Religionspsykologitenta

Tentamen
Vi har under kursens gång behandlat olika religionspsykologiska teorier och perspektiv. Tentamen består av tre uppgifter som sammanlagt omfattar max 9 A4-sidor (Times New Roman, 12p, enkelt radavstånd), frånsett försättsblad och eventuell litteraturlista. Svarskvantum är max 3 sidor per uppgift. Uppgifterna är som följer:
1. Sigmund Freuds psykoanalys har fått utstå omfattande kritik, men har också reviderats på en rad olika, inte sällan motstridiga, sätt. Kritiken har bland annat handlat om hur religion och religiositet har uppfattats och framställts inom psykoanalysen. Därtill har den feministiska kritiken av psykoanalysen varit betydande. Redogör för och diskutera Sigmund Freuds psykoanalytiska perspektiv, samt kritiken av densamma, ur ett religionspsykologiskt perspektiv. Vilka olika slags religionsuppfattningar kommer till uttryck hos Freud och hans efterföljare, som t ex C. G. Jung, Erik H. Erikson, objektrelationsteorin (ORT) och Nancy Chodorow? Vilka styrkor respektive svagheter anser du att de psykologiska perspektiven rymmer? Vilka religiösa fenomen, uttryck eller dylikt anser du att psykoanalysen och dess efterföljare är bäst lämpade till att förklara och ge förståelse av? Motivera dina uppfattningar! Var noga med att klargöra de eventuella skillnader som kan finnas inom de psykologiska perspektiven som du behandlar, samt vilken betydelse dessa skillnader kan ha för förståelsen av religion och religiositet.
2. Religiös förändring. Vad händer, betraktat ur ett religionspsykologiskt perspektiv, när en människa byter verklighetsuppfattning eller tolkningsperspektiv? Vilka omständigheter, förutsättningar, orsaker och konsekvenser är relevanta för en religionspsykolog att observera? Diskutera dessa frågor utifrån ett av följande områden: konverteringens psykologi, omvändelsens psykologi, coping, den religiösa erfarenhetens psykologi, mystikens psykologi eller religiösa visioners psykologi. Du väljer själv vilket av dessa religionspsykologiska områden som du vill fokusera på, vilket inte nödvändigtvis utesluter de övriga. Du bör också överväga vilka andra psykologiska perspektiv som kan vara dig till gagn för att komplettera förståelsen av det område som du valt att behandla. För ett kritiskt och konstruktivt resonemang med syfte att formulera en relevant teori och förståelse av det fenomen du själv väljer att belysa inom ramen för uppgiften.  
3. Den religiöst motiverade självmordsbombarens psykologi. Diskutera och utvärdera de olika perspektiv på självmordsbombarens psykologi som ges i kurslitteraturen. Du ska utifrån kurslitteraturen formulera en egen teori om den religiöst motiverade självmordsbombarens psykologi. Till din hjälp kan du även använda andra psykologiska teorier än de som explicit behandlar självmordsbombarens psykologi. Betänk problemet med reduktionism när du formulerar din teori. Ditt teoretiska perspektiv bör vara det som, enligt dig, ger den rimligaste förklaringen till självmordsbombarens psykologi. Argumentera väl för din sak!

All kurslitteratur som ingår i delkursen kan användas för att genomföra uppgifterna. Det ska framgå av tentamen att du har läst relevanta delar av litteraturen. Använder du annan litteratur ska detta framgå och motiveras. Det är kurslitteraturen du examineras på.
Mitt svar:

1. Kort skulle jag beskriva Freuds tankar om gud och religiositet som följer: Gud är inget annat än psykiska processer och vi kan inte klara oss utan dessa illusioner. Barnet producerar en idealbild av Far (och Mor) i form av ”Gud”, när barnet inser att Far (och Mor) så att säga inte räcker till. Med utbildning osv. kommer vi fram till att illusionen om Gud inte behövs.
En fördjupning i ovanstående resonemang kan ju vara att föredra. Sigmund Freud förstår individens upplevelsevärld som en följd av konflikter som individen själv inte är medveten om. Enligt honom motiveras människorna omedvetet och biologiskt av drifterna aggression och sexualitet. Oidipuskomplexet går ut på att barnet vill ha sin mor för sig själv och bli av med sin far. Detta leder till kastrationsskräck och ångest. I alla fall för pojkar, flickor får nöja sig med att (till slut) acceptera det faktum att de inte kan få en penis av vare sig mor eller far, vilket gör att de resten av livet lever med en ”känsla av brist, underlägsenhet och masochism”. Kvinnan verkar hos Freud mest ses som en passiv aktör, som endast ”tar emot” och vars kön är osynligt. När han talar om hur pojkarna i ”horden” slår ihjäl ”far” för att få tillgång till kvinnorna i närheten och hur detta sedan, i killarnas minne, gör fadern till gud blir kvinnan endast ett föremål för männens sexualdrift. I förlängningen betyder det att Freud egentligen inte uttalar sig om kvinnors religiositet. Ur genussynpunkt är Freud utdaterad, mannen ses som representant för människan och i den mån kvinnans psykologi tas upp, är den mest anpassad till en manlig ”mall”. Själv tror jag att Horneys tankar om kvinnors identitetsutveckling beror mer på kvinnans upplevelse av sitt eget kön, än en eventuell penisavund, stämmer. Kulturer är alla, enligt Freud, byggda på offer och tvång och för att vi skall orka med det tryck som kulturen lägger på oss, så har vi tre förhållningssätt: ”Identifikation med dem utnyttjar oss, flykt till konsten och hängivelse till religiösa illusioner”. Naturens krafter skrämmer människan och påminner oss om att vi skall dö. Detta gör att vi ”förmänskligar naturen” (vilket har förebilder i barnets förhållande till sin far) och tror oss se en mening i dess nycker, vi bearbetar då skräcken psykiskt menar Freud.
Människan har tre psykologiska stadier; Det medvetna, det förmedvetna och det undermedvetna och i detta sistnämnda är symboler viktiga. Man projicerar t.ex. de svagheter man inte vill erkänna hos sig själv, på en utomstående. Men även hjälplöshet kan ”övervinnas” genom att individen projicerar önsketankar, vilket för Freud betyder att religionen bara är en illusion. I sitt arbete från 1907 jämför Freud de religiösa riternas upprepande med en neurotikers tvångshandlingar och han menar att tvångstankar och ceremonier uppkommer som ett skydd mot bortträngda driftkomplex. Den neurotiska individens ceremoniella handlande ser Freud som likartat med den religiösa ritens och att religiösa ceremoniers beteende fungerar som ett skydd mot undanträngda impulser som är ångestladdade. Detta anser jag låter möjligt (om än en smula hårddraget), då det repetitiva inslaget är liknande och ett uteblivande av detta kan framkalla ångest och skuldkänslor. Att just skuldkänslor är viktiga för religionen, tar Freud upp i Totem och Tabu från 1913. Vidare tänker sig Freud neurosen som en privat, personlig religiositet och religionen som en ”kollektiv tvångsneuros”. Att utföra ritualer tvångsmässigt skulle fungera som ett försvar mot en frestelse man är rädd för, om jag förstått Freud rätt. Bakom ceremonin finns en orsakskedja (eller enskild händelse) av skuld och längst ner i tvångsneurosen ligger ständigt den bortträngda driften av sexuell karaktär. Här skiljer sig religionen från tvångsneurosen menar Freud; Hos en religiös person är det först och främst självhävdelsen som inte får komma till tals, utan beläggs med skuld. Jag anser (och flera med mig) att Freuds tillvägagångssätt inte håller empiriskt. Han förutsätter t.ex. att religionen är ett symtom och utgår från detta i sin forskning, vilket gör det till en premiss i hans utläggningar och inte ett resultat. Hans förhållningssätt patologiserar därmed det religiösa beteendet, eftersom Freud anser den huvudsakliga försvarsmekanismen vara bortträning (då den talar om en allsmäktig Gud han ser som en projektion av önskningar hos de som inte fixar att se livet i vitögat) så blir alltså religionen en tvångsneuros. Freud har kritiserats för att han inte studerat ”normala människors” religiösa beteende och då missat hur religiositeten då kan ses som ”en i personligheten motiverande faktor”. Då frågar jag mig att man väl även då kunde påstå det vara ett neurotiskt utslag? Även om någon är ”normal”, så kan väl en religiös rit ses som ett, kanske av samhälle påtvingat, neurotiskt beteende? Vidare menar Freud att forntidens gudar genom evolutionära processer har sammanförts till den ende guden och jag undrar om han ser en evolution i människans psyke. Är denna evolution i så fall positiv eller negativ. I vårt allt mer sekulariserade samhälle, med vetenskap osv., backar gudarna och det faller på den ”religiösa funktionen att upprätthålla moral och praktik” (om jag förstår litteraturen rätt). Eftersom vi människor alltid kommer att förbli barn inför vår tillvaro, så ger vi denna tillvaro våra fäders drag. Eftersom styrkan i önskningarna om skydd är otroligt stark ”överlever” gudstron. I övrigt har han en övertygelse om att vi inte har fri vilja och ser oss som endast reagerande på yttre faktorer. Min (bland andras) inställning är att människan inte endast kan sägas reagera, utan också agera. Då vi, som sociala organismer, bor i ett interagerande samhälle, måste vi agera för att få en reaktion. Annars blir det bara reaktioner på reaktioner och då följer för mig frågan vad det var för aktion som den första reaktionen var ett svar på. Så kan det kanske vara, men talar vi då om ”den förste orörde röraren”, Gud? Vilken Freud, som ateist, inte tror på. Så även om det kan finnas mycket bra i det Freud tänkt ut, så anser jag att han kraftigt missar sociologiska aspekter i sin psykologi. Vidare har människan ett behov av att ställa existentiella frågor och har därmed en meningssökande dimension (vilket jag anser kan appliceras på Freud själv, då han sökte en djupare förståelse, ”meningen”, bakom psykiska processer). Jag, med andra, anser att Freuds tankar blir svåra att vetenskapligt bevisa, så även om hans metoder uppmärksammar det undermedvetnas betydelse så blir de i slutändan inte något som kan bevisas, möjligen hållas för troligt.
Erik H. Eriksson menar att religion inte alls är en regression i patologisk mening, utan att den kan erbjuda hopp och att man kan se de religiösa riterna som ”kollektivt odlade gestaltningsmöjligheter som bearbetar människans grundbehov”. Han ser tre viktiga faktorer för en människas utveckling av gudsrelation. Utvecklingen hänger ihop med ett barns relation till dess moder. Dessa är känslokvalitén knuten till modersrelationen, de tidigaste upplevelserna av ömsesidigt igenkännande i relation till modern och barnets upplevelse av att bli övergiven av sin moder. Denna moderns närvaro, kallar Eriksson för ”Helgad Närvaro” och i vuxen ålder blir den en ”osynlig närvaro” i den religiösa upplevelsen. Vi skiljs alla från vår mor och det lägger grunden för en (även i de bästa fall) ”autonomins ensamhet”. All senare identitetskänsla hos ett barn baseras på mötet ”ansikte mot ansikte” med sin mor. Detta möte är något som Eriksson säger att alla religioner försöker återupprepa i sina ritualer. Religionen representerar de upplevelser som mamman står för hos barnet, moderns frånvaro lämnar oss med en längtan att få återgå till ”modersskötet”, det ”förlorade paradiset”. Den stora skillnaden mellan Freud och Eriksson anser jag vara den senares mer positiva syn på religiositet. Dock vill jag påstå att Eriksson lägger en kanske för stor vikt vid ”modern”. Visst är mamma viktig, men det ingår ju ändå två personer i föräldraskapet. Vad är faderns betydelse? Även här vill jag påstå att den sociologiska aspekten är för liten och vidare frågar jag mig ifall Eriksson likställer modern med gud?
Objektsrelationsteorin (ORT) menar att människan är en individ som söker relationer och inte som en driftstyrd varelse, som Freud menar. Barnet vill ha relationer till yttre objekt (helst mor och far) och erfarenhet av dessa personer skapar ”avtryck” och bildar ”inre objekt” hos barnet. Senare i livet påverkar dessa ”inre känslomässiga kärnor” personens bild av gud. För oss viktiga personer blir alltså senare en slags ritning för hur vi ”ser” gud.
Nancy Chodorow påpekar, med rätta, att ”kvinnans modersfunktion … har tagits för given av alla tidigare sociologier och psykologer”. Visst är det kvinnan som har de biologiska förutsättningarna att bli gravid och att amma. Men som funktion är ”moder” kulturellt skapad och därmed verkar hon vilja sammanföra det psykoanalytiska och det sociologiska. Enligt Chodorow har mödrar en annan inställning till pojkar, än till flickor. Döttrar blir en del av modern själv och pojkar ses som ”små män”, speciellt om fadern ofta är borta. Sonen fyller alltså mammans behov av att ha en karl att relatera till. Detta låter kanske riktigt i mina öron, men på samma gång måste man ju då förutsätta här att mammans behov av en relation till en man faktiskt existerar. Vet vi att det förhåller sig på det viset ”biologiskt”, eller är det kulturellt betingat? Måste alla våra relationer vara med de direkt anknutna till oss, eller kan de ”behövda” relationerna fyllas genom vänner, arbetskamrater osv.? Vidare anser jag att detta lämnar individen utan fria val och att det i sig självt infantiliserar oss och förutsätter att vi inte har något eget ansvar. Den utveckling Chodorow talar om här skulle också leda till att pojkar snabbare bli autonoma individer och ur religiositetssynpunkt leder det mig, som Lene Sjörup, att förstå det som att kvinnor skulle ha lättare att ”gå in i en upplevelse av unio mystica”. Dock förutsätter det att jag från börjar godtar Chodorows tanke om modersrelationerna, vilket jag inte alls är säker på att jag gör, i alla fall inte till punkt och pricka.
C G Jung att vi under lång tid använt symboler och språkliga system för att integrera oss själva och vår identitet i kosmos. Som jag förstår det anser Jung att de flestas problem är existentiella och inte olika former av flykt ifrån tillvaron (som Freud menade). Jag ser här ännu en skillnad; Jung ser oss som sökande, aktiva, individer medan Freud ser oss som inaktiva och reagerande. Vidare menar Jung att vi inte får se människan som endast resultatet av orsak och verkan. Vi ingår, som jag förstår det, i en historia och ett händelseförlopp som vi försöker förstå och relatera till (vilket påminner om hermeneutiken hos Gadamer). Jung ser myten som ett starkare element i människans psyke, än sexualiteten. Och där Freud anser religiositet vara abnorm, menar Jung att det är ”irreligiositeten” som är det. Han är alltså positiv till religionen. När denna tanke utvecklas, ger det för Jung att religion är ett allmänmänskligt fenomen och att om individen inte tar del av ”klassisk religiositet” och dess myter, blir hon en kluven människa. För Jung är idén om Gud psykologiskt sann för den som säger sig ha upplevt den, han menar att han inte tror på Gud, han vet (vilket får mig att undra om han även ansåg schizofrenas föreställningar sanna, eller sanna för dem själva?). När Jung studerade sina patienter ansåg han sig hitta likheter i deras beskrivningar av drömmar osv och äldre tiders myter och religioner. Detta leder Jung till hans tanke om ”Arketyper”. Dessa existerar i det kollektivt omedvetna. Som jag uppfattar det blir symbolerna en ”bro” mellan ”mig” och det kollektivt omedvetna och med religionens hjälp kommer ”jag” i kontakt med ”den andliga reservoar han kallar det kollektivt omedvetna”. Dessa symboler är alltså väldigt viktiga för människan och om de uteblir (som i t.ex. protestantiska kyrkor) riskerar man att förlora deras försonande och utjämnande av motsatser i psyket. Det är svårt att avgöra gränserna i Jungs vetenskapliga iakttagelser och hans begrepp är ofta vaga. Ändå ser jag det som att Jung är på väg åt rätt håll i att det kan finnas ett kollektivt omedvetet. Dock tycks det mig som att han lägger för stor vikt vid det. Eftersom vi alla är födda ur/i och en del av kultur och tidsflöde så tycker jag att det är logiskt om det fanns ”rester” kvar från äldre tider. Det betyder inte att de är ”sanna” med stort S, bara att de finns där och vi använder oss (medvetet och omedvetet) av dem för att skapa oss en överblickbar verklighet. När Jung använder orden Logos (man – logiskt tänkande osv.) och Eros (kvinna – känslor osv.), så frågar jag mig vad det ordvalet säger oss. Språket är viktigt för tolkningen, så även om Jung ser kvinnor och män som lika mycket värda i sin polaritet finns där även en värdering (eller är det bara jag?). Vi har hur som helst alla en liten del av det motsatta könet inom oss enligt kvinnovetenskapliga synpunkter gällande Jung, vidare uttrycker dessa synpunkter att definitionen kvinna – man hos Jung är traditionell och att könsrelationerna inte är satta i en kulturell kontext. Ändå får jag påstå att han antagligen var rätt ”radikal” för sin tid, då han menar att denna ”annanhet” inom oss måste accepteras. Det som först och främst gör mig avogt inställd till psykoanalysen är att man, i mina ögon, verkar utgå ifrån en ”hypotes” och sedan försöker passa in de resultat man anser sig finna i denna hypotes, som symtom.

