Was ist los?

Har under lite mer än två månaders tid dragits med tandvärk. Om du vill ha ett tipps värt att följa, så är det detta; strunta i tandvärk. Det började med att jag pajat en tand och eftersom jag är livrädd för tandläkare drog jag ut på att få det fixat. Skaffade till slut tid, dagen innan jag skulle dit bet jag sönder en visdomstand. Sååå...de börjar så sakteliga styra upp truten på mig. "Visdomstanden ska dras" sa de, "så den väntar vi med". Den andra tanden blir lagad, men biten som gått ur var såpass stor så de varnade mig för att lagningen nu satt väldigt nära nerven, varför det kunde komma att göra ont. I så fall måste jag säga till.
Det gjorde ont. Ah, så vi påbörjar en rotfyllning óws that for starters!?
Saken var bara den att jag först trodde det var visdomstanden som gjorde ont, så först "punkterade" de den. Tog bort nerven alltså. Nu var det ju inte den, så det var alltså till att gå tillbaka efter bara några dagar och "punktera" den tand som faktiskt gjorde ont. "Lätta på trycket" som de sa. Det gick några dagar och allt var ok. Sedan började det i samma tand, fast på högra sidan av underkäken istället. Det visade sig att en gammal lagning jag hade i den tanden inte var riktigt gjord från början, varför det funnits luft mellan själva tanden och lagningen. Det var bara att påbörja en rotfyllning i den tanden också. Några dagar går och jag är vid det här laget mest öm i munnen.
Då sätter tidigare nämnda visdomstand igång. In på akuttid och få den dragen? Jajjamennnnsan förstår du. Själva dragningen gick bättre än förväntat.

Jag går hem och dagen efter gör det helvetiskt ont. Några dagar förflyter men smärtan är verkligen helt otrolig: ny akuttid.
Efter att tandläkaren tittat en stund säger hon "Ja du har haft ont", "Ja" säger jag (eller nej, jag säger något i stil med "Jhah ghe ha a"). "Du har fått något som heter 'dry socket'" menar den i rakt nedstigande led släktingen till dr. Mengele. Dry socket är uppenbarligen där ens blod av någon anledning inte täcker tandbenet efter en utdragning, det ska inte vara farligt men gör välldigt (ja, vällllldigt) ont. Så hon skrapar lite gött längst med tandbenet, öppnar upp den gamla sårytan och får fart på blodflödet igen. Har ont som skråen i några dagar, men det ger med sig.
Igår var jag på universitetet, lite tolkning och Strindbergsfejd osv, dricker en kopp kaffe och något klickar till i den tand jag först påbörjade rotfyllning. Det går som en blixt ner i käken och sedan då har jag tillbaka samma sorts tandvärk som jag hade från början. Ska tillbaka idag och de ska kolla ifall vi måste fortsätta ner i rötterna. Jag mest undrar hur fan mina tänder är skapta. Det stora nervknytet i den tanden är ju för helvete borttaget och de små trådar som går ner i rötterna skulle ha självdött vid det här laget! I alla fall enligt tandläkaren...så vad fan!?

Jag är på riktigt trött på det här, riktigt jävla trött. Har knaprat smärtstillande dagarna i ända i två månader, det tillsammans med den konstanta smärtan börjar ta sin tribut på humöret och kroppen. Jag försöker läsa texter osv till skolan, men måste ideligen läsa om dem då jag inte kan koncentrera mig.

Men varför är jag så djävulskt rädd för tandläkare då? Kan ha något att göra med hur jag fick en infektion i en söndrig tand som femåring (tror jag det var) mitt i sommaren och aset som drog ut den gjorde i stort sett allt han kunde för att det skulle göra riktigt, riktigt, jävla ont. Eller en annan tandläkare som, när jag gick i nian eller ettan på gymnasiet, inte ville ge mig bedövning vid en borrning med orden "sånt gör inte jag". Det var asskönt.
Det kan också höra ihop med att jag påbörjade två operationer när jag var 19 år. Man spräckte min överkäke, för att jag skulle vidga den själv; med hjälp av en byggställning jag hade i gommen. En sådan här:


Sedan sågade man av underkäken och sköt in den (ja jag hade alltså underbett). Hade käkarna ihoplåsta, fixerade, i ca 1½ månad. Det gjorde skitont och var inte så lite jobbigt.

Det bär mig emot, men sanningen är den att de tandläkare och sköterskor jag träffat på Maria Alberts Folktandvård faktiskt gjort att jag kommit över mycket av min tandläkarskräck. De är grymt duktiga och bemötandet man får är fullt av tålamod och förståelse. Det är ju bra.