Paper Religionsvetenskaplig Läskurs, RKT292 delkurs 2

Böcker för recension:

Ingvild S Gilhus och Einar Thomassen. Antikens Religioner, 2011. Norstedts, Stockholm.

Jan Retsö. The Arabs in Antiquity – Their history from the Assyrians to the Umayyads, 2003. RoutledgeCurzon, New York.

Sarah Iles Johnston [g.e.]. Religions of the Ancient World, 2004. Harvard University Press, Harvard.

”Ett annat folk i den västsemitiska kulturkretsen var israeliterna. I Israel (ca 1150-586) blev El, som kan ha varit den viktigaste guden, uppfattad som identisk med Jahve. Denne Jahve var ursprungligen en krigsgud och stormgud med koppling till bergen, importerad från det land i sydost som i forntiden hette Edom. Liksom Marduk växer sig större än Enlil och Hadda, och Baal blir större än Dagan respektive El, överskuggar Jahve så småningom El. Skillnaden är att medan de båda förstnämnda gudaparen bestod som far och son i ett fortsatt polyteistiskt system, assimilerades El med Jahve i en monoteistisk konstruktion. Javhe övertog dessutom vissa egenskaper från ugariternas Baal” (s.92, Antikens Religioner).

Anledningen till att jag valt ovanstående böcker för läsning är först och främst mitt eget intresse för svunna tider, de kulturella och religiösa uttryck som hörde dem till, men även kan (och ska) valet av litteratur till del ses som en kritik mot det religionsvetenskapliga programmets upplägg. Inom humaniora är historisk kunskap och tolkning av grundläggande betydelse. För att sätta samtida religiösa, kulturella och sociala (till exempel) uttryck i kontext och därmed söka förstå och problematisera dem, krävs att vi förstår deras bakgrund.

Genom utbildningen har vi gått igenom de tidiga kristnas traditioner, hur man studerar religion, post/senmodernitet och den religiöses psykologi för att bara nämna några få infallsvinklar. När vi började delkurs 1 första året fick vi också ta del av Åke Sanders’ En humanistisk religionsvetenskap. I vilket han söker förklara och peka på vissa röda trådar i dagens religiösa värld. Dock gick vi snart in i det postmoderna fältet, vi talade om hur olika grupper runt om i världen hanterar ett postmodernt samhälle kontra religiösa uppfattningar. Givetvis ett viktigt och intressant område att studera och reflektera över. Men vi var också många som ifrågasatte valet att, så att säga, hoppa 2000+ år framåt i tiden, speciellt var det många lärarstudenter som anmärkte på detta: ”Men hur ska jag kunna ta med mig detta till en religionsundervisning på högstadiet?” var en kommentar. Givetvis kan man mena att det är din uppgift som lärare att lista ut detta, samtidigt så förstår jag oron. Under termin två närmade vi oss några religioners ursprung, men då mer angående vad religionen själv ”sade”, även detta intressant men fortfarande; var befann sig de tangerbara <<bevisen>>, var fanns arkeologin? Endast kort snuddade vi vid religioner och kulturer som existerade innan uppkomsten av de monoteistiska religionerna. Vi fick en tentamen med frågor angående det antika <<mellanöstern>>, Grekland, Egypten och så vidare. Men denna var inte speciellt djuplodande eller genomgående. Vi kan anse att det är upp till varje student att, efter intresse, ta reda på det som väcker nyfikenheten, samtidigt ska vi komma ihåg hur stressande och tidspressad studentens vardag är; det är inte alltid helt lätt att <<ta sig tid>>. Jag inser givetvis att detta handlar om prioriteringar i samband med kursupplägg och planering kontra ekonomi, men känslan har varit att <<här är några gamla grejer och här är de ’nya’ religionerna>>. Som om det fanns vattentäta skott dem emellan. Jag har svårt att se hur det skulle kunna förhålla sig så. Vilka var de gudar vars avbilder Mohammed slog sönder i Kaba? Vilken gud var det man prisade med den gyllene kalven, som gjorde Moses så upprörd? I hur stor utsträckning påverkade romarrikets religiösa föreställningar kristen tro? De monoteistiska religionerna uppstod inte i tomrum och för att på riktigt söka förstå varför religionerna ser ut som de gör idag, anser jag att vi måste veta i vilken mylla de fann näring och slog rot.

Så, tillbaka till min (och andras) uppfattning om vad humaniora är. Ett verktyg för att förstå och problematisera allmänt vedertagna <<sanningar>> angående historiska skeenden, att ifrågasätta strukturer och söka förstå vad som skett för att sakernas tillstånd ska ha blivit som de blev. Jag anser mig inte ha fått denna kunskap helt, önskvärt, förmedlad under min studietid på Göteborgs universitet. Detta kan såklart ligga på mina axlar och vara mitt eget fel/ansvar. Dock har jag gått igenom mina tidigare studieårs samlade pdf:er, worddokument och utskick från föreläsare, seminarieledare och så vidare, och jag påstår mig få vatten på min kvarn; historiska kopplinga, röda trådar, lyser ofta med sin frånvaro.

När jag fick möjligheten att fördjupa mig i de antika religionernas koppling till de nu existerande (i första hand Abrahamitiska) religiösa uppfattningarna, hur de tidigare färgat och fortsatt existerar (om än under ytan) i dagens religioner, så tog jag den. Jag har så att säga vävt in tidigare nämnda nyfikenhet i slutfasen av mina studier.

Som Gilhus och Thomassen skriver i inledningen till sin sju kapitel långa bok så har det ”länge funnits ett behov av en grundläggande, lättillgänglig framställning om de gamla religionerna i medelhavsområdet och Mellanöstern, uppdaterade med nyare forskning” (s.7, Antikens Religioner), och vi kan anse deras bok, vars språk är både lättförståeligt och direkt, åstadkommit just detta. Det är kanske inte nödvändigt med lätt och direkt text i en bok på universitetsnivå, men det gör den onekligen mer lättillgänglig för en större publik (vilket de också menar vara ett delmål för boken). Tidvis kan vi dock uppleva hur de <<dummar ner>> språket, vilket kan anses onödigt. I Retsö:s The Arabs in Antiquity är språket <<högre>> och beskrivningarna av mer <<klassisk>> vetenskaplig art. Något som jag personligen uppskattar (även om jag kan förstå hur detta kommer låta) är användandet av bilder i Antikens Religioner. Jag har lättare att ge texten större <<mening>> om jag kan koppla ihop den med ett foto av en relief föreställande en offerceremoni med guden Enlil i spetsen (s.63, Antikens Religioner) till exempel. Nu inte sagt att vetenskapliga texter ska vara bilderböcker, men vi människor verkar onekligen ha lättare för att associera och kontextualisera med hjälp av bilder, än av text. Det samma kan sägas om Religions of the Ancient World, vilken har mer av ett <<uppslagsverk>>, skrivet av flera olika författare, över sig. Antalet författare ger stundvis ett, en smula, spretigt intryck. Även här är språket <<högre>>. Detta betyder absolut inte att texterna är tråkiga. Boken är otroligt lärorik och onekligen en av de jag länge kommer ha stående i bokhyllan. Dock skiftar som sagt <<läsbarheten>> mellan de olika kapitlen. Även i denna har man använt sig av fotografier av det som omnämns i texten.

Vad som upprepade gånger slår oss när vi läser de tre böckerna, är hur så mycket verkar gå igen. Vilket kanske inte är så underligt då Medelhavet fungerade som ett kontaktnät för folk, kulturer, städer som annars låg åtskilda från varandra på grund av öknar, berg och så vidare. Detta gjorde att keltiska gudinnor kunde ha tempel och troende i Afrika, och Isis ha det samma i Italien och Brittanien till exempel. Medelhavets religioner stod i konstant kontakt med varandra (s.4-14, Religions of the Ancient World). Vissa teman verkar finnas med ifrån <<början>> av de flesta (alla?) kulturer och religioner. Solen, månen, himlavalvet, naturfenomen och naturen har i de flesta fall så att säga personifierats genom att man <<förgudligat>> dem. Solguden Re framställdes i Egypten oftast som en människa vilken ”bar solskivan som en krona på huvudet” (s.23, Antikens Religioner). Här frågar jag mig om detta är något som går igen i <<alla>> religioner? Jesus, änglar och till exempel Buddha framställs ofta med ett sken runt, över, huvudet; en gloria. Varför? Handlar det om att denne/dessa är upplysta och att man vill accentuera detta genom att avbilda dem med sken runt huvudet? Vidare menar Gilhus och Thomassen att vi endast kan förstå de Egyptiska myterna implicit, inte explicit. Det handlar alltså om tolkning från vår sida, vilket för oss in på ett intressant område. Kan man genomföra en diskursanalys på material som är så gammalt? Jag menar att vi absolut kan det, genom Retsö förstår vi att det är viktigt att vi läser historiska texter utifrån förståelse för den tid då de skrevs (s.15, Arabs in Antiquity).