2. Vad är verklighet och vem har tolkningsföreträde gällande denna? Människan tar upp olika roller (eller uppfyller de förväntningar som rollerna innebär) och genom detta deltar vi i ”socialt objektiverade handlingssätt”. När vi sedan” internaliserar” dessa skapas vår identitet och därmed blir den sociala världen en subjektiv verklighet. Denna sociala värld måste sedan förklaras och berättigas för nästa generation, varje generation, för att legitimeras. Här är språket det viktigaste verktyget. Den ”översta nivån” av legitimeringen kallar kunskapssociologerna för ”symboliskt universum”, en samlad teoretisk tradition, en ”symbolisk totalitet” som alla då alltså tillhör. Dessa symboler ger mening till allt från vardagshandlingar till drömmar för människorna och det ”universum” som symbolerna utgör hjälper oss alltså att få allt på rätt plats. Berger menar att ”religionen legitimerar sociala institutioner genom att placera dem iom en helig och kosmisk referensram”. Religionen upprätthåller alltså de sedan tidigare givna sociala konventionerna och gör det på ett sådant sätt, att det så att säga blir ”fel” att rucka på sådana övertygelser (om jag förstår rätt). Men vad händer om denna verklighetsuppfattning ”hotas”? Tidigare nämnda internalisering är grundläggande för att vi skall kunna förstå våra medmänniskor och uppleva världen ”som en meningsfull verklighet”. I vårt framåtskridande sker denna internalisering i.o.m. socialisationen, den viktigaste under barndomen (föräldrar kallas ”signifikanta andra”) då normer och förklaringsmodeller förankras. När vi växer upp bygger vi vår identitet på vad dessa signifikanta andra har definierat vad gäller attityd och roll. Som jag förstår det, skulle det vara otroligt svårt att bryta dessa ”mönster”, eller att ändra uppfattning då ”Den verklighet som internaliseras uppfattas som den enda verkligheten och därigenom blir den fast rotad i medvetandet”. Sekundär socialisation vidareutvecklar dessa roller, denna kommer från t.ex. lärare, kompisar, institutioner osv. Nils Holm säger om dessa roller ”att de tillhandahåller en plats i det sociala livet som korresponderar med den självbild han eller hon har” (min översättning), men att rollpåtagandet går mycket djupare än så. Då vi väldigt tidigt lär oss de kollektiva symboler som ingår i kulturen och framför allt i religionen, så blir dessa roller mycket djupt ankrade. Enligt litteraturen är den sekundära socialisationen ”svagare” än den primära och det stämmer säkert. Dock beror det väl på om den primära var stark till att börja med? Fast jag antar att om den var svag, så skulle det yttra sig på något vis hos individen. För att hålla våra övertygelser ”vid liv” behöver vi ”social förstärkning” och den får vi genom det umgänge vi har. Idag är Sverige (världen) en ”snabbare” plats, utbyte av tankar och idéer går mycket fortare än för bara 50 år sedan, så vi ”utsätts” hela tiden för andra infallsvinklar, religioner osv, så att hålla sitt symbolsystem helt, utan att ändra på det, torde vara svårt. Om man vill hålla systemet så intakt som möjligt, så skall man hålla sig till en grupp människor som anammar samma verklighetsuppfattning som en själv. Att ”byte” av verklighetsuppfattning kan verka skrämmande och att mycket ny information är avskräckande kan jag förstå, men på samma gång anser jag det vara lite ledsamt att människor är så starkt benägna att hålla fast vid ”gamla” övertygelser. Det borde väl vara roligt att lära sig nya saker, se saker i ett nytt ljus? Att diskutera det här med tolkning blir en knepig fråga, eftersom varje människa har flera olika individuella tolkningar. Men att tolkningsföreträdet oftast varit männens tror jag det flesta idag är överens om. Här anser (inte bara) jag att religionen har en del ansvar, då den håller gamla stereotyper vid liv och kvinnor ofta får skulden för allt ont i dess myter. Det krävs en ny socialisationsprocess för att byta verklighetsuppfattning. Jag frågar mig i vilken utsträckning ambiguitetstolerans spelar in här. Om sagda tolerans är hög, så tycker man ju att det borde vara relativt lätt att byta verklighetsuppfattning och om den är låg så är det svårare. Men kan det även vara så att om den är låg, så blir ett eventuellt byte desto kraftigare och mer omvälvande, medan om den är hög så blir aldrig bytet av eftersom ”allt är ok”? I t.ex. krissituationer är det inte alltid som det tidigare ”förhållningssättet” är nog och individen söker sig vidare. Då talar Berger och Luckmann om ”alternation”. Här krävs alltså en ny socialisationsprocess med nya signifikanta andra som så att säga stödjer i ”bytet”. I religiösa omvändelser är här församlingen så klart viktig för att upprätthålla strukturen i de ”nya” förhållningssätten och den ”värld” man tidigare var en del av, måste trängas undan. Det ”gamla” måste ses som ”före” omvändelsen och själva omvändelsen blir en ny födelse (själv tänker jag på det här som de där ”före – efter”-bilderna man kan se i tidningar). Man har blivit en ny och bättre människa. För att detta ”nya” skall bevaras måste man värjas mot motsägande åsikter och synvinklar som skulle kunna hota den nya världsbilden. Rambo ger flera exempel på situationer, som kan ligga till grund för en omvändelse. Kontext, kris