Paper Religionsvetenskaplig Läskurs, RKT292 Delkurs 1.

Etnisk Maktordning i Skola och Samhälle – Elisabeth Elmeroth

Elmeroth menar att den etniska maktordningen i Sverige kan, om skolan brister i uppmärksamhet, utgöra ett hot mot värdegrundens budskap om alla människors lika värde. ”[…] skolan är en spegling av samhället, ett samhälle som präglas av ojämlikhet i maktfördelning” (s.7). Skolan är en normgivande arena och ”När vi utgår från det svenska, blir ’icke-svenskar’ konstruerade som en motsatt kategori. Med denna kategorisering följer den fördelning av makt som tar sig utgångspunkt i etnicitet” (s.11). Samhället återskapar också denna hierarkiska ordning, då det formar ideologier som håller olika gruppers under-/överlägsenhet vid liv. Detta fenomen kallas ”hierarkisk legitimering av myter” (Pratto, Stallworth & Sidanius, 1997; genom Elmeroth s.15). I detta ingår tanken att det är rätt att människor har olika mycket makt, då de (enligt myterna) besitter olika förmågor. Individer hålls ansvariga för sin egen situation (”blame the victim”) då de ses som i kontroll av den samma. Enligt Elmeroth verkar tre myter vara grundläggande: Den patriarkala, den ömsesidiga och den välsignade. I den förstnämnda uppfattas hegemoni som gott för samhället (de med makt sköter om de som ej anses kapabla att rå om sig själva). Den ömsesidiga myten går ut på att inga skillnader finns i makt som beror på grupptillhörighet. Den hegemoniska gruppen och andra, från makten exkluderade, grupper liknar varandra genom ömsesidiga relationer. Den välsignade myten; en grupp har gudomlig eller religiöst grundade rättigheter. Exempel på detta kan vara kungars gudomliga rätt att regera, eller en viss grupps överlägsenhet och rätt att styra (eller förgöra) andra grupper pga gudomligt dekret. Elmeroth använder Foucaults tankar kring diskurser, makt och sociala praktiker. Hon använder även Berger och Luckmanns The Social Construction of Reality, och Norman Fairclough har en blänkare. Att hon använder dessa är fullt förståeligt med tanke på ämnesval, dock kunde hon ha problematiserat ovanstående teorier mer utförligt. Elmeroth menar att ”i forskning och texter om invandrare blir det en balansgång mellan att använda särskiljande ord och att visa på förekomsten av ojämlika villkor” (s.20). Vidare använder hon sig av teorin om intersektionalitet; identitet formas och kategoriseras beroende på sammanhang.  Med dominansteorin visar hon oss vidare att t.ex. etnicitet är en socialt formad konstruktion, vilken sedan utgör grunden för strukturella och institutionella varianter av maktutövning i samhället. ”Maktförhållandena i skolan och samhället formas inte bara genom etnicitet utan också genom kategorier som kön, klass, sexualitet och religion” (s.21). Intersektionalitetsperspektivet gör att vi inte kan betrakta en kategori isolerad från andra. Vad är då skolans roll i det här? Elmeroth menar att när skolpersonal låter utsagor som ”de tar våra jobb” stå oemotsagda, skapar det en för-givet-tagen sanning, en vardagsdiskurs vilken ”står i stark kontrast till den officiella retoriken” (s.49). Således menar Elmeroth att myndigheter och skolor måste ha förståelse för människors olikhet och att vi behöver kunskaper för att kunna möta varandra på ett relevant sätt. Flera tjänstemän har utbildning inom området, men verkar anse att denna inte räcker till (s.68). I sina intervjuer och möten med personal osv. ser Elmeroth hur kunskapen om dessa problem inte sällan sopas under mattan. Detta har dock myndigheten för skolutveckling tagit fasta på och ”har börjat uppmärksamma segregationseffekter, social uteslutning, heterogena elevsammansättningar och stigmatisering till följd av omgivningens okunskap” (s.80). Skolans roll i samhället är (förutom förmedlandet av ämneskunskaper) att vara en funktion i skapandet av likvärdiga villkor och de ska även arbeta för social rättvisa; ”Värdeuppdraget innebär därför att skolan har ett särskilt ansvar för att motarbeta fördomar och rasism” (s.84). Vi ser alltså prov på hur teori och praktik inte drar lika. Elmeroth motsätter sig uttrycket mångkulturell, istället ser hon gärna att vi börjar använda oss av begreppet interkulturell, vilket har en undermening av handling, aktion och rörelse mellan individer (s.119).

