ReligionsSociologitenta år 2, termin 1

(Även här fattas frågeställningen)
1. På sidan 72 i Kunskapssociologi talar Berger och Luckmann om ett hypotetiskt möte mellan två, för varandra tidigare okända individer på en öde ö; Personer A och B. I detta möte uppstår snabbt ömsesidiga typifieringar, när individerna ser varandra agera. Handlingar förknippas med motiv och dessa typifieras som återkommande när handlingarna upprepas. De här typifieringarna uttrycks i särskilda handlingsmönster, som både A och B lär sig känna igen och reagera på. Det här är inte institutionalisering, men den ”[är redan] närvarande in nucleo” (Kunskapssociologi s.73). Vi människor har denna förmåga för att kunna ”förutse” andras handlingar och vi kan då även agera ihop, samarbeta. Detta skapar rutiner, som i nästa generation ges en högre signifikans, eftersom det konstruerats ”en social värld som innehåller rötterna till en expanderande institutionell ordning” (Kunskapssociologi s.74). För att denna sorts typifiering skall uppstå, måste A och B:s vanemässiga agerande gå in i varandra. För att det skall hända måste handlingarna vara viktiga för båda individerna i deras ”värld”. Typifieringen av människor kan således ses som nödvändigt, om inte t.o.m. ofrånkomligt, ur ett ”överlevnadsperspektiv”. Vi måste kunna ”läsa” varandra för att kunna samspela och underlätta vår vardag. Om A och B får barn, så får de rutiner vi talat om en funktion som historiska institutioner och upplevs som ”ägande en egen verklighet” (Kunskapssociologi s.75) och dessa ”hårdnar”, de framstår som alltmer självklara och ”givna”. Denna nu objektiva värld överförs till nästkommande generation(er). Om vårt hypotetiska par istället är ett samhälle, så är det de individer som har störst kunskap om dessa institutioner och som därigenom får, så att säga, tolkningsföreträde, som blir mest framgångsrika. Vad för värderingar som ett visst samhälle har spelar ingen större roll. I alla fall inte så länge individer och grupper ”bara” behöver förstå de egna institutionernas mekanismer och koder. En tendens till tröghet blir starkare i institutionerna (kanske för att det som ”alltid” har fungerat, är vant, säkert och bekvämt) (Kunskapssociologi s.138) och de som ”sitter på” den högsta tolkande kunskapen (alltså de som har ”rätt”) vill inte släppa på den makt denna kunskap ger och innebär. Så länge institutionen fungerar och inte är obekväm kommer den att finnas kvar (Kunskapssociologi s.138). I denna tröghet och ovilja till förändring ligger vad man kan kalla en klasskillnad (eller kanske värdeskillnad som leder till klasskillnad). Denna skillnad tar sig uttryck i att vissa inte får komma till tals eller i alla fall inte tas på allvar. Det kan handla om kvinnor, invandrare, handikappade, arbetslösa, rödhåriga eller värmlänningar – Allt beroende på vilka institutioner som det omgivande samhället innefattar och de koder det använder sig av för att avgöra vad som skall anses vara ”högre”, mer värt och viktigt. Signifikanta andra lär oss under primärsocialisationen vad som är ”rätt och fel” och så blir alla människor på ett eller annat sätt samhällsmedlemmar. För att detta samhälle skall kännas meningsfullt för (1)individen, måste denne förstå de semiotiska tecken som samhället håller sig med. I olika ”klasser” finns olika tecken, olika företeelser osv. som anses mer eller mindre viktiga. I en familj ur ”överklassen” kanske tyngden läggs på god utbildning, traditioner, osv. grundat i en vilja att hålla kvar vid den sociala status man uppnått, medan vikten istället kan läggas på mer ”praktiska” saker som att hjälpas åt med hushållsarbetet och att försöka skrapa ihop till nästa månadshyra i hemmet med en ensamstående förälder (dessa är givetvis hypotetiska, men inte omöjliga exempel). I båda ”lägren” behövs det att man anser sig själv ha ”rätt”, för att livet skall ta sig meningsfullt, eller i alla fall meningsfullt i hur man lever det. Hos överklassfamiljen har man ju ”bevis” för att man tolkat tillvaron på rätt sätt; god ekonomi, fritid osv. Medan man hos den ensamstående föräldern kan hitta ett mått av stolthet (”Jag klarar detta själv”), men kanske också bitterhet (”Jag är själv mot världen”) eller avund. Det är inte förrän i mötet ”face to face” som en grundläggande förändring kan ske. Att möta ”den andre” gör att vi tvingas att ännu en gång tolka och ta till oss tecken (som för oss själva kan vara mer eller mindre främmande). I denna tolkning följer ett visst mått av förståelse. Vi kanske inte håller med om det som sägs, men vi kommer att internalisera och reagera på det. I vårt ekonomiskt utvecklade samhälle, med dess stora ”kunskapsbank”, skulle det vara omöjligt att alla hade lika stor kunskap och insikt inom varje område. Detta i sig är inget problem. Problemet ligger i att vi värdesätter människor efter deras kunskap, vilket antagligen grundar sig i att vi värdesätter olika kunskaper, olika mycket. Tyvärr verkar empatisk kunskap idag vara rätt lågt värderad och samhället ter sig ofta kallt. Teoretisk (och ibland praktisk) spetskunskap värderas dock högt. Detta skulle vi kunna leda till ett allt mer globaliserat och teknologiserat samhälle. Vi är idag i kontakt med många fler människor, än vad bara våra mor- och farföräldrar var för 50 år sedan. I alla fall på ”pappret”. Vi kan ha 1000 vänner på Facebook, men vi har kanske bara träffat 30 st. av dem rent fysiskt. Vi tar del i deras liv, men de är inte ”verkliga” för oss, eftersom en person inte ”blir verklig för mig i ordets fullständigaste bemärkelse förrän jag möter honom ansikte mot ansikte” (Kunskapssociologi s.42). I ett samhälle där direkt (”fysisk”) personlig kontakt allt oftare uteblir (vi lever i ett kommunikationssamhälle, men kommunicerar via sms och E-mail) så kanske vi blir lidande i den uteblivna face to face-kontakten. I detta ligger också hur mycket lättare det blir att ta ”hårda” beslut angående andra, då vi distanserar oss från dessa ”andra” i våra beslut osv. och ”den andre” alltså inte blir riktigt verklig för oss i vår kommunikation. Individer i ett sådant samhälle slutar att vara just individer och blir istället nummer. Detta begränsar vår medmänsklighet, men vi har givetvis förmågan att vända på denna trend, eftersom ”Samhällsordningen [bara existerar] som en produkt av mänsklig aktivitet”
(1) (Kunskapssociologi s.68). Berger och Luckmann talar om en extrem samhällsvariant där institutionaliseringen är så fundamental att ”alla problem är gemensamma, alla lösningar på dessa problem är socialt objektiverade och alla sociala handlingar är institutionaliserade” (Kunskapssociologi s.97). De ser detta som ett mardrömsscenario och menar att primitiva samhällen visar mer likheter med denna extrem än vad civiliserade samhällen gör. Att dela precis vartenda problem osv. låter inte så lockande. Men kanske kan vi anta att individer i detta samhälle skulle känna sig mer aktivt deltagande i vardagen och därmed också behövda och önskvärda, än vad människor känner i vårt samhälle idag? Om en individ i det tidigare nämnda ”extremsamhälle” blir sjuk så är det något hela gruppen oroar sig över. Kanske för att gruppens överlevnad hänger på att alla kan bidra till att mat kommer på bordet osv. Givetvis vore det omöjligt för en nation på 8 miljoner invånare att stanna upp om en människa blir sjuk (dock var det en tyst minut för Palme, vi fick inte spela boll på skolplanen kommer jag ihåg och bilarna på gatan stod still). Kanske är det därför vi människor dras till att gå med i föreningar osv.? För att känna oss behövda och få känna samhörighet i ett samhälle där vi blir allt mer individualiserade? Grupper behövs, så att dessas kunskap kan utvecklas, ”förädlas”. Vi vill nog alla att piloten som styr planet vi flyger i, är just pilot och inte plåtslagare. Minussidan är just när innehavaren av en viss kunskap ges ett värde ”utanför” sitt kunskapsområde. Vissa uppfattas som innehavande ett högre värde, p.g.a. den position som de innehar. Amerikas president anses antagligen som en av världens viktigaste personer och det med viss rätta om man betänker den makt som han så att säga går i spetsen för. Men är han mer värd än andra människor? Tyvärr skulle