och ”quest” menar han är bakomliggande, utlösande faktorer för konvertiten. I kontexten individ – samhälle kan dagens flytande ideal orsaka en existentiell ångest, vilket skulle kunna leda till konvertering (här vill jag återigen ställa frågan angående ambiguitetstolerans). I krisen kan ett psykologiskt behov ligga, som driver individen till omvändelse, detta behov kan komma ur ekonomiska bekymmer t.ex. I denna ingår även att man ”väljer” den religion man vill konvertera till. Varpå jag vill påstå att det då inte handlar om ett livsomvälvande beslut, utan mer en för stunden åtråvärd åtgärd för att uppnå ett för tillfället lönsamt mål (ser det som skillnaden mellan deprivationsteorin och rational choice i religionssociologin). Men vi talar ju om konvertering i sig och inte om olika ”värdenivåer” angående konvertitens ”ärlighet” i deltagande. När individen sedan har gått med i den nya rörelsen, religionen osv. så handlar det om en insocialisering, att denne internaliserar den nya tolkningsramen och gör den till sin. Konvertitens samröre med övriga samhället hålls på ett minimum och så gott som all interaktion sker med den egna gruppen. Först efter detta (men inte alltid om jag förstått det rätt) sker ett offentliggörande, ett dop t.ex. Personen har blivit en ny individ och förkastar det tidigare jaget och livet.
Området Coping, som jag väljer att fördjupa mig inom, ”tillhandahåller en modell för att beskriva det sätt på vilket individen, bemöter, försöker bemästra och anpassa sig till såväl inre som yttre stress eller konflikter”. Stress beror på en (eller flera) yttre faktor som kallas ”Stressor(er)”, stressen i sig påverkar vår perception och varseblivning. Människor försöker alltid uppnå ”homeostas” (balans) i tillvaron och inom sig själva, för att denna balans mellan inre behov och världen ”där ute” skall upprätthållas skapar vi olika försvar. Individens föreställningsvärld och religiösa uppfostran kan ibland ”tvinnas … samman” med dessa försvar. Religionen kan alltså ses som något som minskar denna stress. I arbetet att uppnå denna balans, kan religiositeten hos individen förändras eller återupprättas och det är inte ovanligt att religion närvarar vid kritiska händelser. Anledningen till att jag väljer just Coping, är att jag blivit mycket intresserad av teorins bredd; ”Coping engagerar alltså kognitiva, affektiva, beteendemässiga och fysiologiska delar av människan och det är en process av interaktion mellan individ och situation i ett större sammanhang, socialt eller kulturellt”. Som jag uppfattar teorin kan den appliceras inte bara på psykologisk mikronivå, utan även på meso- och makronivå ur ett sociologiskt perspektiv. För mig verkar den vara överbryggande och ”öppen för förslag”. Primär och sekundär bedömning tar upp hur individen upplever mängden av stress i en situation och huruvida hon anser sig förmögen att hantera sagda stress. En viktig del i coping är känslan att även om det nuvarande läget är stressigt, så kan det ändras. Här kan alltså religionen vara till hjälp och även om forskning visat ”stöd för att religion kan ha andra funktioner” än att vara tillflyktsort när individen känner maktlöshet, så undrar jag om inte även dessa ”andra funktioner” har en grund i just längtan efter ”tillflyktsort”. Vidare har religionen betydelse i ”bemästrandet av privata och sociala problem”, vilket jag själv påstår att även vänner, musik, konst (eller vad nu individen väljer) kan ha. Det beror på vad man själv värdesätter. Kenneth Pargament är den som litteraturen mest använder sig av och han menar att det är viktigt att, för att förstå copingprocessen, sätta sig in i både religion och psykologi genom påståendet: ”ett psykologiskt studium av religion och coping kan fungera som en bro mellan två skilda och ibland isolerade discipliner”. Både psykologi och religion utger sig försöka ge svar på ”verkligheten” åt människan. Något som blir viktigt i coping är den sociala gemenskapen som mål och att känna samhörighet med likasinnade stärker denna gemenskap. Enligt attributionsteorin har människan ett grundläggande behov av ”att göra världen begriplig och därmed kontrollerbar” och inom coping används detta för att besvara t.ex. vem som vänder sig till religionen i copingprocessen. När vi talar om religiös omvändelse, så blir det i coping-termer en fråga om omskapande av målet för ”signifikansen”. Den mest radikala (och omvälvande för individen antar jag) av copingmekanismerna är ”Nyskapandet” av både medel och mål för denna signifikans. Pargament säger ”In an effort to re-create life, the individual experiences a dramatic change of the self, a change in which the self becomes identified with the sacred”. Individen upplever att något är grundläggande fel i hennes liv, det ser inte ut som det borde (en tanke jag finner uppfriskande är att en av anledningarna till att en sådan här omvälvande händelse kan ske, är att en tidigare copingprocess inte lyckats i sitt ”arbete”, det presenterar för mig en ödmjukhet i teorin, på samma gång som den inte ”ger upp”). Ofta ses det egna jaget i omvändelsen som ett hinder för att nå fram till målet. Jag undrar om det då innebär att ”jaget” måste tonas ner, för att inte säga förgöras för att omvändelsen skall äga rum?