Något annat som återkommer på flera platser i historien är hur en gud, eller gudar, strider mot något slags vidunder; ofta i form av en orm. Marduk besegrar i urtiden kaosdraken Tiamat. I Egypten handlar det om ormen Apofis, vilken måste bekämpas av solguden Re (guden som dör varje kväll och uppstår varje morgon). Re seglar i en båt när Apofis slår till och bekämpas med spjut, svärd och rep. Detta är slående likt Tors kamp mot Midgårdsormen i Nordisk mytologi. Är motivet något som nordbor tagit med sig från resor, eller har det ärvts över generationer allt längre norrut? Eller är det måhända en efterkonstruktion av nationalromantiska historiker? Eller är det jag som söker likheter där inga finns? Vi återkommer dock till <<resor>>.

Det blir enklare att förstå berättelserna i och med skrivkonstens uppfinnande. I Mesopotamien använde man sig av kilskrift och man menar idag att detta är början på <<historisk tid>>, alltså tid ifrån vilken vi har skriftliga källor. Mesopotamien utgjordes av statsstater, varav en var Sumer. Detta folk dyker upp på 3000talet fvt., deras ursprung är okänt men man menar idag att de antagligen var urinvånare. Vad jag förstår var alla de större, mer inflytande, grupperna i området semiter vilka alla haft samma grundläggande kulturella och religiösa struktur. Även om de olika grupperna hade olika namn på sina gudar, likställdes de med varandra. Eller rättare sagt; man såg dem som samma gud. Till exempel övertog Akkaderna Sumerernas gudanamn (Inanna identifierades som Ishtar och så vidare). Guden Enlil sågs som allhärskare och han avbildas hållandes i ett par ödestavlor. Att detta tema går igen i de Abrahamitiska religionerna ser jag som självklart och arkeologiska utgrävningar visar allt mer på att det förhåller sig på detta sätt. Vilket också visar sig när vi kommer in i avdelningen Histories i Religions of the Ancient World. Tidigare kapitel i boken har varit rätt så <<rätt på>>, i stil med <<så här är det>>. I Histories bestyrks dock teorier och tankar med arkeologiska fynd och tolkningar av dessa.

Jag menar att vi, i de tre böckerna, tar del av beskrivningar av hur resor, och därigenom möten människor emellan, skapat, format och omformat kulturella och religiösa föreställningar. Retsö menar till exempel att det är svårt att peka på ett folk från en plats, när man talar om Araber. Termen arab verkar ha betytt olika saker beroende på vem som talade. För vissa var termen positivt laddad, för andra negativt. Den används i både politiska och kulturella konflikter. Men ordets äldsta betydelse verkar ha varit beskrivningen av folk från vissa städer/byar/områden i västra Arabien. Dock fastställer Retsö att <<Arab>> aldrig betytt <<ökenlevande>>, inte heller <<nomad>>. Ett flertal <<Arabier>> kan, från början, ha funnits och det verkar som att termen mer används för att beskriva vissa medlemmar/familjer/stammar som vid orgastiska riter avhöll sig från att dricka vin och att ens delta. De fungerade istället som en slags <<moraliska väktare>>, att vakta samhället under dessa ritualer (s.612-13, The Arabs in Antiquity). Araber utgör alltså mer en socioreligiös grupp av krigare, vilka var en slags slavar under en gud eller härskare. Vidare skulle dessa ofta leva utanför gränsen mellan öknen och sådd mark. Även om de inte arbetar med jorden, verkar de inte heller ha varit rena nomader. Retsö menar att epitetet Arab mycket väl kan beskriva en slags religiös institution, i vilken man kunde initieras. Initiationen kunde då ha genomförts vid en plats som kallas HGR, och denna plats kan också ha personifierats med namnet Hagar, ”the mother of the bowmen in the Paran desert” (s.587, The Arabs in Antiquity), och då i förlängningen alltså Ishmael. Som jag förstår det menar Retsö att Araber kanske inte var namnet på ett folk, utan ett epitet för den roll, uppgift, man blivit ålagd att utföra, alternativt valt att initieras till? I vilket fall som helst så kan vi läsa oss till hur även dessa delade, och omvandlade, gudar och så vidare från andra kulturer och folk de mötte.

