Saker jag funderar på när jag knallar vid kanalen

Jag har funderat på det här med alienation. Att känna sig, eller vara, alienerad. Egentligen är detta ett sociologiskt (och filosofiskt) begrepp genom vilket man söker beskriva den vilsenhet och det förfrämligande som individer/grupper/människor/människan känner inför sin samtid och den verklighet hon presenteras för. Men vad betyder det? Vad betyder det att känna sig alienerad? Varför känner "vi" oss alienerade? Ofta blir svaren på dessa frågor onekligen en smula kliniska, och måhända talar de inte till oss på det vis vi kunde hoppas på att de skulle.
Jag tror inte alls att jag kommer bringa någon större klarhet i detta heller; men jag behöver skriva av mig.

De flesta (om inte alla) av de "stora berättelserna" har fallit. Vi har upptäckt att vi inte kan lita på den mytologiserade presentationen av världen; vi är inte (alla, ska sägas) bekväma med en religiös förklaring av vår verklighet. Inte heller kunde vi lita på vetenskapen, den som skulle vara så fin. Man släppte bomber på Japan, nazisterna försökte utrota hela grupper av mänskligheten med maskinell rationalitet understödd av vetenskap, miljön har på ca 100 år tagit så mycket stryk att det inte är säkert att den kan hjälpligt återhämta sig inom överskådlig framtid och Sovjets planekonomiska undanröjande av oliktänkande i industrialismens tecken (för att bara nämna några tydliga exempel) skrämde, och skrämmer, oss. Hur tänkte de? Hur kunde man göra sådär? Varför slutar de inte? Vi lämnades med en neoklassisk form av kapitalism, som faktiskt (trots motstånd och protester) verkade fixa problemet. Man var villig att förlåta USA:s handlande i Nicaragua (Irak, Bolivia, Mexiko, Botswana, Korea, Afghanistan, Vietnam osv. osv. vid olika tillfällen), för man hade ju faktiskt fått råd med en ny bil och huset var nästan färdigbetalt. Men det har lämnat en sur eftersmak nu, när vi upptäcker att allt det där fina som vi trodde skulle vara gratis (för det var ju Vi som jobbat ihop det, inte alls på bekostnad av andras blod) inte alls kom pro bono; det kostar fan skjortan. I dubbel bemärkelse, då skjortan du bär sys ihop av ett barn i Bangladesh. Det står nu allt klarare för oss att det inte är "de" (de där man vill ge skulden du vet) som är problemet; det är Vi.

Men vilka är dessa Vi då? Vår religiösa tillhörighet och grund är i mångt och mycket uträknad, den religiositet vi har tjänar mest individen; inte gruppen/kollektivet. Teknokratin har aldrig blivit förverkligad, vi lämnades med barbarer som använde den mänskliga potentialen för att förgöra allt som är gott, alla Andra. De stora idésystemen, ideologierna, köper vi inte längre på samma förbehållslösa vis. Socialdemokraterna (som ändå får sägas stå bakom mycket av den höga standard och ...jämlikhet...vi åtnjuter i Sverige) har helt tappat luften (vad hade hänt om Palme inte tog en i bröstet?) och de är inte längre det parti vi förknippar med framtidsförhoppning, solidaritet och gemensam kamp. På något, helt absurt, vis har istället Moderaterna blivit det nya arbetarpartiet. Man kan skratta. Jag sätter dock skrattet i halsen då jag kommer på att den genomsnittlige industriarbetaren idag har en lön som vida överstiger alla löneanspråk för ett liknande arbete på -70talet. Det är givetvis fackföreningarna osv. som drivit fram denna utveckling. Och det med rätta, jobbar man som en hund, så ska man fan ha pröjs för det också. Men hur gick det med de gemensamt ägda fabrikerna? För det vet du ju; en av tankarna med Marxism och socialism var att arbetarna på en fabrik tillsammans skulle äga fabriken. Vem äger fabriken (eller vad det nu kan handla om) du jobbar på? Har du ens aktier i företaget?
Vi ser alltså hur våra tidigare så (till synes) åtskilda paradigm möts i sina ytterligheter.
De enda som faktiskt verkar stå för något beständigt, som (oftast) har uttalade övergripande målsättningar och stabila grunder är fundamentalister. Av alla de slag, ironiskt nog. SD här i Sverige för en "politik" i vilken man med tårade ögon ser tillbaka på en svunnen tid av storhet och stabilitet, med stolta och starka traditioner. Det samma gäller vissa religiösa grupperingars inställning till sin värld, och sin världsbild. De gör det på andra grunder bara, med en annan agenda. Med andra mål för ögonen. Man söker en svunnen tid, som egentligen aldrig har funnits. Men man tror det, och då är det så. På riktigt alltså; historien är den spelplan på vilken man ställer upp pjäserna så att dessa befäster (eller förändrar) objekten på det vis man finner mest troligt. Läs: användbart. Vi gör alla detta, mer eller mindre. Vissa gör det på ideologiska eller religiösa grunder, andra på prövande, undersökande och kritiskt föränderliga grunder. Det gäller måhända att se vem som gör vad. Dock verkar det som om det röd-vit-svarta vågen har nått sin brytpunkt och inga fördämningar kan stå emot, eller dämpa, den översvämning som jag tycker mig skåda vid horisonten. Mänskligheten ter sig i mångt och mycket vara så djupt depraverad, att inget hopp står att finna.

Tillåt mig fortsätta mitt raljerande. Vi är också alienerade i vår direkta verklighet, du vet den där verkligheten som inte är den globala. Nu talar jag om Sverige i första hand, men till del om Väst i stort. I Sverige har vi under en, inte så, lång tid systematiskt arbetat bort vårt behov av familj. Vi har istället installerat ett övergripande samvete, en metaförälder. En förmanande mammapappa som hytter med fingret och säger fy, men som också hjälper oss upp (förhoppningsvis) när vi trillat, blåser på vårt blodiga knä, låter oss sitta ned och äta en såsåsånuäralltbra-karamell; för att sedan se till att vi reser oss upp och springer vidare. Vi har skapat ett system i vilket vi förvägras bli vuxna, i vilket vi infantiliserats bortom alla sunda gränser.
Missförstå mig inte nu (eller gör det, jag skiter i vilket); jag anser att vi ska ta hand om varandra på solidariska och medmänskliga grunder. Men curlingtrenden gäller inte bara "fotbollsmorsor", den gäller även i ett större perspektiv.
Detta verkar ha lett till att när någon, av någon anledning, lik förbannat inte klarar sig, inte ställer sig upp efter att ha fallit stigmatiseras och beläggs med skulden att vara till last.
Förr var familjen den som stöttade individen. Ett led i att Sverige skulle göras till modern nation var att individen inte skulle tvingas vara "livegen" gentemot andra (familjen). Staten skulle ta över den rollen, och det har den gjort...med råge. Detta i sig är inget problem, jag tror många tyckte det var skönt att det sociokulturella trycket lättade vad gäller att ta hand om äldre (och yngre) familjemedlemmar i hemmet t.ex.

Den potential mänskligheten hade (och har, vill jag hoppas...) har förljugits och Vi har missbildats. Någonting hos Oss verkar vara så fruktansvärt deformerat. Mänsklighetens sjukdom verkar gå så djupt, att jag inte är säker på att det finns en "räddning", att det finns något kvar förutom det sista rosslandet av en döende organism. Jag är inte ens säker på att vi bör "räddas" (räddning och räddas är egentligen fel ord, då dessa indirekt förutsätter att denna räddning kommer utifrån och inte från oss själva), eftersom jag inte vet om jag tycker att vi egentligen gjort oss förtjänta av gåvan Liv. Vi verkar försitta varje chans att bevisa vår värdighet, både inför varandra och oss själva. Det är så att jag inte vill använda epitetet "civilisation", utan istället använda "syfilisation". Ett mycket smittosamt och smärtsamt sjukdomstillstånd, vilket i sitt slutstadie inte uppvisar självklara symptom; den sjuke tror sig vara frisk, för att sedan uppleva total nedbrytning av organismen med gravt nedsatt kognitiv förmåga.

Det synes mig att vi under de senaste 100 åren börjat gå in i en allt mer självreflexiv idévärld. Nu låter det som att jag talar emot mig själv, och det får det göra. Vad jag menar är att vi under det senaste århundradet kommit så långt i, t.ex., teknisk utveckling att en och samma generation kan se resultaten av de egna handlingarna.
Nu menar jag inte att folk för 500 år sedan inte såg vad som skedde om ett kungarike förde krig mot ett annat, givetvis gjorde de det. Men om Norge och Sverige hade ihjäl varandra pga av några berg på Västkusten, så fick inte det någon direkt följd i Egyptens ekonomi. Nu exemplifierar jag vilt och skiter i faktakontroll, men jag hoppas andemeningen går fram.
Så; vi är fortfarande samma biologiska varelse som tidigare. Med alla de drifter, behov, begär osv som det innebär. Men idag är vi på ett helt annat vis medvetna om hur dessa delar av oss påverkar vår omgivning. Tellus är ett fängelse utan en chans till flykt, och det bränner i vårt samvete. Och det ska det göra.

Så hur gör du, om du är född i ett tidevarv där ingenting är som det var, ingenting är beständigt och du vet att du är ensam?  Idag väljer vi vår "familj". Dina familjeband behöver inte vara av blod, utan kan lika gärna grundas på gemensamma intressen (kanske gillar ni att dreja), politiska inställningar, humor eller vad det nu kan vara. Vänner har blivit familj.
När "jag" blivit en ensam liten fläck i det globala perspektivet. När jaget aldrig varit mindre. Hur gör jag då? Personligen tror jag en "lösning" kan vara att söka se det lokala, det lilla. Gemenskapen där Du är.
Och jag lovar dig; Om du, på vägen mot det okända, går bredvid mig, så kommer du aldrig att stå ensam.