När livet sedan omskapats, så har människan identifierat sig med det heliga.
För mig sätts copingteorin ihop med försvarsmekanismer (så klart) och i (den medvetna/omedvetna) viljan att radikalt bryta med sin tidigare tro, ser jag ”försvarsorienterad religiositet”. Alltså att saker och ting är så skrämmande, att man hellre ”avvisar allt ifrågasättande som farligt” än att ta ansvar för det som skett. Jag inser att detta kan låta ”hårt”, men samtidigt förstår jag själva viljan till omvändelse som en ”reaktionsbildning”. Att något (kanske pådrivet av yttre orsaker) inombords skrämmer individen så till den grad att driver denne att helt ändra sitt liv och så att säga lägga det i någon annans händer. Människan är medveten om sin egen dödlighet och jag anser att det är därför vi söker ”mening” med våra liv, eftersom ”utslocknande” och ickeexistens skrämmer oss så. Men för mig är det att säga upp sin mänsklighet att avsäga sig ansvaret. Val kan vara plågsamma, men de är ändå våra att göra. Visst kan vi behöva hjälp och en viktig komponent i detta ”arbetet” är förlåtelsen, den ses som nyskapande, ett sätt att ge upp sig själv och att ”förlåtelsen innebär ett avsteg från ett liv som varit präglat av smärta och orättvisa”. Kan det här ingå att förlåta sig själv, eller blir det förmätet? I övrigt undrar jag om copingteorin går att använda på en social nivå (jag inser givetvis att detta berör sociologi snarare än psykologi), kan en hel grupp eller t.o.m. ett land finna sig i en sådan kris att Coping blir applicerbart?

3. Enligt litteraturen beskylls inte sällan ”religionspsykologin eller religionssociologin för s.k. reduktionism. Det betyder att man tror att det religiösa livet slutgiltigt skulle kunna förklaras i ingenting annan än psykologiska eller sociologiska termer”. I mina ögon skulle man kunna använda precis samma logik på religiösa ”sanningar”, då de söker förklara ”allt” utifrån endast religiösa termer. Givetvis finns det gradskillnader. Reduktionism blir alltså att man ger en förenklad förklaring av ett begrepp, process osv. Men för att kunna studera ett visst fenomen eller liknande, måste vi inom psykologin (t.ex.) koncentrera oss på en mindre del. Detta innebär dock inte att vi får ”döma” hela personen utifrån den vinkel vi valt. Gör vi det har vi blivit ”psykologi-troende”, eftersom vi inte längre försöker ta reda på saker om världen har vi då skaffat oss en universell förklaring. Det viktigaste för mig personligen är att försöka hålla mig så ”fördomsfri” som möjligt och inte ”värdera” det jag stöter på i mina undersökningar. Ett visst mått av ”fördom” är dock ofrånkomligt enligt hermeneutiken, men att vara medveten om detta kan vara ett steg på vägen. Vår självförståelse uppstår inte i ett ”vakuum” och jag, som Geertz, har en ”socialkonstruktionistisk grundsyn” och förstår alltså människan som ”tillverkad” av tillvaron, men även som dess tillverkare. Individen och kulturen formar varandra hela tiden, vidare kan ”en narrativ psykologi kan sägas vara länken mellan individ och kultur”. Enligt Charles Taylor konstrueras självet genom ett ”nätverk av samtal”, alltså vår relation till andra människor. Men dagens värld är fragmentiserad och utbytet av tankar, åsikter går snabbt. Vi ”utsätts” för infallsvinklar, som vi skall tolka och förhålla oss till, i stort sett hela tiden. För 100 år sedan, hade det tolkningsarbetet kanske tagit en livstid, idag skall det göras på en minut. Detta innebär i sig att fler och fler inser den otroliga mängd sätt att tolka tillvaron på. Själv föreställer jag mig det som att försöka ta sig över en å genom att kliva på stenar, men att inte vara säker på vilka stenar man skall välja för att inte trilla i vattnet. Att detta kan verka skrämmande förvånar inte och Lifton ”menar att fundamentalistiska tolkningar av världen kan få bra grogrund i en fragmentiserad värld”. Individer och grupper skapar en alltmer sluten världsuppfattning som ett försvar mot en värld man inte längre ”mäktar” med. Med denna slutna bild kommer en känsla av ”visshet” som kan leda till ”ökad våldsbenägenhet”. Enligt litteraturen har människan idag ingen ”gemensam värdegrund” och det skulle bero på en nedgång av religionerna och ökat kapitalism. Detta stämmer säkert, men förr i tiden var religionen och tron på ”traditionella institutioner” stark och det kapitalistiska systemet ännu inte uppfunnet. Hade människorna förr ändå en gemensam värdegrund? Krigade gjorde de ju i alla fall friskt. Att förstå det på ovanstående vis, anser jag vara förenklande. Den gemensamma grunden skulle i så fall vara att fler trodde på en allmänt vedertagen religionsuppfattning. Men att uppfattningen i sig tog olika uttryck i olika länder och kulturer. Jag kan förstå det ur synvinkeln att en fragmentiserad värld ”tar bort” våra vissheter och lämnar oss med en känsla av tappat fotfäste.

På tal om reduktionism; När Joan Lachkar talar om terrorism och självmordsbombare, lägger hon som premiss en likhet mellan dessa och en person med borderlinepersonlighet genom vad hon kallar ”psychohistory”. För att bättre förstå psyket hos terroristen tittade hon närmare på Mellanösterns historia och nämner den ”dans” hon anser sig se i det politiska spelet mellan Islam och Judendom (Palestina – Israel). Hon påstår att dessa religioner/kulturer är involverade i ett aldrig avslutat krig. Hon faller dock här, då vi vet att muslimer och judar inte alls ”alltid” har legat i krig. Förhållandet dem emellan har t.o.m. förr varit produktivt och fredligt. Jag skulle vilja påstå att hon, när hon använder liknelsen borderline – terrorism, lägger ett felaktigt antagande i grunden för sitt arbete. Hon utgår från något hon anser vara sant och passar därefter in sina ”fynd” i sin redan klara mall. Vidare menar hon att Islam och ”islamistisk barnuppfostran” försöker göra folk för evigt ”beroende” och alla uttryck för personliga behov osv. ses som ”svaghet och misslyckande”. I borderlinepersonligheten ligger det att alltid ”svara med samma mynt”, att vederbörande har en förmåga att förvränga, manipulera och missuppfatta verkligheten. Om denne ljuger, är det för att någon annan ljugit tidigare osv. Hon jämför detta med självmordsbombare och terrorister, som om de gör något ”dumt”, endast säger sig ha gjort detta för att någon annan var dum mot dem tidigare. Detta förhållningssätt stämmer säkerligen på en borderlinepersonlighet. Men bara för att en borderlineperson fungerar så, betyder ju inte det att de faktiskt inte blivit illa behandlade. Även en ”sjuk” människas reaktion kan vara ett äkta och rättvisande svar på en verklig händelse? Jag anser att hon, när hon likställer självmordsbombare och borderlinepersonligheten, patologiserar de förstnämnda. Detta ”friar” indirekt (i detta fall) Usa och Israel från ansvar i frågan och jag undrar vad som kan sägas om denna vägran. Gäller samma retorik här? Vidare skulle terroristen projicera ”skuld”, därigenom ser denne sig själv som det eviga offret och deras mest påfallande drag skulle vara ”avund” och ”skam”. Detta ihop gör att man vill förstöra det man avundas (och just därför behöver och saknar). Fortsättningsvis menar Lachkar att en frånvarande fader (eller en illa fungerande) gör att barnet aldrig blir riktigt ”avvand” från sin mor. Detta leder till en känsla av tomhet hos individen, ett ”hål” som då istället kan fyllas av t.ex. ideologi eller trosövertygelse. Detta ser hon (om jag förstår det rätt) som den grundläggande anledningen till att folk blir terrorister och självmordsbombare. Då en borderlinepersonlighet inte kan ”älska”, använder sig denna av sex som substitut för kärlek. På samma sätt använder, enligt Lachkar, självmordsbombaren ”rädsla” som substitut för mänskliga kontakter. Hon menar kort att terrorister tror sig vara separerade från moderns kropp, när de i själva verket (för alltid) är emotionellt fast i livmodern. Hon lägger, i god psykoanalytisk anda, mycket stor vikt vid människans förhållande till ”far” och fortsätter med att en djupare förståelse för borderlinepersonligheten kan hjälpa oss i vår förståelse av ”terrorismen och våldsamma uttryck av aggression mot väst”. Min uppfattning är att hon alltså menar att islamisk barnuppfostran är en produkt av sig själv. Generation efter generation förevigar detta ”system” och att vi ser prov på en ”regression mot den mest primitiva nivå av mänsklig funktion”. För mig är detta synsätt kallt (för att inte säga fruktansvärt) och jag anser det även vara kontraproduktivt då det inte öppnar för en dialog i ömsesidig respekt. Att förhålla sig på detta vis betyder ett infantiliserande av en hel kultur och religion (implicerat i hennes text är att mekanismerna för att bli exempelvis terrorist är inbakade i religionen – Islam – kulturen som sådan). Alternativt kan denna kultur ses som psykiskt sjuk och villig att låta denna ”sjuka” ärvas vidare och förvärras. I bästa fall kan man se det som ett välvilligt försök att förstå psykologin bakom terrorism. Men retoriken gör att man får en känsla av överlägsenhet från hennes sida och att hon så att säga klappar de muslimska ”barnen” på huvudet och säger ”du förstår inte bättre, du är ju sjuk/ bara ett barn”. För att inte tala om den blinda fläck hos henne som utgörs av en oförmåga att se eget ansvar (från Israels och Amerikas sida) i problemet terrorism osv.
Enligt Hood och medarbetare skall man kalla fundamentalisters världsförståelse som ”intratextuell”, alltså att man förstår världen och det egna jaget utifrån en helig text och denna text är ”den enda källan till mening”. Religiositet kan, som vi ser, användas på en mängd olika sätt. När vi talar om terrorism m.m., så anser jag att religionen används som ett medel för att nå ett mål. Det kan givetvis finnas ”gradskillnader”; En del är säkerligen övertygade om att religionen ”säger åt” dem vad de skall göra. Men lika många tror jag använder religionen som ”ursäkt” för att driva igenom andra agendor. Så problematiken angående terrorism/självmordsbombare är inte något som stannar på individnivå, det måste ses i ett större perspektiv och vi måste ”ständigt erinra oss att det är ett mycket sammansatt ämne”. Jag anser att den mest fruktsamma teorin torde vara den ”kognitiva psykologin”. Även skulle jag kanske vilja ha med en smula av ”trait” här också, då jag faktiskt tror att individer har t.ex. biologiska och hormonella skillnader, som kommer till uttryck på olika sätt, vid olika tillfällen och situationer. Som synes har jag svårt att se ”en väg” till en djupare förståelse för självmordsbombarens psykologi (eller någons psykologi för den delen). Dock tror jag att Bandura kan vara något på spåren, när han talar om ”kognitiv omstrukturering”. Att människan helt enkelt kan ”läras” att tänka på ett, för sig, tidigare ”otänkbart” vis. Det gäller enkelt uttryckt att med språkets hjälp ”avdramatisera” ett skeende, inte säga ”mörda” utan istället använda t.ex. ”ta hand om” eller något liknande, att alltså använda ”eufemismer”. Det blir på något vis inte ens ett demoniserande av ”den andre”, den andre blir till ett ”inget”. Jag skulle också vilja använda mig av Copingteorin här. Där den enskilde hamnat i en kris, p.g.a. utomstående faktorer (fragmentisering, fattigdom, svält eller liknande) så kan den samhörighet, gruppkänsla och visshet om ”något mer” i en fundamentalistisk grupp hjälpa denne. När den blivande självmordsbombaren sedan går igenom de stadier av isolering osv som krävs för att psykologiskt ”förbereda” sig för martyrskapet, så styrs denne genom processen av en utomstående (som jag alltså tror ofta har en ”bredare” agenda än ”bara” hämnd), en ledare. Här ser jag eufemismerna komma i spel; Man får lära sig att man inte ”mördar en människa” utan man ”räddar oss från det onda” (om denna retorik har använts sedan folk var små, så är den än djupare rotad), vidare vet man att ens familj kommer att tas om hand om, både ekonomiskt men också rent statusmässigt. De har ju en hjälte i familjen. I övrigt finns det alltid ett mått av ”skam” i att misslyckas med det man företar sig och det tror jag inte är kulturellt bundet alls, jag tror det är allmänmänskligt. Som; Det man lovar håller man osv. Många länder idag har fortfarande kvar arkebusering på plats för ordervägran och desertering i krigstid t.ex. Men för att återvända till ”en hjälte i familjen”; Jag tror detta ofta är den springande punkten. Föreställningen om den ensamme hjälten, som slåss mot alla odds, är inget exklusivt för den muslimska ”världen”. Som togs upp på föreläsningen så visste Jesus uppenbarligen att han skulle dö, men ville ändå inte ha någon hjälp osv. De kungar som förde krig och härjade är de som vi bäst kommer ihåg från historielektionerna. Och det här anser jag vara mycket viktigt: Att bli ihågkommen. De individer som (vad jag vet) går med i dessa fundamentalistiska rörelser, för att sedan bli självmordsbombare, tillhör en grupp människor som blivit ”osynliggjorda” under en lång tid. Att då begå en handling som ”för alltid” kommer att leva kvar i folks minne, blir ju som att i första hand leva för alltid och i andra hand att just bli ”någon”, att finnas till.  

När vi här talar om självmordsbombarens psykologi, så tror jag vi först måste ”höja” vår blick och se till sociopolitiska faktorer. Hur lever människorna? Har de mat för dagen och tak över sina huvuden? Det hade varit väldigt skönt om alla ”utsatta” använde sig av samma taktik som Gandhi och hängav sig åt passivt motstånd. Men att tro att så skall vara fallet, anser jag farligt naivt. En människa/grupp av människor som anser sig ha blivit illa behandlade (vare sig det är en reell eller imaginär känsla), går bara med på sagda förhållande ”så länge”, tills de ”slår tillbaka”. På sätt och vis ser jag motstånd och ”hämndaktioner” som något sunt, ett uttryck för att man vill visa sitt egenvärde. Att självmordsbombning och terrorhandlingar är horribla handlingar är jag givetvis medveten om. Vad jag menar är att jag inte tror det finns en ”början” eller grund i individen. Utan att det är yttre faktorer som spelat in, under lång tid så att dessa till slut insocialiserats och att detta sedan används av ledare med en egen dagordning. Det finns säkerligen en anledning att tro att barn påverkas av föräldrakontakten osv. Speciellt om mamma förlorat ett ben och pappa är död. Kanske kan där finnas en känsla av att ha blivit bestulen på sin familj, sin barndom? Men är det i så fall verkligen ett sjukdomstillstånd hos individen?