nog många svara ”ja” på den frågan. Vad som värderas ”högre” än annat har sin grund i vad som för tillfället anses vara till gagn för samhället. En högutbildad tekniker anses vara mer värd, bättre, än en arbetslös ”drömmare” som skriver blödigt dravel. I alla fall tills den sistnämnde blir publicerad, varpå hennes alster ses som djupsinnigt, nyskapande och romantiskt. Människor kan så totalt identifieras med de typifieringar de givits i samhället, att de uppfattas som ingenting annat än de typerna (Kunskapssociologi s.109). Uttrycket ”en gång tjuv, alltid tjuv” förklaras således. Om man brutit mot normer som samhället satt upp, blir man kategoriserad som t.ex. ekonomisk brottsling. Även efter man avtjänat straff, så är man fortfarande en brottsling, om inte t.o.m. än mer generaliserat en ”kåkfarare”. I vårt kategoriserande blir vi alltså uteslutande. Vissa kan anses inte ha rätt kunskap, eller anses inte ha rätt till/förmåga att skaffa sig kunskap på vissa områden. Då begränsas inte bara vissa individers och gruppers rättigheter och friheter, utan också samhällets chans att utvecklas och förnya sig. Detta kan leda till att samhället i fråga stagnerar och inte ”hänger med” i en global utveckling, som i sin ”natur” uppvisar pluralism.
2. Vi har gått från ödessamhälle till valsamhälle. Idag lever vi i ett ”anti-kollektiv” där jaget är i centrum. Tidigare generationers etik (som till stor del grundades i religionen) och koder, gäller inte i samma utsträckning idag. Detta gör individen ”vilsen”, tolkningsramar som förr var självklara kan inte längre ge svar på de stora frågorna. Denna kognitiva dissonans leder till känslan av att inte tillhöra, en deprivation där individen upplever sig som stående ensam kvar. I samhällen i ”väst” skall vi idag ifrågasätta allt, men inga eller få svar blir givna. Inga auktoriteter har sanningsanspråk (sägs det i alla fall) och även om de har det, så skall dessa ändå ifrågasättas. Att religionen kan ses som återkommande (om den nu i egentlig mening någonsin var ”borta”) kan vi förstå som en reaktion på denna ”splittrade” verklighet. Pluralismen gör att människan (som social varelse) söker sig till det som kan ses som ”fast”, sant. Människan behöver ett enhetligt kodsystem, i alla fall ett som är enhetligt för henne själv. McGuire verkar mena att ju öppnare ett samhälle är, ju mer mobilitet där finns, desto mer verkar folk sluta sig inom sig själva och söka upp kollektiv. Vidare säger hon att vi som religionsvetare och sociologer borde se mer till individen och att religion på individnivå hela tiden är i förändring. Religiositeten är en blandning av influenser som inte alls behöver vara i linje med vad religiösa institutioner anser vara viktiga (Lived Religion s.4). Definitionerna av ”lived” religion och ”Official” religion är således att den ”levda” religionen är en religiös individs faktiska upplevelse och ”official-varianten” en föreskriven religion med definierad tro och praktik, utformat av en institution (Lived Religion s.12). Som jag förstår det är en religion den del av religiositeten (om man kan uttrycka det så) som är ”uppstyrd” med texter, liturgi, dogmer osv. Oftast är den också en hierarki. Idag ser vi många rörelser där hierarki eller dogm är frånvarande och det kan ses som ett övergångsstadium. De tidiga kristnas ritualer osv. har mycket lite gemensamt (efter vad jag förstått) med hur kyrkan idag ser ut och är uppbyggd. Det verkar som att för att en grupp skall överleva, krävs att den utvecklar ett kodsystem som medlemmarna förstår och använder sig av. Om vi betänker informationen i ”Kunskapssociologi”, så kommer det enligt Berger och Luckmann med stor säkerhet då att framträda experter på detta kodsystem, varpå en hierarki är född, då dessa experter ”stiger i värde”. Denna individuella religiositet skall dock enligt McGuire inte ses som ett nytt fenomen, utan något som var rådande även förr i tiden. Detta är vad ”den långa reformationen” skulle ta hand om, att få religionen mer homogeniserad och inte så eklektisk. Innan detta homogeniserade arbete fått effekt var det religiösa uttrycket mycket varierande på olika platser i den kristna ”världen”. Den sena medeltidens religion var inte heterogen (Lived Religion s.25) och i stort sett så var det endast några få koncept som kristna delade, så som t.ex. dop, mässa och några grundläggande böner. ”Resten” av religiositeten var en blandning (2) av vad man ansåg sig behöva, mycket beroende på lokala traditioner, huvudsakliga ”inkomstkällor” (var man t.ex. en fiskarby eller odlade man till större delen spannmål) osv. Olika tyngd lades på olika helgon t.ex. McGuire menar att det är denna långa reformation som idag grundläggande färgar antropologers och sociologers (felaktiga) förståelse av individers religiositet. Under 60 och 70-talen undersökte McGuire katolska grupper och hon kom sedermera till slutsatsen att grupperna uppmuntrade sina medlemmar att blanda sina traditionella katolska utövningar med nya religiösa uttryck. Med facit i hand så är detta kanske inte så underligt, just dessa två årtionden kan väl sägas kännetecknas av förändring på flera fronter. Hon talar om individer som absolut skulle kallat sig själva katoliker, men som hade större likheter med protestanter ifråga om rassegregationen i Usa. Här kan tyckas att hon blandar ihop koncepten. En katolik kan väl tro på påvens ställföreträdande position och andra ”katolska” religiösa tankar men ha en, från vissa andra katoliker, avvikande åsikt angående raspolitik. Detta behöver väl inte tala för en skillnad i religiös tro? Hon blandar ihop religiös tillhörighet och politiskt ställningstagande. I det moderna samhället ändrar sig individen hela tiden, menar McGuire. Detta kan nog påstås vara sant för människor i alla tider. Dock går förändringarna idag snabbare i och med informationstekniken och den kontakt som finns mellan kulturer och individer. Nya idéer sprids mycket fort och människan förkastar sådant som hon finner ”gammalt”, ineffektivt eller obrukbart. Denna pragmatiska inställning verkar även gälla religionen. I och med vad vi läst om moderniteten och sekulariseringen med deras (måhända) överdrivna tilltro till vetenskap osv., så skulle ”dagens” desekularisering kunna förstås som en ”tillbakagång” till ett normaltillstånd. I alla fall om vi talar det ”gamla sociologispråk” som McGuire menar är baserat på den förståelse av religioner och religiositet som varit (är?) bärande i väst. Man skulle också kunna se det som att sekulariseringen egentligen aldrig ägt rum, utan att de som undersökte sakernas tillstånd helt enkelt missuppfattade hur det egentligen låg till och inte förstod att folk var precis lika religiösa som tidigare. Peter Berger menar att Europa är av särart vad gäller sekulariseringen och att detta har att göra med Europeisk historia. I kristendomen finns tanken om ”de två städerna” inbäddad, så konceptet att skilja på ”stat” och kyrka är känt sedan tidigare. Ändå har Europeiska stater varit nära kopplade till kyrkor. Så när individer och grupper känt sig åsidosatta av ”överheten” (stat, kung, tsar osv.) så har kyrkan fått sig en skopa också (Reflections on the Sociology of Religion Today s.448). Om det är som McGuire säger, att det verkar som att folk har en grundläggande förmåga (och vilja) att utforma sin egen religiositet, så betyder det att när folket i Europa (som alltså redan haft ett distanserat och eklektiskt förhållande till religionen som institution) ändrat sin maktapparat, så har de haft lätt (2) för att i den förändringen hitta nya vägar att uttrycka sig religiöst. I övrigt kan man anse att även om reformationen var till för att homogenisera kristendomen, så slog ju detta fel. På relativt kort tid utvecklades t.ex. flera olika varianter av protestantism. Den pluralism som vi upplever idag, föder helt enkelt den i oss så starka ”driften” att vara ”andliga”. Pluralismen tillhandahåller än mer infallsvinklar och idéer än vad som funnits tillgängligt tidigare, i ett premodernt samhälle. Om individen sedan väljer att bejaka denna pluralism och plocka ifrån ”smörgåsbordet” (New Age) eller att sluta sig i en ”slutgiltigt sann” verklighet som presenteras av ”fundamentalisktiska” grupper som islamister eller nynazister, är en fråga om ambiguitet(in)tolerans. För att förstå en annan grupp behöver vi kunna förstå dess ”språk”. Att ta till sig ett nytt ”modersmål” anses generellt som mer eller mindre omöjligt (vi kan givetvis lära oss nya saker, men aldrig lika grundligt som vårt ”modersmål”). Vilket får mig att se det som att när människor möter andra religiösa uttryck, så tolkar de dessas ”tecken”, med sin egen bakgrund och religiösa ”bildnings” tolkningsmall. Varpå man kan påstå att de ”förstått” den ”nya” religionen fel, eller i alla fall färgat den. Dock menar McGuire som så ”att denna ”blandning” av influenser skulle vara ett nytt fenomen är antagligen att förstå tidigare generationers religiösa förhållningssätt fel” (Lived Religion s.17), så uppenbarligen är detta inget nytt under solen. Men om det är så att människan söker sig till det ”säkra”, men vi ändå kan se en ökning i den privata religiositeten, så undrar jag om vi inte i framtiden kommer att få se hur även de ”mjuka”, öppna, religiösa varianterna kommer att ”hårdna” när de försöker klargöra vilka de är. Som jag själv ser det är detta att vara religiös att hålla vissa, av en institution fastställda ”regler” för sanna. I detta kan det sedan finnas varierande grader av religiositet, till vilken grad man hänger sig osv. Att vara spirituell eller andlig är i sig inte att vara religiös, utan att man uttalar en viss ”tro” på någonting ”mer”. Om det sedan är Gud, spöken, änglar, Satan eller healing är av sekundär betydelse. Vi som religionsforskare måste dock ha någon slags utgångspunkt att starta ifrån. Denna kan och skall givetvis ifrågasättas och vi skall hela tiden förstå att hur vi förhåller oss till både utgångspunkt och ämne har sin grund i vår egen individuella bakgrund och den intellektuella tradition vi är en produkt och utvecklande del av. Måhända är det bara intellektuella som bryr sig om det inkonsekventa förhållandet mellan ett religiöst och vetenskapligt synsätt på världen (Lived Religion s.16). I detta tror jag McGuire har rätt. Och om vi, som McGuire misstänker, är färgade av en postreformatorisk, protestantisk purism som gör att vi väljer att bortse från en stor del av de religionsuttryck som folk håller sig med (Lived Religion s.25), så är kanske E.S. Turner inte fel ute när han säger ”Sociologi är studiet av människor som inte behöver bli studerade av människor som behöver det” (Världens Giftigaste Citat s.91).
3. Ett av mina tidigaste, klara, minnen är från ett födelsedagskalas för min dagmammas egen dotter. Mitt i tårtan frågade hon mig ”kan du inte berätta för de andra hur det är att bo med bara mamma?”. Jag tyckte frågan var väldigt underlig och visste inte hur jag skulle besvara den. Jag hade ju alltid bott med mamma och pappa bodde utanför i ett hus utanför stan. Jag tyckte att de lika gärna kunde tala om för mig hur det var att bo med två föräldrar (vilket jag givetvis inser hade varit en lika absurd fråga, i alla fall ställd till ett 4årigt barn). Detta var på 70-talet och ensamstående föräldrar var ännu inte helt vanligt, i alla fall inte på de mindre orterna. Då vi alla är speglar till vår omgivning osv., så undrar jag om jag förhållit mig annorlunda gentemot de andra dagbarnen, då Berger och Luckmann talar om hur olika slag av legitimering i olika grupper, kan leda till konflikt i det logiska sammanhanget (för övrigt är jag införstådd med att vi inte skall skriva i ”jagform” i våra tentor, men exemplet var allt för talande för att jag skulle kunna låta bli). När Berger och Luckmann säger att ”Som vi har sett ligger ursprunget till varje institutionell ordning i typifieringen av ens eget och andras utförande av handlingar” (Kunskapssociologi s.89), så skall detta förstås som ett ”cirkeltänkande”; Det ena är ett svar på det andra, som ger det ena osv. Föreställda eller faktiska intentioner och förväntningar gentemot ”den andre” är reaktioner och aktioner baserade på vårt samspel med denne andre. Samhället består av externalisering, objektivering och internalisering (Kunskapssociologi s.153) av