Har tappat räkningen på dagar nu. Jagupplösningen är nära inpå total. Vet inte riktigt hur lång tid som gått och nu när saker börjat lägga sig till rätta, välkomnar jag en gammal vän igen. Vännen har hittat sitt gamla grepp runt min hals och ryggrad, håller hårt och trycket över bröstet ökar. Önskan om lättnad infinner sig, på samma vis som vid ett migränanfall; vad som helst för att lindra. Dock finns det antagligen ingen trepanering i världen, som hjälper. Att jämvikt skall vara så svårt att återfå, den står antagligen att finna någonstans; jag vet bara inte var.
I väntan på det som verkar så omöjligt att nå; finns inget annat än att fortsätta se ner i klyftan, se den vidga sig och låta sig falla där i. Det låter mer dramatiskt, än det egentligen är. Känslan i denna verklighet är ingenting nytt, jag är varken först eller sist. Endast ännu i en lång rad. Det värker som en sprucken tand, när jag förstår att sekundärpositionen är min och min lott är att vänta, väntan på att någon annan skall falla från nåden. Under tiden ler och stöttar, lyssnar och väntar jag; men det tär något fruktansvärt på mig. Jag önskar innerligt att jag hade en större mental kapacitet, en starkare vilja; ett tåligare jag. Världen ter sig, återigen, som en färglös, olustigt härjande plats, där plats för annat än skiftningen mot blygrått innanför mina ögon inte ges. Jag vet att en annan dag, en annan tid, en annan form är möjlig, då min verklighet ter sig annorlunda; men att vänta är ett så gott som fruktlöst tidsfördriv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar