Häromdagen läste jag ett kåseri (http://nyheter24.se/debatt/790984-sluta-skriva-snyftande-blogginlagg-om-adhd) som jag fann både raljant och illa reduktionistiskt. Dock är det inte det jag tänker kommentera mer utförligt i detta nu, istället har jag funderat på hur egocentrerad hennes text är. Hur kommer det sig att vi ofta får ta del av "kan jag så kan du"-retorik? Som jag ser det torde det handla om något, eller båda, av följande: trivialiserande av problemet i sig, eller en slående låg självkänsla. Nu är detta resonemang nog något många av oss använder då och då, men det är ett underligt slikt. Hur in i helvete narscissistisk måste en inte vara för att argumentet ska verka logiskt? Det är talande i sammanhanget "min egen centrala betydelse för hur allt annat ska mätas".
Musik för dagen: Suicidal Tendencies - No fucking problem http://open.spotify.com/track/4zmyPyKcH2PzZaAnrU1SWM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar