Bakgrundsbrus

Idag kom en god vän upp på en kaffe, innan det var dags för hennes massage. Det är lustigt hur vissa människor helt enkelt utgör en del av den kanvas en anser vara en självklar del av ens förflutna och framtid. Jag har svårt att se en verklighet vilken hon inte är en del av.
Ibland (läs ofta) är jag dålig på att höra av mig till nära och kära. Det är inte så att jag inte vill, eller inte vet att jag borde. Det är mer ett kognitivt stopp, eller kanske ett känslomässigt baserat hinder, som renderar mig oförmögen att göra mycket mer än skicka ett sms ... om ens det. Det där bakgrundssurret jag skrev om igår överröstar tankarna och en kan lämnas inkapabel att göra slag i saken, ta besluten. Följden blir givetvis att en tappar människor längs med vägen, folk orkar helt enkelt inte med en längre. Detta leder ofrånkomligen till medvetenhet om hur en gör andra besvikna. Det betyder ingalunda att en skärper sig i morgon. Klockan ringer, surmulet sparkar en skiten ur fanskapet och går mumlande ut i köket och häller både vatten och kaffepulvret i perkolatorns vattenbehållare, i med kontakten och svär sedan över att det gick åt skogen. Alltmedan brusets volym sakta ökar. När du satte fötterna i golvet var det knappt ett lågmält surr, i hallen hade det börjat göra sig känt ... i köket kom du att tänka på den där bron som var med i en känd svensk film, men som är riven nu och fy fan va det kostat pengar det där med Västlänken! Pulvret i vattenbehållaren var det ja. Sorlet är ihärdigt när du lyckas ta dig till duschen, mentalt börjar du redan kapitulera. Jag undrar varför så många av oss söker oss till det som förstör oss, hur det kommer sig att vi letar oss (tillbaka) till det som gjort oss som svagast och mest utsatta. En del till varför jag tidvis har så svårt för att höra av mig är att jag någonstans inte förstår varför hen skulle vara intresserad av att höra av mig. Han är nog upptagen. Hon har annat för sig. Jag är påfrestande som fan, så det är bäst jag struntar i att ringa; vill de träffa mig, så säger de nog till. Det gör de till slut inte, och då får jag vatten på min kvar ... se, ingen vill vara med mig! Och så tar jag en cigg, en kaffe, försöker läsa en bok men får lägga bort den efter att inte egentligen ha läst de senaste fem sidorna. En sak som är farlig är närhet, både känslomässig och fysisk. Den innebär en så svag position, utlämnad. Om du ger, så tar de allt ... osv. Det gör att den inlärda inneslutningsmetoden har fungerat väldigt bra, framförallt har den varit nödvändig. En mörk liten grop, hala ogripbara sidor, och du har det mysigt. Ett problem är att, där nere i gropen, har du endast dina egna tankar till sällskap, och oftast är det de som gjorde att du satte dig där från första början. Kan du säga hermeneutisk cirkel? Din ensamhet blir sanning, din sanning är ensamhet. Nu är inte detta något jag önskar, men ibland är det inte heller de egna tankebanorna som för en dit ned. Det är ok, ibland måste du få dra dig undan och andas en stund. Hämta andan och försöka greppa vad det var du just hörde, vad du just bevittnade, råkade ut för.
Det är ok, du är ok. Inte bäst, liksom ... men bra nog?

Jag har funderat på han vakten som misshandlade den nioårige pojken häromdagen. Hur fungerar en sådan människa? Det är nu visat sig att pojken sparkade vakten i ryggen. Jaha, vadå då? Hur kan en del använda detta som ett rättfärdigande argument? Det övergår totalt mitt förstånd. Det har också visat sig att pojken var ensamkommande flykting, så småsaker som ptsd, ångest och panik ... äh, sånt bryr inte jag mig om, för jag väger antagligen 60-70 pannor mer än den här snorungen, så nu tänker jag dunka honom i backen. Även om barnet inte varit ensamkommande, inte (med stor säkerhet) haft psykologiska ärr efter vad som hänt honom, om barnet bara hade varit en helt vanlig, blond och blåögd, liten pojke på nio år så hade det fortfarande inte varit försvarbart att göra så mot ett barn. Eller ja, hade han varit blond och blåögd hade det möjligen aldrig skett, alls.

En del borde inte få finnas runt barn. Jag är dock för att låta barn veta att det finns olika personlighetstyper, såklart. Men en del människor borde komma med en varningsskylt: Tro Inte På Mig! Jag Ljuger! Jag Slår Dig! Jag Hotar Dig! Jag Sårar Dig! Jag Sviker Dig! Jag Våldför Mig På Dig!
Jag lämnar dig.
En del borde inte få skaffa barn.

Musik för dagen: Five Horse Johnsson - Diamond