Exemplen över likheter och <<arv>> mellan kulturer och religioner är otaliga i böckerna. Det som jag ser som en bidragande, grundläggande, orsak till detta är handel. Det är en röd tråd jag starkt vill framföra. Upprepade gånger tar vi del av beskrivningar av hur människor från olika områden genom till exempel handel och krig (folkförflyttningar av något slag) utbyter idéer med varandra. På sätt och vis får vi kanske se detta som en självklarhet, människor pratar med varandra och även om du inte håller med om vad som sägs, så förhåller du dig per automatik till det sagda. Är det så att du anser det vara det dummaste du hört, då är det inte omöjligt att du söker skala bort det som påminner om detta dumma, från din egen tro och därigenom kunna peka på en företeelse och säga ”Men vi gör i alla fall inte sådär!”; ett slags vi-och-de-skapande. Är det så att du finner de nya tankarna tilltalande är det inte omöjligt att du inför vissa element av dem i din egen tro. Nu skriver jag <<du>> vilket givetvis blir missvisande. Jag menar att detta är processer som tar lång tid.

De Abrahamitiska religionerna är monoteistiska religioner med rötter i polyteistisk världsbild. Ett exempel på hur till exempel kristendomen till del har polyteistiska drag kan skönjas i den helgonkult som denna mysteriekult möter statsbärande religion har med sig (s.261, Antikens Religioner). Vi lever sålunda idag i ett samhälle och en kultur vars religiösa <<grund>> själv stammar i (och i delar har kvar drag från) polyteism. Men de gamla myterna lever kvar på annat vis också. Inom kristen och judisk myt, mysticism eller kanske <<vandringssägner>> omtalas Adams första fru Lilith. Hon visar sig vara för obstinat för sitt eget bästa, varför hon kastades ut i vildmarken. Hon förbannar då Adam och Gud, hon blir ond och hon får senare barn med demoner. Barnen får hon att hemsöka människan, medan hon själv försöker förföra och förgöra män, hon beskylls också för dödfödda barn. I Mesopotamien fanns <<mellanväsen>>, varelser som stod halvvägs mellan gudar och människor. Ett sådant väsen var den kvinnliga demonen Lilitu, både dennas namn och beskrivning är mycket lik den ovannämnda Lilith. I detta kan vi även se hur populärkulturen hämtar stoff från dessa urgamla myter. Jag söker efter Lilith Lilitu på Google och får fram ungefär 81600 stycken resultat på 0,28 sekunder, vilka de översta träffarna talar om ”lilith is most well-known as the demoness/goddess who was the first woman, created by god at the same time as adam, unlike eve who was created from […]” (www.lilitu.com/lilith/historical.html) och visar tillhörande bilder (varav ett flertal som bäst verkar ha ett ytterst tvivelaktigt samband med antika myter). Varför tar jag upp detta? För att det visar hur envist våra gamla föreställningar sitter i. Vi kan med stor säkerhet anta att dagens <<Lilithanhängare>> inte har mycket gemensamt med de vars samtida kultur frambringade den kvinnliga demonen Lilitu. Vad vi ser är hur vi tar till oss, omarbetar och modellerar efter behag och behov det vi anser passa oss från andra tider och kulturer; precis som de folk och kulturer vi får ta del av i de tre ovanstående böckerna gjort. Det verkar helt enkelt vara något grundläggande mänskligt att förtrollas av det mystiska och <<mer än mig>>.

Något jag personligen fastnade för var hur tillbedjandet av Venus (Morgonstjärnan och så vidare) varit väl utbrett. Morgonstjärnan är även namnet för Lucifer, Satan. Samtidigt omnämns Jesus som Morgonstjärnan i Uppenbarelseboken (s.606, The Arabs in Antiquity). Att Lucifer benämns som Morgonstjärnan var jag införstådd med, men det var nytt för mig att även Jesus går under det namnet. Jag skulle gärna vilja ta del av hur man förklarar detta i kyrkan.

Förhoppningsvis har jag lyckats peka på vissa röda trådar genom historien (resor, handel och möten) och hur berättelser verkar traderas vart än människor möts. Efter att ha läst ovanstående texter känner jag själv att många bitar fallit på plats och jag kan inte hjälpa att önska att de gjort det tidigare.

(Jag inser att detta mitt paper kan uppfattas som kritik, och till viss del är det väll också det, samtidigt vill jag poängtera att jag inte är missnöjd med utbildningen över lag; detta är endast något jag tyckt fattats mig).