Elmeroth tar upp faror med att majoritetssamhället skapar ett ”vi och de”-tänkande även inom skolan, hon kritiserar detta tankesätt och talar, helt självklart, om hur vi behöver ändra på våra förhållningssätt. När hon skriver om rasism och nazism framträder det dock att det handlar om etniskt svenska ungdomars rasism gentemot den Andre, hon missar att problematisera rasismen inom ”gruppen” invandrare. Rasism, som ”storhet”, tas upp men visar sig indirekt handla om ”svenskar mot invandrare”. Elmeroth talar om majoritetssamhällets oförmåga att se saken från minoritetens synvinkel. Genom att hon inte uppmärksammar de hierarkier som finns i ”de Andra-gruppen”, visar hon att hon, sina goda intentioner till trots, står med båda fötter planterade i majoritetssamhällets tolkningsföreträde.

Diskriminering – Hans Ingvar Roth.

I Diskriminering förklarar Roth vad just diskriminering är, hur det kommer sig att vissa grupper råkar ut för diskriminering. Vidare förklarar han hur diskrimineringen kan vara olik för olika grupper och individer. Boken är även normativ då Roth menar att diskriminering är fel (vilket det är), men också genom att han beskriver hur vi kan motarbeta den samma. Han presenterar även hur diskriminering tett sig genom historien; beskrivningarna är först och främst över Sverige och Europa. Roth menar att diskriminering kan förstås som ”ett negativt särbehandlande av en individ utifrån moraliskt irrelevanta egenskaper” (s.11). Nu kan vi mena att just begreppet ”moral” är flytande, i det närmaste godtyckligt; det är tätt sammankopplat med social praxis, omgivande kultur osv. Roth tar upp olika former av diskriminering och hur dessa kan te sig om agenterna kastas om. Roth presenterar en intressant tanke; att upplysningstiden bidrog till att diskriminering inom vissa områden ökade. Tal om att alla människor hade lika värde gjorde det än mer motiverat att skilja på vita Européer och andra folkgrupper, de sistnämnda blev sedda som icke-människor. I det globaliserade samhället ser Roth de mänskliga rättigheterna som ”den främsta kandidaten till en värdegemenskap i ett mångkulturellt […] samhälle” (s.23). Jag finner tankarna om ytliga respektive djupa diskrimineringsegenskaper intressanta. Den ytliga består i att någon/några klassificeras utifrån en godtycklig, men reell, egenskap (som hudfärg t.ex.) och detta knyts sedan samman med andra egenskaper. Djup diskrimineringsegenskap å sin sida är mer självidentifierande; kön, ålder etc. För att uppfatta huruvida en individ eller grupp är diskriminerad så får vi studera hur den närvarar (eller dess frånvaro) i olika samhällssektorer. För att bryta den djupa varianten krävs att både stigmatisering ska brytas och att gruppen kompenseras, men också att gruppens särskilda behov tillgodoses (s.51). För mig som religionsvetare blir Roths inlägg om religiösa och etniska skillnader som bas för diskriminering intressant. ”När religiösa identiteter ’etnifieras’ eller ’rasifieras’ betraktas också dessa som kollektiva fenomen som permanenta och oföränderliga” (s.80). När ett land upplever t.ex. ekonomisk och/eller politisk kris kan detta användas för att spela ut olika grupper mot varandra. Vilket då skulle betyda att om religion blandas in, finns ännu en grund för diskriminering; den blir kumulativ. För att få bukt med diskriminering i stort föreslår Roth att vi lägger mer krut på informationskampanjer, t.ex. i skolan. Man kan genomföra anti-diskrimineringsåtgärder, utbildningssatsningar; attitydförändrande arbete i vilka man verkar för ett demokratiskt system med fötterna planterade i ”mänskliga rättigheter”, med en rättsstat som värnar om sårbara grupper.

Black Mecca – The African Muslims of Harlem, Zain Abdullah.

