok ”kvinnans frigörelse” (för övrigt är flera av de författare som Roald nämner män). Denne menade att samhället skulle dra nytta av att kvinnorna jobbade utanför hemmen. Roald påpekar att man kan se detta som en reaktion på industrialismen som kom i kolonialismens fotspår. Kritiken till detta har blivit att Amin förespråkat en syn där kvinnan ”ägs” av både kapitalismen och av mannen, då kvinnorna jobbat både i och utanför hemmet.
Både Sonbol och Roald menar att man kan använda Koranen i sig för att göra muslimska samhällen mer jämställda. De tar upp exempel på hadither som har feltolkats (avsiktligt eller inte?) både förr och nu. Flera av ”nytänkarna” som tas upp är antingen muslimer i eller ifrån ”väst” eller muslimer med influenser från ”väst” (utbildning t.ex.). Här ser vi hur som helst prov på ett pågående utbyte av tankar och idéer. Vare sig man accepterar dem eller inte. Även om reaktionen angående kvinnors frigörelse är positiv eller negativ, så är det fortfarande en reaktion.
Roald menar att muslimer (i invandrarsituation) tenderar att vara i en av två kategorier: De som segregerat lever i t.ex. förorter och i stort sett inte ”bryter” med tidigare kultur och de (ofta välutbildade) som integrerar sig i det nya samhället (detta antingen-eller-tänkande kan diskuteras angående det nya samhällets vilja och förmåga att bemöta ”nykomlingar”). Den senare gruppen ifrågasätter i allt högre grad det traditionella sättet att förstå den religiösa lagen.
Media framställer ofta muslimska kvinnor som offer. Läste om en kvinna i Sverige, som ville jobba med ungdomar. Hon fick inte p.g.a. att hon bar huvudduk som täckte ansiktet, ”Man måste se den man pratar med, när man är utsatt” var kommentaren. Detta kan säkerligen stämma i dagens Sverige. Det är något som inte ”passar in” i det svenska kulturklimatet, än. Men visst, är jag på banken kanske jag vill kunna se näsan och munnen på den som sitter i kassan, jag vet inte. Detta kunde dock ha undvikits genom att låta henne leda arbetet med muslimska ungdomar t.ex. Men i Sverige skall alla vara jämlika, det sågs som förtryck av kvinnan att hon var ”tvungen” att bära huvudduken. Att hon själv ville göra detta sopades undan med argumentet att hon blivit ”hjärntvättad” eller att hon ”inte vet bättre”. I båda fallen gör man kvinnan till en person utan egen vilja och förstånd i försöket att göra henne till en person med egen vilja och förstånd. I tidigare arbete har jag mött både äldre och yngre muslimska kvinnor som tycker mycket synd om svenska kvinnor. Detta p.g.a. att de t.ex. är tvungna att bära smink och utmanande kläder för att (som en kvinna uttryckte det) ”behaga varenda kille hon ser, istället för bara sin man, det måste vara jobbigt” (detta var i ett samtal om reklampelare på stan). Så ännu en gång handlar det om tolkning och kontext. Visst kan man läsa Koranen som misogyn, eller haditherna, eller dessas tolkning. Eller så vänder man på begreppet och väljer att se det ur en annan synvinkel. Att mena att någon har ”rätt” eller ”fel” angående detta blir omöjligt, dock kan man påpeka fördelar och nackdelar med förhållningssätten. Vad passar bäst för oss här och nu? Sedan får de utanför tolkningsgruppen acceptera tolkningen, eller öppna upp för ny diskussion.

6. Globalisering och modernitet har haft ”sekulariserande effekter på vissa områden och har också gjort en del religiösa institutioner mer ”böjbara” och öppna för förändring. Samtidigt verkar de vara upphovet till rörelser åt andra hållet. Grupper som slutit sig, med bl.a. hårdare regler som följd. Till sekulariseringen hör att de stora kyrkliga institutionerna mer och mer försvinner och samhället blir individualiserat, jaget blir centrerat och ekonomiskt grundat. Som sagt i fråga 2 så var judarna en del av upplysningen, kulturbärande t.o.m. kanske. De var alltså även en del av och aktivt deltagande i modernitetens utveckling. Modernitet var dock något som kom till den muslimska världen iom kolonialismen och därmed något som tvingades på människorna ”utifrån”.
Judendom:
I diasporan blev judarna ett globalt och urbaniserat ”folk”. De blev en del av de nationalstater som fanns på 1800-talet. Flera tyckte detta var bra, men andra frågade sig vad det innebar för den judiska identiteten.
Här vill jag påstå att flera ”fundamentalistiska” tankar, starkt påminner om nationalism: Ett språk, en kultur. Medlemmarna anses ha samma behov och är på ett visst sätt. Detta förhållande finner jag både lustigt och skrämmande. Nationalism kommer från nationalstatens födelse, denna förhåller sig till, ibland med moderniteten som ”verktyg”, till ”utomstående” (icke önskvärda) på ett visst sätt. Svaret blir från vissa av dessa ”utomstående” att man tänker på samma sätt, man använder samma idéer om identitet osv. Reaktion – motreaktion.
Ultra-Ortodoxa judar ser det moderna sekulära samhället som profant. De kan bara vara ”Israel” riktigt, genom att helt segregera sig från omvärlden. Neturei Karta har en strikt 1800-talsliknande klädkod, män med svarta rockar och med hårlockar. Man försöker helt och hållet återgå till förmodern judenhet. De rebellerar mot den moderna världens relativism och anser att det bara finns en sanning och denna måste alla judar följa. Män och kvinnor får inte heller omdefiniera sina könsroller på nya eller ”frigörande” vis, då detta skulle leda till moraliskt kaos och familjen skulle förstöras. Ultra-ortodoxa lever inte i blandade samhällen och vill heller inte dela område med ”moderna” judar.
Den moderna världen ses som ”tom” i sin sekulariserade verklighet och man vill alltså återvända till trons ”fundament”, ett fundament som då skulle ha funnits innan moderniteten uppstod. De vänder sig följaktligen emot det moderna samhällets relativistiska ådra, hur samhället inte håller något för absolut sant och säkert, att allting blir till ”val”. Problemet är ju bara att detta att man segregerar sig är ett val.
I motsatts till dessa finns t.ex. Rekonstruismen, som är öppen för förändring och som anser (6) kvinnans ställning som stark, självklar. Rekonstruismen startades i Usa på 1930-talet av Mordecai Kaplan och dennes förståelse av judendomen var nästan helt sekulär. Den judiska civilisationen ses nästan som religion i sig själv, inte en ”övernaturlig” religion, utan ett förkroppsligande av de ideal och den gruppidentitet som den judiska civilisationen representerar menar Kaplan. Detta innebär att praktiserandet av religiösa ritualer och traditioner är viktiga, eftersom man vill bevara identiteten och livskraften hos denna judiska civilisation. Här handlar det inte om ”livet efter döden”, utan om att förbättra individen och att arbeta för samhällets framåtskridande. Detta förhållningssätt måste väl påstås ligga i linje med modernitetens tankar angående social och historisk vetenskap? En positiv inställning till samhället i stort och till sin förmåga att ändra det man ändå tycker inte riktigt stämmer. Ändå ser vi här ett annat modernitetsuttryck; det relativistiska tänkandet. Ett sekulärt och ”modernt” förhållande till religionen, men ändå med tyngd på ritualer och traditioner.

Islam:
Eftersom medelhavet inte längre, iom ”hittandet” av Amerika, hade den centrala betydelse som det tidigare haft, så förlorar länder i speciellt östra medelhavet handelsförbindelser. När Europa så påbörjar kolonialprojektet i början av 1800-talet, har delar av den muslimska världen redan förlorat ekonomiskt men delar har även slåtts ut av digerdöden. Det sistnämnda betyder att en stor del av intelligentian är borta i t.ex. Kairo. Industrialiseringen är i full blomning i Europa och maskinerna här överträffar i produktion vad man i den muslimska världen kan prestera. Europeiska jordbruksredskap anpassade för Europeisk mark, slår ut det lokala jordbruket. Alla dessa ”tillfälligheter” (och fler) och den följande kolonisationen föder föga förvånande tankar om att allt (eller i alla fall det mesta) från ”väst” är dåligt. Flera av de länder vi idag känner som muslimska, är ”från början” egentligen godtyckligt uppdragna på kartan av Européer. Att muslimska områden hade reducerats till kolonier, såg (och ser?) många muslimer som inte bara politiska och kulturella kriser, utan även som religiösa sådana.