information från, i första hand, våra signifikanta andra. Människan föds med förutsättningen att kunna bli en samhällsmedlem och första steget mot att bli en sådan ligger i internaliseringen av andras ”subjektiva processer” som uttryckande en objektiv mening. Vi tar alltså över den värld där andra redan lever (Kunskapssociologi s.154) och i detta övertagande gör vi denna värld till vår egen och börjar så småningom att förmedla den samme. Detta är den primära socialisationsprocessen som vi alla går igenom som barn. Den sekundära socialisationen utgörs av den interaktion vi har med det samhälle vi möter. Berger och Luckmann verkar vara av den uppfattningen att vi som individer inte har mycket till val i det här och inte heller biologiska faktorer verkar spela någon avgörande roll för dem. Kanske har de rätt och ”allt” är ett aldrig avslutat socialt (sam)spel. Men ändå kan man misstänka att biologi spelar roll, då människan rent biologiskt verkar vara en social varelse och detta för med sig vissa biologiska betingelser (flockbeteende t.ex.). Men är vi helt utlämnade till det sociala samspelet för det? Våra signifikanta andra förmedlar den verklighet som de känner stämmer med deras egen sociala placering. Detta gör alltså att ett barn med arbetarföräldrar ser sig (och blir sedd) som en ”arbetarunge” osv. I och med att barnet gör föräldrarnas värld till sin egen, skapar barnet så att säga sig självt. Det får en plats i verkligheten. Är det i det här som ”tonårsrevolt” har sin grund? En önskan om att (3)inte vara en ”kopia” av sina föräldrar, utan att få känna att man är en autonom individ? Vi internaliserar normer från våra signifikanta andra, dessa kan vara både ”samhälleliga” som att ”man skall inte mörda” till koncentrerade former mer specifika för den egna gruppen och/eller efter social status, så som ”man skall vara solidarisk med…” och ”folks värde kan ses i deras bilval”. Om socialisationen fungerat bra når individens ”egen jag-identifikation stabilitet och kontinuitet” (Kunskapssociologi s.157). Denna identitet uppfattas som en identitet i allmänhet, inte bara av de signifikanta andra, utan av samhället i stort (och av individen själv, får vi anta). Så en god primärsocialisation leder till att individen integrerar väl med andra, är stabil och trygg. En dålig slik leder till jag-svaghet, osäkerhet och möjlig oförmåga att rätta sig efter de ”regler” som samhället ställt upp. Här måste vi stanna upp och fråga oss om det bara är individen som kan vara ”fel”. Kan det inte vara så, att även individen som enligt samhällets normer visar upp jag-svaghet och svårighet att följa uppsatta normer mycket väl kan ha en god primär socialisation? Kan det vara så att samhällets normer är ”fel”, orättvisa kanske? Och är inte då individens ”brister” egentligen ett uttryck för ett sunt sinne? Alltså; Om det uppträder en ”dissonans” i den primära socialisationen, blir individen jag-svag. Personen får svårt att identifiera sig med andra och vet inte sin ”plats” i ”verkligheten”, då denne alltså har svårt att tolka sagda verklighet. På sätt och vis kan man ju tycka att detta ligger helt i tiden. Det (post)moderna samhället utmärks just av att det inte finns något som är ”säkert” eller några slutgiltiga sanningar och om det inte finns några sanningar ”där ute”, varför skulle det då finnas några ”här inne”? Om verkligheten inte är säker och stabil, kan ju inte heller individerna som bor i den förväntas vara det? Jag-svaghet skulle alltså för individen vara ett, i det (post)moderna samhället, normaltillstånd. Denna tanke anser jag förstärks än mer med det fenomen vi hört så mycket om de senaste åren: Curlingföräldrar. Föräldrar som ”sopar” undan alla problem och hinder för sina barn. Detta görs givetvis i all välmening, i en önskan att skydda sin avkomma från potentiella hot. Men vad leder det till? Hela generationer som är oförmögna att ta hand om sig själva, rädsla inför att fatta egna beslut, ta eget ansvar? Om man från första stund aldrig fått testa sina gränser och ta reda på vad som faktiskt är farligt, så borde resultatet bli att