“When one is facing hard times, the blues impulse is to bear witness to the struggle and name the difficulties” (s.232). I boken möter vi muslimska emigranter från Väst- och Centralafrika, vilka flyttat till Harlem i sökandet efter ett bättre liv. Samtidigt är det flera amerikaner som ser dessa nykomlingar som en chans att få kontakt med sitt afrikanska förflutna. Jag har funnit det svårt att skriva en ”recension” av den här boken, jag har inte hittat något speciellt att anmärka på i metod t.ex. Den är lättläst (jag läste den mer eller mindre som en ”vanlig”, skönlitterär, bok) och jag kan nästan känna de dofter, höra de ljud, Zain beskriver. Som när han beskriver sin teoretiska bakgrund, skriver han inte sida upp och sida ned om olika tänkare, istället talar han om hur blues och jazz kan ge intellektuell inspiration och hur detta kan få oss att flexibelt improvisera; ”Seeing it through this lens, we can understand West African Muslim life in Harlem in terms of its elasticity, its defiance to be characterized in one way or another, and move beyond old immigration models in which immigrants were seen as isolated, bounded within their own enclaves, not connected to the world around them” (s.5). Boken är också full med ”thick descriptions”, beskrivningar av människor, platser och förhållanden som är ”fylligare” än vanligt, som ger en större ”därkänsla”. Han menar att hans bok handlar om Västafrikanska muslimers försök att bli en del av harlem och inte bara bo i Harlem (s.13).

Flera gånger träffar vi personer som beskriver hur de i ursprungslandet läst om, tittat på tv/lyssnat på musik från, USA och hur detta färgat deras bild av landet som ”the land of opportunity”, och hur denna bild, när de anlänt till USA, ofta gått i kras. Samtidigt har andra bilder visat sig hemländernas tv-rutor, t.ex. är det många som följer de festivaler som man genomför i Harlem. Under Bambadagens parad är det ett Senegalesiskt tv-team på plats som dokumenterar det hela, ”and it is aired for several weeks in their home country” (s.110). Festivalerna blir ett slags liminella tillstånd för deltagarna, eftersom de under denna tid kan ”återuppfinna” sig själva. Jag finner detta vara en röd tråd i Abdullahs bok; att genom musik, rörelse, aktivitet, smak och doft finna en fast plats i tillvaron, hur denna plats ger möjligheten, skapar utrymmet, för förändring; både av individen och av gruppen. Något som jag finner lustigt är hur mycket av det Abdullah beskriver är sådant jag känner igen från mitt eget liv. Inte så att jag själv lever i diaspora, men när han beskriver hur ”gatuintellektuella” talar om konspirationsteorier t.ex. (s.152), så slår det mig att de elever jag tidigare hade använde samma jargong och framlade samma argument och tankar. Många av de som beskrivs i boken kommer från en fattig bakgrund och många av historierna är sorgliga, men ändå tycker jag Black Mecca har en positiv ton med mycket humor och värme. Något genomgående för personerna vi möter i texten är att de tvingas göra saker, ta jobb, som de inte skulle få för sig i hemlandet. En man från Västafrika jobbar som kock i restaurang; det vore otänkbart i hans hemstad eftersom det är tabu där. Dessa historier tror jag dock är gemensamma för i stort sett alla emigranter som inte kommer från ”rätt” ursprungsländer, eller med höga summor pengar på fickan. För mig är Zains bok en beskrivning av hur dessa emigranter som ofta ser sig leva i exil (hijrah). Genom att låta sina religiösa praktiker genomsyras av ett slags ”bluesmentalitet”, söker de ett bättre liv och eftersträvar ett andligt utrymme samtidigt som de försöker navigera i en ny arbetskultur, hålla familjestrukturer och kontakter vid liv. Beskrivningarna av de fasor många av dem upplevde under sina resor över Atlanten, skakade mig djupt. Givetvis har jag varit medveten om detta tidigare, men något i Abdullahs sätt att skriva gjorde det så mycket mer kraftfullt. Om jag måste nämna någon kritik över texten, kunde det vara ett ifrågasättande av den nära kontakt han verkar ha med de personer vars liv vi får ta del av. Hur distanserad är han från sitt studieobjekt? Dock ser jag inte det som ett problem; han har, vad det verkar, spenderat lång tid med att röra sig i dessa miljöer och omkring människorna där och jag tror boken hade lidit av en mindre personlig och nära uppbyggnad. Zain talar om teorier och metoder i boken, men går ändå sin egen väg vilket jag finner mycket uppfriskande och även om jag givetvis tagit till mig informationen angående de intervjuade och deras livsberättelser så är det inte det jag i första hand tar med mig ur den här boken; efter att ha läst Black Mecca vill jag resa till New York, sätta mig i en tunnelbanevagn och åka vidare till Harlem. Jag vill uppleva en av de parader han beskriver, jag vill besöka Malcolm Shabazz Market på västra 115:e gatan. Eller varför inte köpa lite mat från den arabiske försäljaren som Ibrahima irriterar sig så på? ”La! Laysa ta’am, wa lakin ad-dukhan! Hatha haram!” (s.186). När jag så ätit mig mätt kan jag köpa en av Ibrahimas egna böcker, vilka uppenbarligen ska vara mycket explicita och grafiska. Jag skulle gärna vilja ha Zain Abdullah som guide genom dessa upplevelser.

Skolan mitt i förorten – Fyra studier om skola, segregation, integration och multikulturalism. Nihad Bunar

Här tar vi del av hur invånare i olika förorter uppfattar sin situation och hur deras självförståelse kan te sig. Skolan är en arena för kamp mellan olika sociala grupper och har historiskt varit en plats där rådande samhällsordning kämpat för att behålla makten. Detta samtidigt som skolan är den plats där den sekundära socialisationen, kunskapssamlandet och den medborgliga uppfostran delar plats med samhällets fortlevnad och utveckling. Bunar har inhämtat sitt empiriska material i Jordbro, Rinkeby, Tensta och Husby. Han vill ”synliggöra och analysera hur relationer mellan skolan och det lokala samhället påverkas när en negativ ekonomisk utveckling i kombination med stigmatiserande offentliga representationer segregerar områden” (s.20, förf. kursiv). Detta sätts i kontrast med hur socialt utsatta områden, genom politiska och ideologiska dekret och insatser, ska integreras. Bunar frågar sig t.ex. hur de lokala skolorna påverkas och vad för integrationsåtgärder företas i de olika områdena. Vad vi upptäcker genom Bunar, är hur ”invandrarbarn” ofta tar på sig skulden för den situation de befinner sig i och Bunar menar att skolan här har en viktig roll att spela. Att Bunars avhandling är den enda i sitt slag (i alla fall vid utgivningen 2001), anser jag vara en viktig bit information, det pekar på det tolkningsföreträde och de maktförhållanden som ändå var/är en del av både den politiska debatten och forskarnas intresseområden. Bunar skriver: ”Jag ’kvantifierar’ inte segregationen och stigmatiseringen för att bevisa att de existerar” (s.24). Avhandlingen är alltså inte till för att visa hur många fattiga invandrare som bor ”där” och om de röstar eller inte. Han framför inte heller en politisk-filosofisk presentation av diskurser om välfärdsstaten. Den teoretiska ramen har sin bas i Bourdieus ”genetic structuralism”, alltså ett sätt att se relation mellan struktur och individ; det är sociala och ekonomiska förhållanden som är i fokus. Vidare används begreppet habitus (den kognitiva karta med vilken individen förstår, uppfattar och värderar sin tillvaro) som verktyg. Avhandlingen är ett etnografiskt fältarbete, i vilket Bunar presenterar intervjuer osv. Som jag förstår det verkar han ha låtit arbetets gång leda vilka metoder han använt. Han menar även att studien har sin utgångspunkt i att ”multikulturalism” börjat ses som ett stigma av elever med invandrarbakgrund (s.51). Skolan blir en del av segregationsprocessen i den lokala miljön; resursstarka elever söker sig till andra skolor, familjer flyttar till andra områden osv. (”white flight”). ’Från början’ handlade Sveriges segregation om ekonomi, boende, utbildning och arbete; det var först med arbetskraftsinvandringen, och senare flyktinginvandring, som begreppet fick en etnisk ton (s.75). Jag vill skjuta in att etnisk segregation inte är något nytt; samer, ”zigenare”, judar osv. har historiskt fått finna sig i segregerande särbehandling. Med miljonprogrammets nya bostadsområden har det nu uppstått en socioekonomisk och etnisk segregation. Segregation har en sociospatial karaktär. En stor del av storstädernas framtida befolkning kommer ha vuxit upp under ekonomiskt depraverade förhållanden, inte sällan i segregerade områden där invånarna har invandrarbakgrund; vad kommer effekten av detta bli? Med Bourdieus begrepp ”rummets effekter” beskriver Bunar hur man ”smittas” av sin omgivning; bor man i ett sämre område ökar den negativa effekten av kulturellt och socialt anseende om man inte har något annat gemensamt än kapitalfattigdom. En effekt av områdets segregation är att tillhörande skola kan komma att uppfattas som segregerad från det svenska skolsystemet, negativa representationer av område och skola i t.ex. media ger en reducerad bild av en ”komplex social helhet” (s.140). Vilket bidrar till en ökad negativ självbild hos invånarna. Negativa egenskaper har tillskrivits skolorna och uppfattats som objektiva faktum (s.152). Det blir ett slags moment 22, där desto fler flyttar från området/skolan ju sämre rykte dessa har, vilket ger att både område och skola får sämre rykte. Bunar myntar uttrycket ”territoriell hexis”, baserad på Bourdieus teori om kroppslig hexis. Med detta menar Bunar ”en beteckning för [de] rumsliga karaktäristika (s.205) som förhållandet mellan individuella praktiker, de representationer som finns i det sociala rummet och en uppsättning sociala och ekonomiska villkor utgör. Han visar på den mängd historiska och kulturella karaktäristika som ”förkroppsligas” i ett visst område och som påverkar omgivnings inställning och praxis mot detta område och dess invånare. Bunar påpekar att vår ”multikulturella” undervisning idag handlar om svenska 2; att undervisningens ”främsta uppgift är att åtgärda elevernas reella och presumtiva svårigheter i ett, maktpolitiskt betraktat, monokulturellt samhälle” (s.269, förf. kursiv). För att skolan ska bli, i sanning, multikulturell menar Bunar att förändringen måste kopplas samman med grundläggande socioekonomiska villkor och kulturellt medborgarskap. Samtidigt måste den institutionella uppbyggnaden ses över, samt skolans ideologiska och pedagogiska grund.