Som svar på detta kan vi se t.ex. Modernistisk Islam och Sekulär Islam som står för nytolkning och en ansträngning till ”anpassning”. Man ser här Islam som ett värderingssystem bland andra och menar att ”vi muslimer har alltid förnyat oss”. Kvinnor skall ha rätt att arbeta utanför hemmet och man måste tänka om angående strikta klädkoder. Sharialagarna skall jämställas med civilrätt. Man ser Islam som en del av samhället (medan andra så att säga ser det tvärt om). Flera länder som har anammat detta förhållningssätt, kallar vi i ”väst” dock för diktaturer. Och det kanske de är, men de är alltså inte teokratier.

Motsatsen till det här skulle då vara t.ex. vissa militanta, fundamentalistiska, grupper som ser Islam som ett alternativ till t.ex. kapitalism och andra ”ismer” iom Islams (i deras ögon) allomspännande giltighet. En grund i det här ligger hos att muslimska lärde så att säga vände sig inåt, när de mötte moderniteten och sökte sig en ”säker grund” i historien. Fundamentalism är kanske en dålig benämning, på vad många muslimer själva skulle kalla islamsk politisk aktivism. Ett exempel är givetvis Al-Qaida. De strävar efter en världsbild baserad på 600-talets tolkningstraditioner. En återgång till det som var. Samtidigt använder man sig friskt av moderna uppfinningar som mobiltelefoner och datorer för att nå sina mål. Man väljer helt enkelt vad man vill ta del av och man frånsäger sig det ideologiska innehållet hos ”väst”. Dessa militanta grupper drar sig inte för att använda våld i sitt strävande att skapa en Islamisk stat. Talibanrörelsen kan ses som en annan (i mångas ögon) fanatisk grupp. Deras kvinnosyn är mycket ”traditionell” enligt dem själva och många andra (detta kan dock, som vi sett, diskuteras), med fotsid burqa som kanske det vanligaste kännetecknet. Kvinnor får heller inte köra bil, arbeta eller gå i skola allt för länge. Islams lagar skall strängt följas. 
Som sagt så blir detta förhållningssätt knepigt att förstå sig på, när vi vet om hur allt kan kokas ner till ”tolkning”. Men jag tror att man ”utifrån” får försöka se till historien när man söker efter anledningar. Dessa grupper är alla svar och reaktioner på moderniteten, globaliseringen och också kolonialismen och dessa är sprungna ur det västerländska ”samhället” och dess idéer. Så när ”vi” förskräcks över våldsamheter och liknande, så kan det nog vara en god idé att förstå det egna ”ansvaret” i vad som händer. Inte så att ”vi” alla måste känna en kollektiv skuld, men vi bör vara insatta i de anledningar som drivit fram de yttringar vi ser på tv och läser om i tidningar. I globaliseringen så skall individen ”lyckas på marknaden”, om man då inte gör det så är det givetvis ett misslyckande. Jobbigt nog om man bor i ett redan fullt ut industrialiserat, moderniserat och ”lyckat” samhälle. Än värre är det väl då om man bor i ett land som, till för alldeles nyligen, var satt under ett ”imperialistiskt ok”? Chanserna för att man skall lyckas blir försvinnande små och om individer då söker sig till grupper som kan utlova en säker bas och som talar om deras ”högre värde” är det inte underligt. Många av dem som söker sig till dessa militanta grupper är inte outbildade och/eller fattiga, utan (oftast) unga män från något sånär välbärgade familjer. Hur kommer detta sig? Jag finner svaret i deprivationsteorin. Känslan av saknad måste inte vara ekonomiskt grundad (som jag tror att många i just ”väst” tror), det är bara en anledning. Det som saknas kan vara en känd förlust av identitet. Föräldrarna kanske är sekulariserade ”moderna” muslimer, men barnet känner att något fattas. Kanske vissa skulle avskriva det till viss del som en ”ungdomsrevolt”, vilket det kanske också är. Men problemet är ju såklart djupare än så.