allt upplevs som farligt? Om detta beteende är en grundläggande legitimering, med dess ”förklaringar … så att säga inbyggda i ordförrådet” (Kunskapssociologi s.113), i den primära socialisationen, så blir det ett mönster som är svårt att bryta. Då den sekundära socialisationen genomförs med andra som tillhör samma ”curling-trend”, blir detta något som fortsätter produceras. Eller är ”vi” bara curlingföräldrar till våra egna barn och inte till andras ungar? Eftersom våra (symboliska) universa är produkter med en historia (Kunskapssociologi s.116) och vi hela tiden fortsätter (3)skapa och producera denna historia, så kan man tycka det omöjligt att bryta dessa ”traditioner”. Legitimeringsproblemet grund uppstår när en tidigare generations ”verklighet” skall överföras till nästa generation. Föräldrarnas koder och språk kanske inte går ihop med det som samhället förväntar sig av individen. Om barnet har utvecklat en god ambiguitetstollerans, så skall detta inte presentera ett allt för stort problem (varpå föräldrarnas arbete med koder osv. får sägas ha varit lyckat). Barnet är då så pass ”starkt” att det klarar skiftet från föräldrarnas ”verklighet” och den/de som barnet möter i sin vardag. Om man istället har fått en låg ambiguitetstollerans och därmed har svårt att möte en allt mer sammansatt verklighet finns vissa knep man kan ta till för att stilla sitt sinne. T.ex. kan man uppsöka en grupp med lika låg ”smärttröskel” som en själv och därigenom berättiga och fortsätta producera sin egen slutna värld. Berger och Luckmann talar om ”terapi och tillintetgörelse” (Kunskapssociologi s.132). Där terapi går ut på att använda sitt begreppsmaskineri för att se till att det ”annorlunda” ändå håller sig inom ramarna för den verklighet man satt upp (de påpekar att detta är ett globalt förhållningssätt). I mindre grupper kan vi anta att detta görs genom våld eller kanske med hot därom, eller kanske genom social utfrysning (jag tänker nu främst på ungdomsgrupper t.ex.). Tillintetgörelse å andra sidan handlar om att helt enkelt förneka de uttryck som inte passar in i det egna universumet. Detta kan göras genom att det avvikande ses som ”något man inte kan ta på allvar” (Kunskapssociologi s.135) eller så kan man sträva efter att förklara det avvikande i termer som är gångbara i ens egen verklighet. I mångt och mycket flyter dessa begrepp ihop, för i båda är det ju införstått att något är ”ur fas” med det som (enligt ”oss”) är verkligt och att detta måste föras tillbaka till fållan. Båda begreppen innefattar vad man skulle kunna uppfatta som ett ”förlöjligande” av ”den andre”. Då ”man undviker utomstående därför att de alltid förkroppsligar hotet om tillintetgörelse” (Kunskapssociologi s.147), så är även detta ett slags cirkeltänkande: Jag tillintetgör det jag inte förstår, det som inte passar in. Så att inte jag själv blir tillintetgjord. Vi kan ta genusperspektivet i åtanke: Pojkar skall vara modiga, starka och inte gråta. Flickor skall vara söta, tysta och snälla. Tidigare jobbade jag som lärare. Om pojkarna blev frustrerade för att de inte förstod och därför skrek och kastade saker omkring sig, så blev lärares reaktion förvånande ofta ”pojkar är pojkar”. Om en flicka reagerade på samma sätt, så föreslogs allt från föräldrasamtal till B.u.p. Enligt mig är det ett lysande exempel på hur ett visst beteende inte är rätt ”kod” för en viss grupp. Om bara pojkar får vara utåtagerande, vilket uttryckssätt lämnas då åt flickorna? Inåtagerande? Är det därför som det verkar vara fler flickor än pojkar som i allt tidigare åldrar börjar skära sig i armarna osv? Ett försök att uttrycka sin frustration, utan att höras?
Litteraturlista:
McGuire, Meredith B. Lived Religion – Faith and practice in everyday life, 2008. Oxford university press: New York.
Berger, Peter L och Luckmann, Thomas. Kunskapssociologi – hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet, 1966. Scanbook AB: Falun.
Eriksson, Leif och Lind, Kristoffer. Världens giftigaste citat, 2004. Lindochco: Borgå.
Artikelsamling, Religionssociologi. RKT132 Religionsbeteendevetenskap.