Forskningsrapporten – Antisemitiska, homofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga. Forum för Levande Historia och Brå – brottsförebyggande rådet.

Jag kommer tyvärr inte att fördjupa mig något nämnvärt i den här texten, detta för att jag uppfattar den som mycket bristfällig och full av illa genomtänkta kopplingar mellan orsak och verkan. Jag ska, med några exempel, försöka visa vad jag menar med detta.

Man har i denna kartläggning sökt studera islamofobi, antisemitism, homofobi och generell intolerans bland ungdomar; med det centrala syftet att ge en bild av ungdomarnas attityder vad rör ovanstående. 10600 elever har ingått i undersökningen som bygger på en enkät som besvarats av ungdomar i årskurser åtta och nio i grundskolan, och ett till tre i gymnasiet. Vi får genom hela arbetet ta del av statistik vilka kontrasteras med olika teorier angående ungdomars hemförhållanden osv. ”Av svaren har konstruerats attitydskalor rörande inställning till respektive grupp” (s.8). Man beskriver hur det visat sig att ungdomarna i undersökningen håller med om påståendet att de flesta muslimer (bland andra) säkerligen är bra människor, och att man avstår från negativt laddade påståenden. Tolkningen av detta resultat verkar dock inte innefatta möjligheten att de som svarar kanske inte vill uttrycka precis vad de tänker, att man kan ha fått lära sig vad som är ok att säga och vad som inte är önskvärt. Det betyder inte att tendenserna inte finns där. Detta kan kanske ses i; ”likaså är det cirka 10 procent som svarar att man tycker det vara ’helt ok’ eller ’ganska ok’ om ens kompisar ”klottrade ’stoppa invandringen’ på en vägg i stan” (s.9). När vi går igenom frågorna som ställts i enkäten framkommer det, synes det mig, en del problem. T.ex. ställer man frågan ”Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam muslimsk person”. För mig uppstår då frågan; om man inte vill bo granne med en ej skötsam muslimsk person; är man islamofob då, eller vill man helt enkelt inte bo granne med en ej skötsam person? Som vi sett i t.ex. Bunars text handlar det mycket om hur individer och områden blir representerade i t.ex. medias nyhetsrapportering. Här skulle en reaktion ”helt enkelt” kunna bli ”det finns inga skötsamma muslimska personer”, utan att personen ifråga faktiskt uppfattar sig själv som rasistisk eller islamofobisk. Detta är något jag tycker är en röd tråd i förevarande text; frånvaron av större perspektiv, oförmågan att sätta in frågorna i relevant kontext. På sidan 73 visar det sig att 6,5 % av eleverna rapporterar att de utsatts för hot på grund av sitt svenska eller utländska ursprung minst en gång de senaste tolv månaderna. ”Ser man till nationell bakgrund ligger utsattheten tre gånger högre när det gäller elever med utländsk bakgrund (eleven och föräldrarna är födda utomlands) än för elever med helsvensk bakgrund”. Detta i sig är givetvis oacceptabelt, men betyder det att det här har intoleranta förtecken i ”svensk mot invandrare”, eller är det så att dessa ungdomar bor i mer osäkra områden, där våld är en mer ”självklar” del av vardagen? Man problematiserar knappt alls de resultat man kommer fram till i rapporten. På sidan 64 visar resultaten att ”ju högre grad av utanförskap man upplever desto mer intolerant är man”. Detta stämmer säkerligen, när man går efter de uppsatta ”regler” som gäller för rapporten och enkäten i sig. Men man ifrågasätter inte sådant som tolkningsföreträde, maktförhållande–anspråk kontra t.ex. socioekonomisk status. Man frågar också om demokrati är det bästa styrelseskicket för Sverige, och man undrar vilka partipreferenser ungdomarna har. Här verkar enkätsvaren bli något flytande, varpå man drar slutsatsen att det är ”en indikation på antingen ointresse för politik eller ambivalens vad gäller politiskt ställningstagande” (s.61). Jag hade gärna sett en följdfråga i stil med ”har ni haft ingående lektioner och diskussioner angående styrelseskick och politik i skolan?”. Jag kan inte utläsa i vilket utsträckning man haft kontakt med skolor och lärare i utformningen av enkäten, men det synes mig vara en god tanke om den kontakten odlas. På sidan 39 menar man även att ” Elever med helsvensk bakgrund är genomsnittligt sett mer intoleranta gentemot muslimer än elever med delvis utländsk eller utländsk bakgrund. Detta gäller även om de muslimska eleverna elimineras ur analysen. Detta är statistiskt säkerställt”. Något i mig värjer mig mot alla utsagor som säger sig vara ”säkerställda”. Ett inledande antagande man hade var att intoleransgraden inte slumpmässigt fördelar sig bland ungdomar och man menar att resultaten ger stöd åt detta antagande, det ska tilläggas att man inte har haft som syfte att pröva någon specifik teoretisk modell i redogörelsen.

När jag går igenom enkäten kan jag tänka mig hur jag själv skulle fyllt i den när jag gick på gymnasiet. Om ungdomarna fick fylla i alla frågor på en och samma gång, tror jag många bara kryssade i och struntade i vad resultatet blev (vilket i sig är intressant). Ett sätt att undvika detta kunde varit att låta enkäten delas upp i olika delar, låt säga tio stycken som sedan besvarades under loppet av en termin eller liknande. Jag ställer mig frågande till varför det inte presenteras ett normativt avslut på undersökningen. Den menar sig endast ”visa upp verkligheten” och det enda tipset man har är att så tidigt som möjligt försöka sålla ut de som bär på intoleransfrön. Många trådar lämnas hängande tycks det mig; man frågar sig helt enkelt inte ”varför?”. Hur kommer det sig att man inte kopplar problematiken till större samhällsmönster? Vidare tror jag det hade varit mycket bra att följa upp enkäten med intervjuer för att få mer kött på siffrorna och en djupare förståelse för bakomliggande orsaker.

Ibn Garcia’s Shu’ubiyya Letter – Ethinc and Theological Tensions in Medieval al-Andalus. Göran Larsson.

I den här diskursanalysen av Ibn Carcias brev till Abu Abd Allah ibn al-Haddad får vi ta del av vad Larsson menar är uttryck för och exempel på hur myter och förstådd historia legitimerar anspråk på makt och tolkningsföreträde. Larsson tar upp sådant som t.ex. gruppidentiteter och religionstolkning kontra politisk makt. Texten ”argued that non-Arabs should not be treated as inferior to Arabs – on the contrary, according to the writer they should be treated as superior” (s.2). Texten skrevs i mitten av 1000talets Andalusien. Ibn Garcia levde under vad som kallas ”de oberoende staternas” period, vilken uppstod efter att Umayyadkalifatet i Cordoba gick under år 1031 (jag kommer här att använda kristen tideräkning) och området stod utan ”självklart” ledarskap. Larsson menar att det Andalusiska samhället under denna tid var segmenterat, både etniskt och politiskt, men också religiöst. Hur att tolka Islam har aldrig varit en självklarhet, och Larsson sätter detta i samband med sin läsning av brevet i en analys vilken situeras i kopplingen mellan den Iberiska kontexten och en större Mellanösternkontext. Ibn Garcia beskriver i sitt brev hur de ickearabiska muslimerna är överlägsna sina arabiska gelikar, och han gör detta genom att peka på exempelvis Bysantinsk och Persisk historia. Denne romantiserar dessa kulturers traditioner och Islamska teologi och formulerar därigenom en ideologisk form av ledarskap, vilken han menar är bättre än vad araberna kan erbjuda. Vad jag uppfattar som avgörande i texten är hur Larsson talar om hur gränsmarkörer är av stor vikt när man tar del av en diskursiv kamp; vi kan se ”samma” sorts argument och ”vi och de”-tänkande i Garcias brev, som vi idag tar del av vad gäller etnicitet osv. Larsson menar att vår kunskap om de inblandade grupperna är problematisk och informationen bristfällig, men att det ändå är möjligt att skönja dessa gruppers gränser genom att ta del av skrivet material och förståelse för historisk, politisk, religiös och social kontext. Vi får också ta del av exempel på hur legender och myter kan användas på olika vis, för att uppnå olika syften. I detta framstår en bild där, i en ”inommuslimsk” kontext, både araber och ickearaber beskrivs som ”den Andre”. Läsningen av Ibn Garcias Shuúbiyyabrev är intressant och Larsson målar en god bild av Islams dåtida västligaste gräns. Dock hade jag tyckt det varit roligt med en djupare koll på beskrivna myters innebörd, jag som utomstående har så gott som ingen information alls att luta mig tillbaka på i detta. Tanken att arkitektur kan vara en spegel, ett resultat av och en kommentar till samtida rådande ”klimat” finner jag mycket intressant. Moskén i Cordoba var t.ex. ett mycket tydligt styrkeuppvisande av kalifatet (s.110). Det samma gäller när man uppförde en minaret i Cordoba, vilken vi får se som en symbolisk handling; i vilken man kunde utläsa styrkan i det framväxande Islam och kalifens maktanspråk. En central fråga för Ibn Garcia (och andra i hans samtid) var vem som skulle ha rätten att bestämma över vem. Dikter och poesi (vilket, om jag fattat rätt, även Garcias brev kan beskrivas som) kan få vindarna att svänga i hemska riktningar. Ett exempel kan vara Abu Ishaqs dikt, vilken leder till att 3000 judar mördades (s.142-43). Det var inte en populär tanke att judar skulle styra över muslimer, något som visar sig i hur man kritiserar de judiska assistenter som en del muslimska ledare höll sig med. Ett genomgående stråk jag tycker mig se i några av de texter som presenteras är de skrivandes vilja att omtala ”de Andra” i ordalag som minner om abjektionstermer; ”Like the water lily, Muhammad was born surrounded by the dirt and filth of the Arabs” (s.162), ”These are generous deeds; not the two bowls of mild adulterated by mixing with water so that the two became urine” (s.171), ”to eat lizards” (s.172), ”Never did my father sing a camel-song, trailing along behind a scabby camel” (s.40). Det verkar vara något genomgående, genom ”alla” tider; för att markera sig själv som bättre, söker man beskriva sin uppfattade motpart som äcklig, smutsig osv. Det fanns även de som menade sig vara muslimer, men som förespråkade helt andra värden än vad vi är ”vana” vid, t.ex. blev Abu l-Khayr anklagad för att häda, då han förnekade ”the reality of the Last Judgement and of punishment in the hereafter, and promoting the eating of pork, the drinking of wine, dancing, fornication, homosexuality, etc.” (s.116-17). Något som inte sågs på med blida ögon av dennes samtid. Jag finner dessa ”extrabitar” av information tilltalande i Larssons text. Larsson går också närmare in på vem Ibn Garcia själv var, vilken hans kontext var; de politiska, religiösa och litterära strömningarna som hjälpte konstituera individen. Det här för mig är kontentan av Larssons text; vad tar vi till för medel, för att hålla kvar, eller ta över, makten? Vilka trådar drar man i för att legitimera sin ståndpunkt? Det verkar som att inte så mycket har ändrats i historien.  Detta ser vi också bland annat när Larsson påpekar att det än idag finns splittringar mellan arabiska och ickearabiska muslimer (s.207). Vidare får vi här ta del av ett exempel på hur de i maktposition kan sätta agendan (i det här fallet mellan ortodoxi och heterodoxi) för vad som anses korrekt; de begär, och tar, tolkningsföreträde.